sociala nätverk:

RSS:

Vatikanradion

Påvens och Kyrkans röst i dialog med världen

Språk:

Påven Franciskus \ Angelus \ Audienser

Hela påvens katekes - Mässan 15: Avslutningsriter

Påven Franciskus under audiensen - AP

08/04/2018 14:55

Påven Franciskus fortsätter sin trosundervisning om den heliga Mässan och Eukaristin under onsdagarnas allmänna audienser. Onsdagen den 4 april talade påven om mässans avslutning. Här följer hela påvens katekes översatt av Olof Brandt.

Lyssna här:

Mässan – 15. Avslutningsriter

Med denna katekes avslutar vi denna serie av katekeser som ägnats åt mässan, som är åminnelse, men inte bara som ett minne, man får återuppleva Jesu lidande och uppståndelse. Sista gången kom vi fram till kommunionen och bönen efter kommunionen. Efter denna bön avslutas mässan med prästens välsignelse och utsändningen (jfr Allmän introduktion till det romerska missalet, 90). Så som mässan inleddes med korstecknet, i Faderns, Sonens och den Heliga Andens namn, så avslutas mässan, det liturgiska firandet, på nytt i treenighetens namn.

Men vi vet att när mässan tar slut, inleds det kristna vittnesbördets engagemang. De kristna går inte i mässan för att göra sin plikt för den här ceckan och sedan glömma bort det. Nej, de går i mässan för att ta del i Herrens lidande och uppståndelse och för att sedan leva mer som kristna. Vi lämnar kyrkan för att “gå i frid” och bära med oss Guds välsignelse till våra vardagliga sysslor, till våra hem, våra arbetsplatser, bland alla sysslor i den jordiska staden, och för att “förhärliga Herren med vårt liv”. Men om vi lämnar kyrkan och skvallrar och säger “se på den där...” har mässan inte trätt in i mitt hjärta. Varför? För jag har inte förmått leva i det kristna vittnesbördet. Varje gång jag lämnar mässan måste jag lämna den bättre än när jag kom, med mer liv, mer kraft, mer vilja att ge ett kristet vittnesbörd. Genom eukaristin träder Herren Jesus in i oss, i vårt hjärta och vårt kött, för att vi skall kunna hålla dopet nåd levande och verksam i våra handlingar (jfr kollektbön Annandag Påsk)).

Från firandet till livet, medvetna om att mässan fullbordas i konkreta beslut hos den som låter sig dras in i Kristi mysterium. Vi får inte glömma att vi firar eukaristin för att lära oss att bli eukaristiska män och kvinnor. Vad betyder det? Det betyder att låta Kristus agera i våra gärningar: att hans tankar skall bli våra tankar, hans känslor skall bli våra, hans val skall bli våra. Detta är helighet: att göra så som Kristus gjorde är kristen helighet. Det säger aposteln Paulus när han talar om hur han blivit lik Jesus: ” Jag har blivit korsfäst med Kristus, men jag lever, fast inte längre jag själv, det är Kristus som lever i mig. Så långt jag ännu lever här i världen lever jag i tron på Guds son, som har älskat mig och offrat sig för mig” (Gal 2:19-20). Detta är kristet vittnesbörd. Paulus erfarenhet lyser upp också oss: i den mån vi dödar vår egoism, i den mån vi låter det dö som motsätter sig evangeliet och Jesu kärlek, skapas i oss större utrymme för hans Andes makt. De kristna är män och kvinnor som låter den Heliga Andens kraft vidga deras själ, efter att ha tagit emot Kristi kropp och blod. Låt er själ vidgas! Bort med dessa trånga och instängda själar, små och egoistiska, nej! Vida själar, stora själar, med vida horisonter… Låt Andens kraft vidga era själar efter att ni tagit emot Kristi kropp och blod.

Eftersom Kristi verkliga närvaro i det konsakrerade brödet inte upphör med mässan (jfr Katolska kyrkans katekes, 1374), bevaras eukaristin i tabernaklet för kommunion för sjuka och för tyst tillbedjan av Herren i det allraheligaste sakramentet. Den eukaristiska kulten utanför mässan, både privat och i gemenskap, hjälper oss att förbli i Kristus (jfr ibid., 1378-1380).

Mässan frukter måste mogna i vardagslivet. Med en lätt överdrift kan vi säga: mässan är som vetekornet, som sedan växer i vardagslivet, det växer och mognar i goda gärningar, i inställningar som gör oss lika Jesus. Mässans frukter skall därför mogna i vardagslivet. Eukaristin förenar oss närmare med Kristus och ger nytt liv åt den nåd som Anden gav i dopet och bekräftelsen, för att vårt kristna vittnesbörd skall vara trovärdigt (jfr ibid., 1391-1392).

Vad gör då eukaristin när den tänder den gudomliga kärlekens eld i våra hjärtan? Den skiljer oss från synden: “Ju mer vi deltar i Kristi liv och ju större framsteg i vänskapen med honom vi gör, desto svårare är det för oss att bryta med honom genom en dödssynd” (ibid., 1395).

Om man regelbundet tar emot kommunionen förnyas, stärks och fördjupas bandet till den kristna gemenskap som vi hör till, enligt principen att det är eukaristin som “gör” kyrkan (jfr ibid., 1396), den förenar oss alla.

Att ta del av eukaristin gör också att vi måste bry oss om andra, särskilt fattiga, och för det lär oss att gå från Kristi kött till våra syskosn kött, där han väntar på att vi skall känna igen honom, tjäna honom, hedra honom, älska honom (jfr ibid., 1397). 

Föreningen med Kristus är en skatt som vi bär i lerkärl (jfr 2 Kor 4:7), och därför behöver vi ständigt återvända till det heliga altaret, tills dess att vi i paradiset kan njuta helt och fullt av saligheten på Lammets bröllopsfest (jfr Upp 19:9).

Vi tacker Herren för att han låtit oss återupptäcka den heliga mässan tillsammans. Låt oss med förnyad tro lockas av detta verkliga möte med Jesus, som dött och återuppstått för oss, han som är vår samtida. Och må vårt liv alltid ”blomstra” så, som påsken, med hoppets, trons och de goda gärningarnas blommor. Må vi alltid finna kraften för detta i eukaristin, i föreningen med Jesus.

 

08/04/2018 14:55