sociala nätverk:

RSS:

App:

Vatikanradion

Påvens och Kyrkans röst i dialog med världen

Språk:

Fokus \ Aktuellt

Ulf Jonsson - Det religiösa landskapet i Sverige inför påvens besök

Påven hälsar på den svenska delegationen under helgonförklaringen av Moder Elisabeth Hesselblad - EPA

03/10/2016 10:32

I en artikel som har publicerats i jesuiternas tidskrift Civilta’ Cattolica har jesuitpater Ulf Jonsson, professor i religionsfilosofi på Newmaninstitutet i Uppsala, och chefredaktör för kulturtidskriften Signum, beskrivit det land som påven kommer att besöka i slutet av oktober då han deltar vid reformationsminnet. Ulf Jonsson beskriver både den historiska bakgrunden men framförallt det Sverige påven möter idag, med ett postkristet sekulärt samhälle, och den ekumeniska relationen mellan katolska kyrkan och den protestantiska verkligheten i Sverige. 

DET RELIGIÖSA LANDSKAPET I SVERIGE INFÖR PÅVENS BESÖK

Av Ulf Jonsson SJ 

Den 31 oktober reser påven Franciskus till universitetsstaden Lund i södra Sverige för att delta i högtidlighållandet av 500-årsminnet av den lutherska reformationen. Det rör sig om ett ekumeniskt evenemang, som arrangeras i samverkan mellan Lutherska världsförbundet och Påvliga rådet för de kristnas enhet. Att mötet hålls just i Lund hänger samman med att det var i den staden som Lutherska världsförbundet grundades år 1947. Vid mötet i Lund, som bland annat innefattar en ekumenisk gudstjänst i stadens medeltida katedral, deltar förutom påven Franciskus även kardinal Kurt Koch, prefekt för Påvliga rådet för de kristnas enhet, liksom även den lokale katolske biskopen Anders Arborelius, biskop av Stockholms katolska stift. Från lutherskt håll deltar bland andra biskop Munib Younan, ordförande för Lutherska världsförbundet, och den lokala lutherska kyrkans överhuvud, Antje Jackélen, ärkebiskop av Uppsala. Efter den ekumeniska gudstjänsten i Lunds domkyrka är ett stort ekumeniskt event inplanerat på Malmö arena på eftermiddagen. På förmiddagen den 1 november, slutligen, kommer påven att fira en mässa med katolikerna på Swedbank stadion i Malmö, innan han återvänder till Rom.

Nyheten om påven Franciskus deltagande i Lund i högtidlighållandet av 500-årsminnet av reformationen fick stor uppmärksamhet i massmedierna i Sverige när det offentliggjordes den 25 januari. Påvar ser vi sällan här i Sverige; bara en enda gång tidigare i historien har Sverige gästats av en påve, nämligen när Johannes Paulus II besökte landet i juni 1989. Reaktionerna på nyheten om Franciskus förestående besök var på det hela taget mycket positiva, ja bitvis rent entusiastiska, både bland de kristna kyrkornas medlemmar och i de sekulära medierna. Bland reaktionerna hördes förhoppningar om en ny ekumenisk vår i relationerna mellan lutheraner och katoliker både i Sverige och på det internationella planet. I somliga medier framfördes spekulationer kring olika andra tänkbara bevekelsegrunder till besöket, exempelvis att det kunde tolkas som ett positivt erkännande från påvens sida av Sveriges tidigare generösa flykting- och migrationspolitik. I vart fall uttrycktes snabbt en rad olika förhoppningar om vilka goda frukter som besöket skulle kunna få.

Men vad är det då för situation som påven Franciskus beger sig in i när han den 31 oktober landar på Malmös flygplats, strax utanför Lund? I denna artikel vill jag försöka teckna en bild av det religiösa landskapet i Sverige. Efter en kort översikt över den historiska bakgrunden ges en bredare redogörelse för den aktuella religiösa situationen i landet, med särskilt fokus på de luthersk–katolska relationerna. Som det kommer att framgå är den religiösa situationen i Sverige på många sätt annorlunda än i södra Europa.

Den historiska bakgrunden

Sverige beskrivs ofta, och med rätta, som ett av världens mest sekulariserade länder. Under ett vanligt veckoslut besöker ungefär 5,5 procent av befolkningen någon form av gudstjänst, kristen eller annan. Ännu så länge döps ganska precist hälften av de barn som föds i landet, men dopfrekvensen sjunker med ett par procent per år. Detta innebär dock inte att det skulle saknas en lång kristen tradition i landet. När Sverige uppstod som en sammanhållen nationalstat på 1500-talet var befolkningen redan sedan århundraden djupt präglad av den kristna tron i dess katolska form.

De första tydliga spåren av kristen mission sträcker sig tillbaka till början av 800-talet och den frankiske missionsbiskopen Ansgars två resor till handelsplatsen Birka, belägen på en ö strax utanför den nuvarande huvudstaden Stockholm. Arkeologiska utgrävningar som gjorts under de senaste åren tyder till och med på en kristen närvaro i södra och västra Sverige så tidigt som på 600-talet. Men först under 1000-talet tog missionsarbetet fart ordentligt, i synnerhet med hjälp av anglosaxiska och germanska munkar och missionsbiskopar, och stora delar av syd- och mellansverige kristnades då. Avgörande steg i denna utveckling var dopet av kungen Olof Skötkonung i början av 1000-talet, upprättandet av Skara stift omkring år 1014 och upprättandet av Lunds stift år 1060 (Lund blev från år 1104 ärkestift med överhöghet över hela Norden), liksom även upprättande av Uppsala som ärkestift år 1164.

Inom det geografiska område som idag utgör Sverige fanns det under medeltiden ett stort antal kloster och konvent, i början av 1500-talet var de uppemot 70 till antalet. Ordnarna betydde mycket för landets innevånare, både på det religiösa planet och på andra sätt. Klostren var centrum för boklig bildning, musik och konst, där bedrevs sjukvård och nya metoder för jordbruk och djurhållning spreds via klostren. Det är exempelvis ingen tillfällighet att landets första tryckta bok gavs ut av franciskanklostret på Riddarholmen i Stockholm. En särställning intog klostret i Vadstena, grundat av den heliga Birgitta i slutet av 1300-talet. Vadstena kloster var landets största pilgrimsort, man hade landets största bibliotek och man bedrev en omfattande produktion av kyrkliga textilier och konstföremål. Och eftersom klostret var en av landets största jordägare var abbedissan i Vadstena en mycket mäktig kvinna. Så mäktig att även biskopar och kungar måste akta sig för att inte komma i konflikt med henne.

Under 1500-talet förvandlades Sverige från ett politiskt sett ganska löst sammanhållet katolskt land till en luthersk nationalstat under en gemensam kung. Reformationen genomfördes inte på grund av att det rådde något anmärkningsvärt förfall i det kyrkliga livet eller därför att några stora befolkningsgrupper krävde det. Reformationen genomfördes – därom är historikerna i dag eniga – av rent politiska skäl och med brutalt tvång ovanifrån, av kungamakten. Den år 1523 nyvalde kungen Gustav Vasa insåg att en luthersk reformation skulle ge honom kontroll över kyrkan och i synnerhet ge honom tillgång till kyrkans egendomar och inkomster. Men motståndet var stort på många håll och reformationsprocessen böljade fram och tillbaka under många decennier. Först hertig Karl, som senare blev kung Karl IX, kunde år 1593 vid Uppsala nationalsynod genomdriva beslutet om den lutherska reformationens definitiva genomförande. Två år senare stängdes landets sista katolska fäste, klostret i Vadstena, och några år senare infördes dödsstraff på att vara katolik.

Den lutherska kyrkan utformades som en strikt statskyrka med kungen som högsta ledare. Biskoparna tillsattes av kungen personligen och biskopar och präster fick med tiden, förutom sina religiösa uppgifter, en rad viktiga samhällsfunktioner, som exempelvis att sköta folkbokföringen och skolväsendet. Fram till på 1991 sköttes den statliga folkbokföringen av den lutherska kyrkans präster. Och ännu så sent som 1996 blev varje svensk medborgare automatiskt vid födelsen medlem i den lutherska statskyrkan, oberoende av om barnet döptes eller ej, såvida inte båda föräldrarna utträtt ur statskyrkan. Först genom åtskiljandet av kyrka och stat år 2000 gick denna ordning i graven.

Sedan början av1600-talet var Sverige ett homogent lutherskt land och alla medborgare var enligt lagen tvungna att vara lutheraner. Inte en enda familj i landet förblev katolsk. Fram till 1809 var det dessutom lag på att svenska medborgare måste bevista den lutherska gudstjänsten på söndagarna. Men i samband med den begynnande industrialiseringen uppkom behov av utländsk arbetskraft med speciell kompetens inom olika områden. Därför rekryterades små grupper av judar, katoliker och kalvinister till Sverige, och dessa fick från år 1781 rätt att utöva sin religion privat. Offentlig icke-luthersk religionsutövning förblev förbjuden fram till 1870-talet. Från mitten av 1800-talet började dock baptistiska grupper från England och USA att bedriva mission i landet. Efter mycket hårt motstånd från statskyrkan infördes under 1860-talet en begränsad form av religionsfrihet även för svenska medborgare. Men fram till 1951 var svenska medborgare tvingade att tillhöra den lutherska statskyrkan, såvida man inte var jude, katolik, herrnhutare eller baptist. Ända fram till den tiden var det också förbjudet för andra än lutheraner att inneha viktiga funktioner i samhället, som exempelvis att vara lärare eller sjuksköterska. Och inte förrän 1977 avskaffades förbudet mot kloster, även om den lagen i praktiken satts ur spel sedan 1920-talet.

Ett postkristet sekulärt samhälle

Den religiösa situationen i dagens Sverige beskrivs av många som postkristet sekulär. Så beskrivs situationen exempelvis av professor David Thurfjell i hans bok Det gudlösa folket (The Godless People, Molin & Sorgenfrei 2015). Med det menas att den religiösa tron inte formar samhället och kulturen i någon nämnvärd grad, att religion ses som en privat angelägenhet, och att kristendomen uppfattas som något som tillhör historien snarare än samtiden. Spåren av kristendomens långa historia märks visserligen fortfarande på olika sätt, inte minst genom de tusentals kyrkobyggnader som finns utspridda runt om i landet. Men de flesta av dem besöks numera av väldigt få personer. Kunskaperna om kristen tro är i allmänhet rudimentära, i synnerhet bland yngre personer. I skolorna är konfessionell kristendomsundervisning sedan länge förbjuden och ersatt av en allmän orientering om religion och etik. En hel del människor förstår inte alls vad religion ska vara bra för, och många känner själva inte någon enda troende person. Man är därför van vid att betrakta religiös tro i ett utifrånperspektiv, och man upplever tron som ett lite udda och konstigt fenomen. Särskilt bland äldre personer anses det dessutom inte sällan opassande och pinsamt att prata öppet om religion, ungefär som det förr ansågs opassande att prata öppet om sexualitet. Åtskilliga människor identifierar religion i första hand som en källa till våld och konflikter runt om i värden, och man är därför – som en ledarskribent på en stor dagstidning uttryckte saken – tacksamma för att religionen lever på sparlåga här i Sverige. Samtidigt kommer man inte ifrån att flera centrala värden i det svenska samhället har sina historiska rötter i den kristna traditionen, som exempelvis det patos för social rättvisa och varje människas lika värde som fortfarande präglar en stor del av det offentliga samtalet.

Två faktorer som spelar en stor roll om man vill förstå religionens roll här i landet är den höga uppskattning av individuell frihet liksom den tendens till att förstå religion primärt i känslomässiga och moraliska kategorier som präglar den svenska kulturen. Sociologiska undersökningar bekräftar gång på gång att svenskarna har en extremt hög uppskattning av individuell personlig autonomi. Detta återspeglas också i att familje- och släktbanden ofta är svaga. Istället har de flesta en stark koppling till och förtroende för staten, som ses som den främsta garanten för individens frihet. Många människor känner betydligt större gemenskap och solidaritet med vänner och arbetskamrater än med den egna familjen och släkten. Det återspeglas också i den höga skilsmässofrekvensen och den stora andelen informella familjebildningar (samboskap), liksom i det faktum att majoriteten av hushållen är ensamhushåll. Att leva en stor del av sitt vuxna liv som ”singel” är ingenting ovanligt. Detta starka drag av individualism har också genomslag på det religiösa planet. Den som söker Gud gör detta ofta hellre i ensamheten ute i naturen, än tillsammans med andra i en gemensam gudstjänst. Ett slags naturmystik – inte sällan emotionellt präglad av vemod och sentimentalitet – upplevs av många som den mest genuina formen av religion. Det är därför heller inte konstigt att religion mestadels ses som en rent inre och privat angelägenhet.

Men religiös tro anses också ha en stark koppling till moralens område. Immanuel Kants dictum i Religion innerhalb der Grenzen der blossen Vernunft ”att vara religiös är att betrakta moraliska förpliktelser såsom påbud från Gud” har kanske inte haft lika stort genomslag någon annanstans i världen som i Sverige. Yngre personer gör inte längre denna starka koppling mellan moral och religion, men äldre personer är fortfarande vana vid ordspråket ”att ha Luther på axeln”, vilket betyder att ständigt gå omkring med dåligt samvete eftersom man inte är en moraliskt perfekt människa. Att vara religiös har i Sverige under lång tid varit synonymt med att leva ett allvarsamt moraliskt liv, utan glädje och inre frihet.

Att Sverige idag är ett postkristet sekulärt land beror förstås på flera olika orsaker. Men en av de faktorer som bidragit till att undergräva svenskarnas relation till kristendomen är den ovan nämnda kopplingen mellan religion och sträng moralism. En annan avgörande faktor är statskyrkosystemet. I och med reformationen sammansmälte den statliga och den kyrkliga sfären till en enhet, och kyrkan underordnades i alla avseenden statsmakten. Den lutherska kyrkan kunde aldrig tala med egen röst, och prästerna blev statstjänstemän och statens förlängda arm i lokalsamhället. Att folk tvingades till luthersk religionsutövning med lagens hjälp bättrade inte på kyrkans anseende bland befolkningen. Och den långa kampen mot kyrkans motstånd mot religionsfrihet förstärkte intrycket av att kristendomen hänger samman med tvång och förtryck.

Religionens nya vägar

Den ovan tecknade bilden av den religiösa situationen är onekligen dyster, men den säger förstås inte allt. Det finns också andra, mer positiva tecken som kan urskönjas i det nordiska vintermörkret. Liksom i andra delar av västvärlden talas det även i Sverige om religionens återkomst i vår tid. Faktum är att religion numera är ett tema som diskuteras i massmedier och i det offentliga rummet i betydligt större utsträckning än för 20 år sedan. Exempelvis har den nationella statliga radion börjat sända regelbundna program för teologiska samtal (där också katolska företrädare ofta bjuds in) och dagstidningarna rapporterar om viktiga religiösa händelser, vilket förr var sällsynt. Och allt detta sker för det mesta med en positiv attityd. Visst förknippas religion i massmedias dagliga nyhetsrapportering inte sällan med konflikter och våld runt om i världen. Men skildringar av religionens positiva inflytande på människors liv, särskilt på det individuella planet, är numera vanligt förekommande. Bland yngre personer råder heller inte längre den äldre generationens känsla av pinsamhet inför temat religion. De yngre är ofta mycket okunniga om religiös tro, men de bär å andra sidan inte på de äldres associationer av religion med tvång och förtryck. När journalister och samhällsdebattörer tar kontakt med företrädare för kyrkor och religiösa samfund sker det idag för det mesta på ett fördomsfritt, nyfiket och öppet sätt. Inte så få av dem visar att de själva anser att religiösa frågor är intressanta och angelägna. Det finns breda sociologiska undersökningar som bekräftar dessa trender; det största intresset för religiösa frågor finns i dag i de yngsta åldersgrupperna, bland dem som är under 30 år.

Man kan utan tvekan säga att intresset för religion har ökat i det offentliga rummet under de senaste decennierna. Men det betyder inte att antalet personer som regelbundet besöker gudstjänster har ökat. Tvärtom, antalet gudstjänstbesökare sjunker i det stora hela, om än långsamt. Av de 500 000 personer som ett vanligt veckoslut besöker en gudstjänst i Sverige går 220 00 till den lutherska kyrkan. De övriga 280 000 fördelar sig på de evangelikala samfunden (i huvudsak bestående av pentekostaler och baptister) och på samfund vars medlemmar i huvudsak har invandrarbakgrund (katolska och ortodoxa kristna, samt olika muslimska grupper). I den senare gruppen växer antalet medlemmar och denna utveckling kommer förmodligen på sikt att grundligt förändra det religiösa landskapet. Katoliker och ortodoxa har invandrat till Sverige i betydande antal sedan mer än 50 år tillbaka, medan invandringen av muslimer i huvudsak har skett under de senaste 20 åren. Bland invandrargrupperna är andelen religiöst praktiserande personer avsevärt högre än i resten av befolkningen. Trots att medlemmarna i dessa samfund utgör mindre än 5 procent av befolkningen utgör de runt 15 procent av de regelbundna gudstjänstbesökarna i landet. Den ökade internationaliseringen av det svenska samhället, som kommer sig av både ökad invandring, ökat resande och av den snabba utvecklingen av den digitala kommunikationstekniken, bidrar till en allt mer pluralistisk kultur, där även en mångfald av uttryck för religiös tro har sin plats. Vid sidan av den traditionellt svenska individualistiska synen på religion har därför ett annat fenomen kommit till på senare år: den påtagligt ökade religiösa pluralismen. Svensken associerar inte längre religion enbart till den lutherska formen av kristendom. Han eller hon kan även tänka på gudstjänsterna i den moské som numera finns i det egna bostadskvarteret.

Den lutherska kyrkans aktuella situation

Åtskiljandet av den lutherska kyrkan från staten år 2000 utgör en genomgripande cesur i kristendomens historia i Sverige. Även om separationen inte var total (några mindre rester av det gamla statskyrkosystemet finns fortfarande kvar), har reformen skapat nya betingelser för de religiösa samfunden. Staten förhåller sig i princip religiöst neural och samfunden behandlas på jämlika villkor. I huvudsak har detta lett till att de flesta samfunden, med undantag av den tidigare statskyrkan, har fått en starkare ställning i samhället än de hade tidigare. Den lutherska kyrkan utgör naturligtvis ett särfall på grund av sin stora numerär och unika historia. För henne innebar reformen framför allt en stor utmaning i och med att hon nu för första gången i historien får lov att stå på egna ben visavi staten. Steg för steg har hon utvecklat nya former för sin organisation och sin verksamhet.

Den lutherska kyrkan – vars officiella namn lyder ”Svenska kyrkan” – styrs numera av en generalsynod vars ledamöter utses av kyrkans egna medlemmar. Många hoppades att detta skulle leda till att kyrkoledningen skulle få en större frihet i relation till de politiska partierna. Men eftersom den tidigare kopplingen till de politiska partierna i stor utsträckning lever kvar, nomineras de allra flesta kandidaterna till generalsynoden fortfarande av de politiska partierna. Partipolitiken har därmed fortfarande stort genomslag på kyrkoledningens agerande. Den nya kyrkolagen har dessutom kraftigt försvagat biskoparnas ställning, och somliga anser att La Chiesa Sueca numera är kongregationalistisk snarare än episkopal. Biskoparna är helt och hållet underordnade generalsynodens beslut och de har inte ens rösträtt i generalsynoden, som är kyrkans högsta beslutande organ. På det lokala församlingsplanet återfinns motsvarande strukturer; församlingens pastorer tillsätts och avsätts av det lokala kyrkorådet som består av representanter för olika politiska partier. På det lokala planet påminner Svenska kyrkans struktur om de kyrkliga organisationsformer som man kan finna i Schweiz.

Den lutherska kyrkan i Sverige är fortfarande inne i en fas av sökande efter en ny identitet, både på det teologiska planet och när det gäller sin egen plats i det svenska samhället. Man är på jakt efter ett svar på vad det innebär att vara en luthersk kyrka i ett postkristet sekulärt samhälle. Man engagera sig inte minst på det sociala och diakonala området. Man är närvarande i livets svåra stunder, när människor drabbas av sjukdomar och olyckor, man har en väl utbyggd själavård på sjukhusen och i fängelserna, och man står tydligt upp för migranters rättigheter.

Den katolska kyrkans aktuella situation

Det finns bara ett enda katolskt stift i Sverige, med biskopssäte i Stockholm. Stiftet leds av biskop Anders Arborelius, den förste svenskfödde katolske biskopen sedan 1500-talet. Antalet katoliker som är officiellt registrerade i stiftets medlemsregister är cirka 115 000. Därtill kommer ett mörkertal på kanske ytterligare lika många katolskt döpta personer som inte finns med i kyrkans medlemsregister, men som lever i landet. Sammantaget deltar mellan 25 000 och 30 000 personer i en katolsk gudstjänst under ett vanligt veckoslut i Sverige.

Den katolska kyrkan har på flera sätt kunnat dra fördelar av nya situationen efter kyrka-stat-reformen år 2000. Med ställningen som erkänt trossamfund har man exempelvis möjlighet att dra in medlemsavgifter via skattsedeln. Men av det faktum att det bara finns ett enda stift får man inte dra slutsatsen att den pastorala situationen vore lätt överskådlig. Katolska kyrkan i Sverige är en utpräglad invandrarkyrka med cirka 80 språk representerade i församlingarna. Över 80 procent av katolikerna har invandrarbakgrund och i en vanlig katolsk församling finns folk från väldigt många olika länder. Bland de större språken i församlingarna märks exempelvis arabiska, eritreanska, kroatiska, polska, slovenska, spanska, ukrainska och vietnamesiska. Vissa större språkgrupper är organiserade i egna missioner vid sidan om den vanliga församlingsstrukturen. Det finns också ett antal orientaliska riter företrädda. Under de allra senaste årens migrationsvåg från länder som Irak och Syrien har antalet orientaliska katoliker vuxit snabbt.

Katolikerna i Sverige är alltså en mycket brokig skara. Katolska kyrkan utgör en lockelse för vissa befolkningsgrupper, i synnerhet bland intellektuella kretsar, bland personer som har många internationella kontakter, liksom bland religiösa sökare som finner att den katolska kyrkan har en teologisk och spirituell substans som man saknar hos andra samfund. Man skulle kunna säga att den katolska kyrkan i Sverige består av två huvudgrupper; dels av personer som är födda här i landet och som har konverterat till den katolska kyrkan i vuxen ålder och dels av katoliker med invandrarbakgrund. Det finns bara en handfull familjer i landet som är katoliker sedan mer än tre generationer tillbaka.

Ännu för 50 år fanns det i Sverige en utbredd skepsis gentemot allting katolskt, och när antalet katoliker började öka i mitten av 1900-talet talades det inte sällan om att man måste se upp för ”den katolska faran”. Europeiska gemenskapen (EG) sågs ända in på 1980-talet av många som ett exempel på ett katolskt projekt som hotade att undergräva den svenska lutherska kulturen. I dag är sådana attityder mycket sällsynta. Katolska kyrkan uppfattas tvärtom numera som intressant, i synnerhet på grund av sin internationalitet, sin långa historia och sina andliga och intellektuella skatter. I synnerhet ignatiansk och karmelitisk spiritualitet möts av ett påfallande stort intresse bland många människor som söker efter andlig inspiration, även långt utanför de katolska kretsarna. Och bland annat genom jesuiternas tidskrift Signum och deras filosofisk-teologiska högskola Newmaninstitutet i Uppsala – Nordens enda katolska institution för högre utbildning – växer också kännedomen och uppskattningen för katolska filosofers och teologers bidrag. Dessa och andra faktorer borde kunna bana väg för att katolikerna ska få en starkare missionarisk kraft in i det svenska samhället framöver. Att sprida evangeliet bland de sekulära icke-troende svenskarna har hittills spelat en mycket underordnad roll bland katolikerna. Man har för det mesta varit upptagen med att hålla den egna trons låga brinnande i en ofta oförstående omgivning.

Bilden av den katolska kyrkan bland allmänheten är i dag alltså avgjort mer positiv än för bara några årtionden sedan. Ett särskilt fenomen i sammanhanget är det sätt på vilket påven Franciskus framställs i de svenska massmedierna. Påvar har i allmänhet brukat framställas i negativ dager i svenska massmedier. Men påven Franciskus är ett undantag. Redan snart efter sitt val till påve började journalisterna beskriva Papa Bergoglio som en framstegsvänlig reformist med hjärta och empati för utsatta människor. Och så har det förblivit. Bland de internationellt viktiga ledargestalterna i vår tid framstår påven i svenska massmedier som en av de få verkligt respektabla och hedervärda personerna. Med bara sällsynta undantag framställs påven som en sympatisk, godhjärtad och ansvarskännande religiös ledargestalt. När encyklikan Laudato si publicerades i maj 2015 förklarade kulturchefen på landets största dagstidning Dagens Nyheter att påven publicerat årets viktigaste bok, och i Svenska Dagbladet, en annan av landets största dagstidningar, utnämnde ledarskribeten påven till en hoppets gestalt för mänskligheten vår tid. Man skulle lätt kunna nämna många andra exempel på uttalanden av det slaget.

Den aktuella ekumeniska situationen

Låt oss också titta specifikt på de ekumeniska relationerna mellan Svenska kyrkan och den katolska kyrkan i Sverige.

Precis som på andra håll i världen förbättrades de ekumeniska relationerna mellan katoliker och lutheraner i Sverige steg för steg under 1900-talet, och den ekumeniska rörelsen fanns tidigt företrädd i Sverige. Till den tidiga ekumeniska rörelsens internationella ledargestalter hörde Nathan Söderblom (1866–1931), luthersk ärkebiskop i Uppsala och initiativtagare till det ekumeniska mötet i Stockholm år 1925, där den katolska kyrkan dock inte deltog. På katolskt håll fick det ekumeniska arbetet ordentlig fart först genom Andra Vatikankonciliet. Förutom den självklara betydelsen av Andra Vatikankonciliets dekret Unitatis redintegratio och den Gemensamma luthersk-katolska deklarationen om rättfärdiggörelseläran av år 1999, har Sveriges kristna råd (SKR, grundat år 1992) fått stor betydelse för de ekumeniska relationerna mellan lutheraner och katoliker i Sverige. SKR är en ekumenisk organisation där praktiskt taget alla kristna samfund i landet, inklusive Svenska kyrkan och den katolska kyrkan, är medlemmar. Genom samarbetet inom SKR har de kristna samfunden kommit varandra mycket närmare, och man har genomfört många olika gemensamma projekt på det praktiska planet, liksom även bedrivit gemensam teologisk reflexion.

De ekumeniska relationerna mellan Svenska kyrkan och den katolska kyrkan kan sägas ha nått ett slags höjdpunkt i samband med påven Johannes Paulus II:s besök i de nordiska länderna i juni 1989. Besöket hade föregåtts av lokala bilaterala teologiska samtal mellan kyrkorna i en konstruktiv anda, och flera ledande personer inom Svenska kyrkan, inklusive den dåvarande ärkebiskopen Bertil Werkström, närde hoppet om en synlig enhet mellan de båda kyrkorna inom en överskådlig framtid. Dessa förhoppningar framstod då som mera realistiska också på grund av de goda personliga relationerna mellan ärkebiskop Werkström och Johannes Paulus II. Ett senare svarsbesök i Rom, med en gemensamt firad vespergudstjänst i Peterskyrkan, bekräftade i mångas ögon intrycket av att enheten nu inte längre var långt borta.

Vägen framåt har dock visat sig vara mera svårframkomlig än många trodde. Under de senaste 25 åren har de ekumeniska relationerna mellan katoliker och lutheraner i Sverige, liksom på många andra håll i världen, präglats av en viss känsla av trötthet och stagnation. Inte så att relationerna i allmänhet är dåliga. Kontakterna mellan katoliker och lutheraner har blivit vardagsmat, man har lärt känna varandra, och inte minst på det lokala församlingsplanet finns det ofta väl fungerande former av ekumenisk samverkan.

Men likväl märks det på olika sätt att vi inte längre lever i de stora ekumeniska visionernas tidevarv. Det visar sig bland annat genom ett antal nya konflikter och irritationsmoment i de ekumeniska relationerna. Hit hör exempelvis att Svenska kyrkan, under starka påtryckningar från de politiska partiernas företrädare i generalsynoden, år 2009 införde ordningen med samkönade äktenskap, trots att man året innan ingått en överenskommelse med de andra samfunden i Sveriges kristna råd om att gemensamt försöka stoppa regeringens förslag att ändra det juridiska äktenskapsbegreppet på detta sätt.

Mot bakgrund av detta är det desto mer glädjande att kunna konstatera att den lutherska ärkebiskopen av Uppsala, Antje Jackelén, nyligen har sänt ut tydliga signaler om att hon vill verka för en ny fas av ekumenisk samverkan mellan katoliker och lutheraner. I en längre artikel i Svenska Dagbladet i slutet av januari i år uppmanade hon lutheraner och katoliker att ta chansen att göra reformationsminneshögtiden i Lund den 31 oktober till en gemensam angelägenhet. Hon skriver att ”för mig som ärkebiskop i Svenska kyrkan är det en glädje att vi i samverkan med den katolska kyrkan i Sverige har fått ansvaret för värdskapet för denna speciella ekumeniska högtid i Lund.” Självkritiskt påminner hon i artikeln om att reformationen i Sverige genomdrevs av den politiska makten med tvång och ofta mot folkets vilja och att den ledde till att människor förföljdes för sin tros skull. Av detta drar hon slutsatsen: ”Anledning till något triumfatoriskt jubileumsfirande finns det inte.” Istället är det nu dags för ”helande av minnen, en kärlekens och mötandets ekumenik, lyssnande och vänskap.”

Påven bland lutheraner och katoliker i Sverige

När påven Franciskus kommer till lutheranernas och katolikernas gemensamma ekumeniska möte i Lund den 31 oktober kan han räkna med att mötas av en stor portion välvilja, inte bara från katolikernas sida utan också från massmediernas. Ingen annan påve i historien har varit lika uppskattad i den svenska offentligheten som Franciskus. Han ses av många som en av de mest hoppingivande ledargestalterna på den internationella arenan, och detta även av människor långt utanför de troendes kretsar.

När det gäller de ekumeniska relationerna är läget kanske inte i alla avseenden upplyftande. Vad mötet i Lund på sikt kan innebära för den internationella dialogen mellan lutheraner och katoliker måste andra bedöma. Det tycks inte bli något påvebesök i Tyskland, Martin Luthers hemland, under reformationsminnesåret. I den bemärkelsen kanske mötet i Lund vinner extra tyngd. På det lokala svenska planet kan mötet förhoppningsvis bidra till en förnyelse av de ekumeniska relationerna. För även om det ekumeniska klimatet idag inte är lika gynnsamt som i slutet av 80-talet och trots att nya hinder har dykt upp på vägen sedan dess, så finns det också idag hos många troende förhoppningar om att nya steg i riktning mot de kristnas synliga, konkreta enhet ska kunna tas.

Just under de dagar då undertecknad höll på att författa denna artikel råkade jag träffa Heinz Jackelén, make till den lutherska ärkebiskopen Antje Jackelén, på gatan utanför ärkebiskopshuset i Uppsala. Han kom emot mig med ett vänligt leende på läpparna och hälsade mig med orden: ”Låt oss fira gemensamt i Lund!” Ja, låt oss hoppas att mötet i Lund blir en konstruktiv och positiv erfarenhet, en vägvisare i riktning mot en gemensam framtid! Kanske vore den bästa formen för ett gemensamt firande att vi tillsammans ger ett tydligt vittnesbörd om att evangeliet är en livgivande och helande kraft också i vår tid. Låt oss försöka att tillsammans ge skäl för det hopp som vi kristna bär på. Låt mötet i Lund bli en manifestation om varför det är viktigt och meningsfullt att leva den kristna tron också i vår tid. Ett sådant gemensamt kristet trosvittnesbörd behövs på våra breddgrader. För att världen ska tro.

03/10/2016 10:32