Luther och reformationen: Påven för samma linje som företrädarna

Vi måste erkänna det viktiga i Luthers önskan om en teologi som ligger nära den heliga skriften och hans vilja att andligt förnya kyrkan, sa Johannes Paulus II 22 juni 1996 i samband med 450-årsminnet av Luthers död.

Luthers roll i katolska kyrkan har kommit upp igen i samband med påven Franciskus resa i höstas till Sverige. Påven uttrycker sig i linje med sina föregångare och precis som då Benedictus XVI talade uppskattande om Luther antyder media att han är lutheran. Benedictus XVI talade om att det som inte gav Luther ro var frågan om Gud och detta var hans djupa passion och drivkraft i livet och hela vandring. Luthers tanke och hela hans andlighet var helt centrerad på Kristus. Nyligen sa påven Franciskus  att Martin Luthers avsikt för 500 år sedan var att förnya kyrkan, inte att dela upp den.  Samma sak sa Johannes Paulus II 1996 och 1983 förklarade han att vissa frågor som Luther tog upp om en reform och förnyelse har av flera anledningar fått gensvar hos katoliker. Önskan att på nytt höra Evangeliets ord och förstå dess sanning som drev Luther kan vägleda oss att söka det goda i andra och ge förlåtelse. Johannes Paulus påminde om att  resultaten av bannlysningen av Luther skapade djupa sår som fortfarande, mer än 450 år senare inte har läkt. Den polske påven erkände Luthers djupa religiositet och brinnande oro för problemet med evig frälsning.

Påven Ratzinger tog å sin sida upp några av Luthers frågor och tankar som exempel på äkta kristen tanke: Hur kan jag få en barmhärtig Gud? och att denna brinnande fråga måste tas upp igen på ett nytt sätt.

Påven Franciskus har sagt vid en presskonferens: Jag tycker inte att Martin Luthers intentioner var fel – han var en reformator. Kanske var några metoder fel och det är inte en modell att ta efter, en det rådde korruption, världslighet och penga- och maktdyrkan i kyrkan och därför protesterade han.

Att erkänna Luthers intentioner betyder inte att erkänna utvecklingen som sedan följde. Påven sa till den ekumeniska delegationen att det är tragiskt att reformatorernas önskan att visa vägen till Kristus skapade uppdelning. De troende kände sig inte längre som bröder och systrar i tron utan som motståndare och konkurrenter. Alla tre påvarna har talat om vikten av att uppskatta de andliga och teologiska gåvor som reformationen har gett, utan att bortse från skillnaderna i tron och moralen hos de två trosinriktningarna.

I en intervju som den italienska tidningen Avvenire gjorde med påven förklarade han att han går i sina föregångares fotspår vad gäller detta. Benedictus XVI besökte Erfurt och upprepade frågan Hur kan jag få en barmhärtig Gud?. Luther ville att reformen skulle vara som en medicin. Sedan blandades den tidens politiska situation in i religionen och ländernas ledare bestämde religion- Cuius regio, eius religio.

Dem som kritiserar påven Franciskus för att använda Luthers ord kritiserar alltså även hans företrädare. Alla tre har drivit på för kristen enhet, utan att för den skull ändra sin tro.

Vi erkänner det viktiga i Luthers önskan om en teologi som ligger nära den heliga skriften och hans vilja att andligt förnya kyrkan. (Johannes Paulus II)

Martin Luthers avsikt var att förnya kyrkan, inte att dela upp den. (Franciskus)

Luthers tanke och hela hans andlighet var helt centrerat på Kristus. Hans fråga måste på nytt och på ett nytt sätt bli även vår fråga. (Benedictus XVI)

(UCCR)