San Filippo Neri och de Sju Kyrkornas vallfärd

Ännu idag vallfärdar pilgrimer till de ”Sju Kyrkorna”. Denna tradition föddes under medeltiden, om inte tidigare, när pilgrimer som nått Rom, besökte de heliga platserna. Men vi har den helige Filippo Neri, som levde under 1500-talet, att tacka för att traditionen har levt vidare, som en utformad vallfärd som alla romare känner till som ”Sette Chiese”.

Två gånger om året organiserar oratorianerna i Rom en nattlig vandring till de Sju Kyrkorna, och antalet deltagare ökar ständigt. På natten mellan den 13-14 maj deltog över 800 personer, som tillsammans började den långa vandringen vid 18 tiden på kvällen, framför Chiesa Nuova.

I år har man firat 500 årsminnet av San Filippo Neris födelse. Han kallas även för Roms ”tredje apostel”. Han grundade den katolska prästorden Oratorianerna, och i deras huvudkyrka, Santa Maria in Vallicella, eller Chiesa Nuova, som de flesta känner den som, förbereder man sig för att fira honom stort på hans festdag den 26 maj.

Traditionen med att besöka de sju kyrkorna, ”Sette Chiese”, blev under seklerna så vanlig, att en av de gator som pilgrimerna vandrar, den mellan San Paolo Fuori le Mura och San Sebastiano, heter just Via delle Sette Chiese.

Allting började i maj 1551 då Filippo, en ung präst från Florens gick på eftermiddagspromenad tillsammans med några vänner. Dessa promenader blev regelbundna och man gick till stadens heliga kyrkor, för att sedan stanna och äta på någon vingård i stadens ytterkant. Med tiden gick ryktet och på söndagseftermiddagarna började fler och fler vänta på Don Filippo, för att följa med.

På detta spontana sätt föddes Roms mest berömda vallfärd. Till en början kallade Filippo dessa promenader för besök, som när man tittar in hos en kär vän, med skillnad att vännerna man besökte var det kristna Roms främsta minnesplatser. Vallfärden tog form och fick sina sju stationer: Peterskyrkan, St. Paulusbasilikan utanför Murarna, Sankt Sebastians katakomber, San Giovanni in Laterano, Santa Croce in Gerusalemme, San Lorenzo Fuori le Mura och slutligen stadens främsta Mariasanktuarium, Santa Maria Maggiore.

Pilgrimsfärden till de sju basilikorna var så framgångsrik att på några år hade antalet deltagare stigit till flera hundra. Under påven  Pius V pontifikat räknade man över sex tusen deltagare. Utan att inse det hade Filippo Neri involverat hela Rom. Men det var alltså inte hans egen uppfinning – San Filippo tog upp den gamla medeltida pilgrimstraditionen att vallfärda till martyrernas gravar och de viktigaste helgedomarna. Det var särskilt under det stora jubelåret år 1300 som påven Bonifatius VIII hade angett de etapper som den hängivna pilgrimen som nått apostlarnas och martyrernas stad, skulle fullfölja.

Pilgrimsfärden är närmare 30 km lång, och numera organiserar alltså oratorianerna vandringen på natten, då trafiken lägger sig, och mörkret bidrar till en anda av lugn och reflektion. Men det är inte en vandring i tystnad. Med hjälp av hörsnäckor leder oratorianpater Maurizio Botta vandringen med den traditionella reflektionen ”Via Paradisi”, Paradisets väg, som på vägen till varje kyrkan hjälper pilgrimen att be och begrunda över en av den Helige Andens sju gåvor, en av de sju heliga dygderna och för att bekämpa en av de sju dödsynderna.

På väg mot Peterskyrkan: dygden avhållsamhet mot dödssynden frosseri med hjälp av den Helige Andens gåva gudsfruktan.

På väg mot Paulusbasilikan: dygden tålamod mot dödssynden vrede med hjälp av den Helige Andens gåva fromhet.

På väg mot Sankt Sebastians katakomber: dygden kyskhet mot dödssynden otukt med hjälp av den Helige Andens gåva kunskap.

På väg mot Lateranbasilikan San Giovanni: dygden generositet mot dödssynden girighet med hjälp av den Helige Andens gåva rådgivning. 

På väg mot Santa Croce in Gerusalemme: dygden flit mot dödssynden lättja med hjälp av den Helige Andens gåva styrka.

På väg mot Sankt Lars utanför murarna: dygden medmänsklighet mot dödssynden avund med hjälp av den Helige Andens gåva förstånd.

På väg mot Santa Maria Maggiore: dygden ödmjukhet mot dödssynden högmod med hjälp av den Helige Andens gåva vishet.

Under vandringen sjunger man även och ber rosenkransen, helgonlitaniorna, och andra böner ur kyrkans rika tradition.

Sankt Filippo Neri föddes i Florens 1515. Han nådde Rom 18 år gammal men prästkallelsen kom först när han var 36 år. Hela hans apostolat ägde rum i hjärtat av 1500-talets Rom, där han var en kraftfull och ödmjuk referenspunkt för stadens befolkning. Han värnade om de missgynnade, besökte de sjuka på sjukhusen och grundade ett konvalescenshem, tog emot pilgrimer och grundade ett särskilt brödraskap tillägnat Treenigheten som såg till att de som vallfärdat till Rom blev väl mottagna. Han grundade det första institutet för övergivna och hemlösa, Santa Maria della Pietà’. Han tillbringade mycket tid i biktstolen och var en ovärderlig andlig vägledare, när han hjälpte de troende att växa i tron.

San Filippo var även innovativ i sitt initiativ till det så kallade sekulära oratoriet, som omfattade lekmän, genom vilket San Filippo främjade musik och kultur och involvera de troende i stunder av andlig fördjupning med bibelläsning och bön. Med sin utstrålning nådde han fram till alla, från adelsmän till enkelt folk. Han hade en speciell förmåga att engagera konstnärer att använda sina talanger i Guds tjänst. Musikoratorierna föddes.

San Filippo kallades för Glädjens helgon, och så minns kyrkan honom fortfarande. Han älskade barn och såg till att gatubarnen inte var övergivna utan grundade en skola och ett internat för dem. 

Efter att ha grundat prästorden Oratorianerna spred den sig i Italien och i många länder i världen. Grunden till hans outtröttliga missionärsanda och pastorala engagemang var hans intensiva böneliv, rikt på övernaturliga upplevelser.

Han dog fridfullt i kyrkan som han lät bygga, Santa Maria in Vallicella, den 26 maj, 1595. När han kanoniserades 1622, blev han Roms tredje apostel och skyddspatron.