Hela påvens katekes - Det kristna hoppet 26. Älskade barn: en visshet om hoppet

Påven Franciskus fortsätter sin trosundervisning om det kristna hoppet under onsdagarnas allmänna audienser. Onsdagen den 14 juni talade påven om hoppet i att veta att vi är älskade barn. Här följer hela påvens katekes översatt av Olof Brandt.

Det kristna hoppet - 26. Älskade barn: en visshet om hoppet

Ingen av oss kan leva utan kärlek. Och vi riskerar att bli slavar under tanken att man måste förtjäna kärlek. Kanske en stor del av ångesten hos vår tids människor kommer av detta: att tro att ingen kommer bry sig om oss om vi inte är starka, attraktiva och vackra. Många människor vill idag synas bara för att fylla ett inre tomrum: som om vi var människor som hela tiden behöver bekräftelse. Men kan ni föreställa er en värld där alla tigger andras uppmärksamhet, men ingen är beredd att älska någon annan osjälviskt? Föreställ er en värld utan osjälvisk kärlek. Det kan verka som en mänsklig värld men är i själva verket ett helvete. En god del av människans narcissism beror på att folk känner sig ensamma och föräldralösa. Bakom många till synes oförklarliga beteenden döljer sig en fråga: är det möjligt att jag inte förtjänar kallas vid namn, att älskas? För kärleken kallar alltid vid namn.

När den som inte känner sig älskad är en tonåring, kan det leda till våld. Bakom många former av hat och ligistfasoner finns ofta ett hjärta som inte har blivit erkänt. Det finns inga onda barn, på samma sätt som det inte finns några helt och hållet onda tonåringar, det finns bara olyckliga människor. Och vad kan göra oss lyckliga, om inte att få uppleva att ge och ta emot kärlek? Människans liv handlar om att utväxla blickar. Någon ser oss och får oss att le, och vi ler osjälviskt åt någon som är instängd i sorg, och så öppnar vi en utväg för den människan. Att utväxla blickar och se varandra i ögonen öppnar hjärtats portar.

Det första steg som Gud tar mot oss är att älska oss först och villkorslöst. Gud älskar först. Gud älskar oss inte för att det finns något i oss som väcker kärlek. Gud älskar oss för han själv är kärlek, och kärlekens natur är att sprida sig och ge sig själv. Gud älskar oss utan att ens kräva att vi skall omvända oss. Snarare är omvändelsen en följd av Guds kärlek. Paulus uttrycker detta perfekt: “Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare” (Rom 5:8). Medan vi ännu var syndare. En villkorslös kärlek. Vi var “långt borta” som den förlorade sonen i liknelsen: ”Redan på långt håll fick fadern syn på honom. Han fylldes av medlidande…” (Luk 15:20). Av kärlek till oss har vår Gud trätt ut ur sig själv för att besöka oss i denna trakt dit det var meningslöst för honom att komma. Gud älskade oss också när vi hade fel.

Vem av oss älskar så, utom den som är far eller mor? En mamma fortsätter älska sitt barn även om det sitter i fängelse. Jag minns från mitt förra stift att många mammor stod i kö framför fängelset. De skämdes inte. Deras barn satt i fängelse, men det var deras barn. De fick stå ut med många förödmjukelser innan de kom in, men de sade ”det är mitt barn!” Om någon sade ”Men ditt barn är en brottsling!” – ”Det är mitt barn!” Endast denna moders- och faderskärlek låter oss förstå hur Guds kärlek är. En mor begär inte att den mänskliga rättvisan skall suddas ut, för varje misstag kräver en återlösning, men en mor upphör aldrig att lida för sitt barn. Hon älskar det också när det syndar. Gud gör på samma sätt med oss: vi är hans älskade barn! Det är otänkbart att Gud kan ha barn som han inte älskar. Vi är alla Guds älskade barn. Ingen förbannelse svävar över vårt liv, enbart Guds välvilliga ord som har låtit vår existens träda fram ur intet. Sanningen i allt detta är den kärleksrelation som förenar Fadern med Sonen genom den Heliga Anden. Vi tas emot i denna relation genom nåden. I honom, i Jesus Kristus, har vi önskats och älskats. Det finns Någon som har inpräglat i oss en ursprunglig skönhet, som ingen synd, inget felaktigt val någonsin kan utplåna helt och hållet. I Guds ögon är vi alltid små fontäner som är gjorda för att spruta gott vatten. Det är vad Jesus sade till den samariska kvinnan: ”Det vatten jag ger blir en källa i [dig], med ett flöde som ger evigt liv” (Joh 4:14).

Vilken medicin kan förändra hjärtat hos en olycklig människa? Det är kärleken. Och hur låter man en människa känna sig älskad? Först och främst måste man omfamna henne. Låta henne känna sig önskad och viktig, och då skall hon inte längre vara olycklig. Kärlek kallar kärlek mer än hat kallar död. Jesus har inte dött och återuppstått för sig själv utan för oss, för att våra synder skulle förlåtas. Det är dags för uppståndelse för alla: dags att lyfta de fattiga upp ur modlösheten, framför allt dem som legat i graven mycket längre än i tre dagar. En befrielsens vind blåser oss i ansiktet. Och hoppet, det är Gud Fader som älskar oss så som vi är: han älskar oss alltid, och alla.