Hela påvens katekes - Barmhärtighet 21. Ödmjuk bön uppnår barmhärtighet

Under det extraordinära jubelåret fokuserar påven Franciskus sin trosundervisning på den gudomliga Barmhärtigheten. Onsdagen den 1 juni fortsatte påven sina tankar om relationen mellan bön och barmhärtighet. Här följer hela påvens katekes översatt av Olof Brandt.

Förra gången hörde vi liknelsen om domaren och änkan, om hur det viktigt är med enveten bön. Med en annan liknelse vill Jesus idag lära oss rätt inställning för att be och åkalla Faderns barmhärtighet; hur man skall be; rätt inställning för att be. Det är liknelsen om farisén och tullindrivaren (jfr Luk 18:9-14).

Bägge går upp till templet för att be, men de beter sig på helt olika sätt och uppnår helt olika resultat. Farisén “ställde sig och bad för sig själv” (vers 11) och använder många ord. Visst är hans bön en tacksägelsebön, men i själva verket skryter han med sina egna förtjänster. Han känner sig överlägsen “andra människor” som han beskriver som “tjuvar och bedragare och horkarlar”, och så pekar han ut den andre som var där, ”tullindrivaren där” (vers 11). Men just här ligger problemet: farisén ber till Gud, men i själva verket betraktar han sig själv. Han ber till sig själv. Istället för att ha Herren framför sina ögon har han en spegel. Fast han befinner sig i templet känner han inget behov av att falla ned inför Guds majestät. Han står upp, som om han själv var herre över templet. Och så räknar han upp allt bra han har gjort: han är oförvitlig, följer lagen mer än lagen kräver, fastar två gånger i veckan och lämnar tionde av allt han köper. Snarare än att be ägnar sig farisén åt att vältra sig i hur mycket han följer buden. Men hans inställning och hans ord är långt från hur Gud handlar om talar, han som älskar alla människor och inte föraktar syndarna. Tvärtom, den farisèn föraktar syndarna också när han pekar ut den andre som är där. Farisèn som känner sig så rättfärdig försummar det viktigaste budet: kärleken till Gud och till nästan.

Det räcker alltså inte att fråga sig hur mycket vi ber, vi måste också fråga oss hur vi ber, eller rättare sagt, hur vårt hjärta är. Det är viktigt att undersöka det för att värdera tankar och känslor och för att utrota arrogans och hyckleri. Men jag undrar: kan man be med arrogans? Nej. Kan man be med hyckleri? Nej. Vi kan bara be genom att träda fram inför Gud så som vi är. Inte som farisén som ber med arrogans och hyckleri. Vi är alla uppslukade av vardagens hets och ofta förvirrade av känslor. Man måste låra sig att återfinna vägen som leder till vårt hjärta, återupptäcka innerligheten och tystnaden, för det är där som Gud möter oss och talar till oss. Det bara om vi utgår därifrån som vi i vår tur kan möta andra och tala med dem. Farisén går till templet, han är självsäker men märker inte att han har tappat bort vägen som leder till hans eget hjärta.

Tullindrivaren däremot, den andre, träder fram till templet med ödmjukt och ångersamt sinne: “stod avsides och vågade inte ens lyfta blicken mot himlen utan slog med händerna mot bröstet” (vers 13). Hans bön är helt kort, inte så lång som fariséns bön: “Gud, var nådig mot mig syndare”. Inget mer. Det är en vacker bön. Tullindrivarna, som kallades publikaner, ansågs vara orena människor, för de arbetade för de utländska förtryckarna, var inte omtyckta och räknades oftast till ”syndarna”. Liknelsen lär oss att det är inte vilken samhällsgrupp man tillhör som avgör om man är rättfärdig eller syndare, utan hur man vänder sig till Gud och till andra människor. Tullindrivarens botgester och hans få och enkla ord vittnar om att han är medveten om sitt eländiga tillstånd. Hans bön är kortfattad. Han uppför sig ödmjukt, och hans enda visshet är att han är en syndare som behöver nåd. Om farisén inte bad om något för att han redan hade allt, kan tulllindrivaren bara tigga om Guds barmhärtighet. Det är bra att tigga om Guds barmhärtighet! Genom att träda fram med tomma händer, med ett naket hjärta och erkänna att han är en syndare visar tullindrivaren oss alla vilken inställning som är nödvändig för att man skall få Herrens förlåtelse. Till sist är det han, som är så föraktad, som blir en ikon av den sanne troende.

Jesus avslutar liknelsen med att fälla en dom: “Jag säger er: det var han som gick hem rättfärdig, snarare än den andre. Ty den som upphöjer sig skall bli förödmjukad, men den som ödmjukar sig skall bli upphöjd” (vers 14). Vem av dessa två är den fördärvade? Det är farisén. Farisén är en ikon av den fördärvade som låtsas be men som bara lyckas vrida och vända sig framför spegeln. Han är fördärvad och låtsas be. Den som tror sig vara rättfärdig och dömer och föraktar andra är en fördärvad hycklare. Högmodet förstör varje god gärning, tömmer bönen, avlägsnar från Gud och från andra. Om Gud föredrar ödmjukhet är det inte för att förödmjuka oss. Ödmjukheten är nödvändig för att man skall kunna lyftas upp av honom och så få erfara den barmhärtighet som fyller alla våra tomrum. Den högmodiges bön når inte når fram till Guds hjärta, men den eländiges ödmjukhet slår upp hans hjärta på vid gavel. Gud har en svaghet: svagheten för de ödmjuka. Inför ett ödmjukt hjärta öppnar Gud sitt hjärta helt och fullt. Det är denna ödmjukhet som jungfru Maria uttrycker i den bibliska sången Magnificat: ”han har vänt sin blick till sin ringa tjänarinna” […]hans förbarmande med dem som fruktar honom varar från släkte till släkte” (Luk 1:48,50). Må hon, vår moder, be oss att be med ödmjukt hjärta. Och vi upprepar denna vackra bön: “Gud, var nådig mot mig syndare”.