sociala nätverk:

RSS:

Vatikanradion

Påvens och Kyrkans röst i dialog med världen

Språk:
Vatikanradion

Hemsida / Kyrka

Påven: Det kristna hoppet är dynamiskt och ger liv - låt oss frigöra oss från bekväm klerikalism


(31.10.2013)Hoppet är inte optimism utan en brinnande förväntan på Guds sons uppenbarelse. Det underströk påven vid morgonmässan i Santa Martakapellet. Påven sa att kristna bör se över klerikalism och bekväma attityder, så att det kristna hoppet är dynamiskt och ger liv.

Vad är hoppet för en kristen? Påve Franciskus utgick från Paulus ord (Rom 8:31b-39) för att understryka den unika dimensionen i den kristnes hopp. Det handlar inte om optimism, sa påven, utan om en brinnande förväntan på Guds sons uppenbarelse. Skapelsen har utsatts för bräcklighet och den kristne lever i spänningen mellan hoppet och slaveriet. Hoppet gör oss inte besvikna, det är säkert. Men samtidigt, sa påven, är det inte lätt att förstå hoppet. Ibland, sa han, tror vi att för att vara hoppfulla personer måste vi vara optimister. Men det är inte så:

Lyssna här:RealAudioMP3 Hoppet är inte optimism, det är inte att se saker med gott mod och gå framåt. Nej, det är optimism och inte hopp. Inte heller hoppfullhet inför saker är en positiv attityd. Dessa ljusa och positiva... det är bra, men det är inte hoppet. Det är inte lätt att förstå vad hoppet är. Man säger att det är det ödmjukaste av de tre dygderna för att det göms i livet. Tron ser och hör man, man vet vad det är. Kärleken ger man och man vet vad det är. Men vad är hoppet? Vad är detta att hoppas? För att närma sig lite kan vi säga att hoppet först och främst är en risk, det är en riskfylld dygd, det är en dygd. Som Paulus säger: en brinnande förväntan på Guds sons uppenbarelse. Det är inte en illusion.

Att hoppas, sa påven, är just detta: att vara spänd inför denna uppenbarelse och denna glädje som fyller oss med ett leende på läpparna. Paulus är angelägen om att understryka att hoppet inte är optimism, det är något mer. De första kristna målade det som ett ankare: hoppet är ett ankare som är ankrat vid stranden till livet efter detta. Och vårt liv är just att vandra mot detta ankare.

Lyssna här: RealAudioMP3 Frågan slår mig: var är vi ankrade, var och en av oss? Har vi ankrat just där vid oceanens strand långt borta eller har vi ankrat i den artificiella lagunen som vi har gjort själva med våra regler, våra beteenden, våra tidtabeller, vår klerikalism, våra kyrkliga beteenden eller inte kyrkliga, va? Är vi ankrade där? Allt bekvämt, allt säkert va? Detta är inte hopp. Var är mitt hjärta ankrat, där i den artificiella lagunen med ett helt stadigt beteendemönster.....

Paulus visar sedan på en annan hoppets ikon, födelsen. Vi väntar och detta är födelsen. Och hoppet ligger i denna dynamik, att ge liv. Men, tilla påven, den Helige andens primat ser man inte. Och ändå vet jag att Anden arbetar. Arbetar i oss som om det vore ett litet senapsfrö men inuti är fullt av liv och styrka som går framåt tills det blir ett träd. Anden arbetar som en jäst. Så, sa påven, arbetar Anden: man ser den inte men den finns. Det är en nåd att be om.

Lyssna här: RealAudioMP3 En sak är att leva i hopp, för att i hoppet är vi räddade och en annan sak är att leva som goda kristna och inte mer. Att leva i väntan på uppenbarelsen eller leva troget efter budorden. Vara ankrade vid stranden till livet efter detta eller parkera sig i den artificiella lagunen. Jag tänker på Maria, en ung flicka, som när hon kände att hon var mamma ändrar sitt beteende och går och hjälper och sjunger denna lovsång. När en kvinna blir gravid är hon kvinna, men hon är aldrig bara kvinna: hon är mamma. Och hoppet har mycket av detta i sig.