Hela påvens katekes 3. Jul under Barmhärtighetens jubelår

Under juldagarna står vi inför Jesusbarnet. Jag är säker på att många familjer har ställt fram julkrubbor och så fortsatt denna vackra tradition, som går tillbaka till den helige Franciskus av Assisi, och som håller mysteriet med Gud som blir människa levande i våra hjärtan.

Det finns en utspridd fromhet som kretsar kring Jesusbarnet. Många helgon har odlat denna fromhet i sin dagliga bön och har önskat forma sina liv efter Jesusbarnet. Jag tänker särskilt på den heliga Therèse av Lisieux, som tog namnet Therèse av Jesusbarnet och av det Heliga Anletet som karmelitnunna. Hon – som också är kyrkolärare – levde och vittnade om det ”andliga barnaskap” som man förvärvar just genom att tillsammans med jungfru Maria meditera över Guds ödmjukhet när han blir ett barn för oss. Och detta är ett stort mysterium, Gud är ödmjuk! Vi, som är stolta, fulla av fåfänga och tror oss viktiga, vi är ingenting! Han, den store, är ödmjuk och blir ett barn. Detta är ett verkligt mysterium. Gud är ödmjuk. Detta är något stort.

Det har funnits en tid när Gud var ett barn, i Kristi gudomliga och mänskliga person, och detta måste ha en särskild betydelse för vår tro. Det är sant att hans död på korset och hans uppståndelse är det högsta uttrycket för hans återlösande kärlek, men vi skall inte glömma att hela hans jordeliv är uppenbarelse och undervisning. Under jultiden minns vi hans barndom. För att växa i tron skulle vi behöva betrakta Jesusbarnet oftare. Det är sant att vi inte vet någonting om denna tid i hans liv. De fåhändiga uppgifter vi har berättar om hur han fick sitt namn åtta dagar efter födelsen och hur han bars fram i templet (jfr Luk 2:21-28), och om de vise männens besök och den efterföljande flykten till Egypten (jfr Matt 2:1-23). Därefter hoppar man fram till tolvårsåldern, när han med Maria och Josef vallfärdar till Jerusalem under påsken, och stannar kvar i templet för att tala med lärarna i stället för att återvända med sina föräldrar.

Som vi ser vet vi föga om Jesusbarnet, men vi kan lära oss mycket av honom om vi ser till barnens liv. Det är en vacker vana som föräldrar och far- och morföräldrar har, att betrakta barnen och se vad de gör.

Då upptäcker vi först och främst att barn vill ha vår uppmärksamhet. Varför måste de stå i uppmärksamhetens mitt? För att de är högmodiga? Nej! För de behöver känna sig beskyddade. Det är viktigt också för oss att ställa Jesus i vårt livs mitt och att veta, hur paradoxalt det än kan låta, att vi har ansvaret att beskydda honom. Han vill vara i vår famn, han vill bli omhändertagen och kunna fästa sin blick i vår. Vi skall le mot Jesusbarnet för att visa honom vår kärlek och vår glädje över att han är mitt ibland oss. Hans leende är ett tecken på den kärlek som ger oss vissheten att vi är älskade. Barnen älskar också att leka. Att leka med ett barn är att överge vår logik för att träda in i barnets. Om vi vill att ett barn skall ha roligt måste vi förstå vad det tycker om, och inte vara egoister och göra sådant som vi själva tycker om. Detta är en viktig undervisning för oss. Inför Jesus är vi kallade att överge vårt anspråk på självständighet – och detta är problemets kärna, vårt anspråk på självständighet -, för att i stället ta emot sann frihet, som består i att lära känna honom som vi står inför, och tjäna honom. Han, barnet, är Guds Son som kommer för att rädda oss. Han har kommit mitt ibland oss för att visa oss den kärleksfulle och barmhärtige Faderns ansikte. Låt oss därför omfamna Jesusbarnet och tjäna det: han är källa till kärlek och trygghet. Och det är bra om vi, idag, när vi kommer hem, går fram till julkrubban och kysser Jesusbarnet och säger: ”Jesus, jag vill vara ödmjuk, som du, ödmjuk som Gud”, och ber honom om denna nåd.