Hela påvens katekes - Barmhärtighet 5. Gud lyssnar när man ropar och sluter förbund

Under Barmhärtighetens jubelår fokuserar påven Franciskus sin trosundervisning på Barmhärtighet. Onsdagen den 27 januari talade påven om hur Gud hör vårt rop och sluter förbund med människorna. Här följer hela påvens katekes översatt av Olof Brandt:

I bibeln är Guds barmhärtighet närvarande längs hela Israels folks historia.

Med sin barmhärtighet åtföljer Herren patriarkernas vandring, ger dem barn trots ofruktbarhet, leder dem längs vägar av nåd och försoning, så som framgår av berättelsen om Josef och hans bröder (jfr 1 Mos 37-50). Jag tänker på de många syskon som inte längre talar med varandra. Men detta barmhärtighetens år är ett bra tillfälle att återfinna varandra, omfamna varandra, förlåta varandra och glömma alla tråkigheter. Men vi vet att i Egypten blir livet hårt för folket. Och det är just när israeliterna är på väg att gå under, som Herren ingriper och räddar.

Vi läser i Andra Mosebok: “Åren gick och kungen av Egypten dog, och israeliterna suckade under sin träldom. De ropade i sin nöd, och deras klagan steg upp till Gud. När Gud hörde deras jämmer tänkte han på sitt förbund med Abraham, Isak och Jakob och tog sig an israeliterna och gav sig till känna för dem” (2:23-25). Barmhärtigheten kan inte förbli likgiltig inför de förtrycktas lidande, inför ropet från dem som utsätts för våld, som förslavats eller dömts till döden. Det är en smärtsam verklighet som plågar varje tidevarv, också vårt eget, och som ofta gör att vi känner oss maktlösa och frestas att förhärda vårt hjärta och tänka på annat. Men Gud ”är inte likgiltig” (Budskap för världsdagen för fred 2016, 1), han ser aldrig bort från människans smärta. Den barmhärtige guden svarar och tar sig an de fattiga, dem som ropar ut sin förtvivlan. Gud lyssnar och ingriper för att rädda och sänder människor som förmår höra lidandets suckar och verka för de förtryckta.

Och så börjar berättelsen om Mose som medlar för sitt folks frihet. Han går till Farao för att övertala honom att låta Israel ge sig av. Och sedan skall han leda folket genom Röda Havet och öknen till friheten. Mose, som Guds barmhärtighet räddade från döden i Nilens vatten när han var nyfödd, förmedlar samma barmhärtighet och låter folket födas till friheten genom att räddas från Röda Havets vatten. Under detta barmhärtighetens år kan också vi förmedla barmhärtighet genom barhärtighetsgärningar för att vara andra nära, för att ge lindring och skapa enhet. Man kan göra mycket som är bra.  

Guds barmhärtighet verkar alltid för att rädda. Den är raka motsatsen till dem som alltid verkar för att döda, som till exempel de som för krig. Genom sin tjänare Mose leder Herren Israel i öknen som sitt barn, som han fostrar till tron och sluter förbund med, och skapar så ett band av oerhört stark kärlek, som en faders kärlek till sitt barn och som brudgummens kärlek till sin brud.

Så långt går Guds barmhärtighet. Gud erbjuder en särskild, exklusiv och priviligierad kärleksrelation. När han ger Mose instruktioner om förbundet, säger han: ”Om ni nu lyssnar till mig och håller mitt förbund skall ni vara min dyrbara egendom framför alla andra folk – ty hela jorden är min – och ni skall vara ett rike av präster och ett heligt folk som tillhör mig” (2 Mos 19:5-6).

Visst tillhör hela jorden Gud för han har skapat den, men folket blir för honom något som han äger på ett annat, särskilt sätt: hans personliga “guld- och silverreserv”, som den som kung David sade sig ha gett för att man skulle bygga templet.

Sådana blir vi för Gud när vi tar emot hans förbund och låter oss räddas av honom. Herrens barmhärtighet gör människan dyrbar, som en personlig rikedom som tillhör Honom, som han bevarar och som han är glad över.

Detta är Guds förunderliga barmhärtighet, som når sin fullbordan i Herren Jesus, i det “nya och eviga förbund” som fullbordas i hans blod, som genom förlåtelsen förstör vår synd och gör oss till Guds barn en gång för alla (jfr 1 Joh 3:1), dyrbara juveler i händerna på den gode och barmhärtige Fadern. Och om vi är Guds barn och har möjligheten att få detta arv – godhetens och barmhärtighetens arv – ber vi Herren att under detta barmhärtighetens år också vi skall göra barmhärtiga ting; att vi öppnar vårt hjärta för att nå alla med gärningar av barmhärtighet, det barmhärtiga arv som Gud fadern har gett oss.