sociala nätverk:

RSS:

Vatikanradion

Påvens och Kyrkans röst i dialog med världen

Språk:

Vatikanen \ Tal

Pater Cantalamessa: Ödmjukhet är en kamp som varar hela livet

Pater Cantalamessa predikar för påven och kurian - AP

10/03/2018 12:55

Påvliga hushållets predikant kapucinpater Raniero Cantalamessa talade i sin tredje fastepredikan om att ödmjukhet inte bara är viktig för den personliga utvecklingen på vägen mot helighet, utan är grundläggande för livet i kommunitet och för byggandet av kyrkan.

“Att vara ödmjuk betyder att bära Jesu hjärta”. ”Gud älskar den ödmjuka för att den ödmjuka lever i verkligheten”. Högmod däremot är, mer än arrogans, en lögn och “allt det som inte är ödmjukt i människan är lögn”. Under den tredje fastepredikan i Redemptoris Mater-kapellet i Vaticano i påven Franciskus och Roms kurias närvaro utforskade pater Raniero Cantalamessa den kristna ödmjukheten utifrån en bred horisont. Han fokuserade på Paulus uppmaning: ”ha inte för höga tankar om er själva utan tänk som man bör tänka, med självbesinning, så att var och en rättar sig efter det mått av tro som Gud har tilldelat honom.”  [...] ”Bemöt alla lika och håll er inte för goda att umgås med dem som är ringa. Var inte självkloka.” (Rom 12:3,16)

Ödmjukhet närmar sig sanningen

Genom att utgå från temat “Var inte självkloka” underströk pater Cantalamessa i sin predikan att människan närmar sig sanningen då hon böjer sig. Paulus själv bekände det han upptäckte då han gick till djupet av sitt hjärta: ”jag ser en annan lag…, jag upptäcker att syndens lag bor i mig… Jag arma människa, vem skall befria mig?” (jfr Rom 7:14-25).

Den andra lagen som Paulus talar om är synden att förhärliga sig själv, och stoltheten. I slutet av vandringen som går utför finner inte människan ödmjukhet, utan högmod. Ödmjukhet, sa pater Cantalamessa, betyder att upptäcka att vi på grund av att använda vår frihet på ett dåligt sätt “är vi i grunden stolta och det är vårt eget fel, inte Guds”.

Att ha upptäckt detta mål eller även bara ha skymtat det från långt håll genom Guds ord, är en stor nåd. Det ger en ny frid. Som den, som i krigstider har upptäckt att han under sitt eget hus, utan att ens behöva gå ut, har en helt säker och oåtkomlig tillflykt från bomber.

Ödmjukhet betyder att öppna sig för andra

Pater Cantalamessa påminde även om heliga Angela av Folignos ord när hon uppmanade sin andliga döttrar att inte uppleva någonting: ”Själen kan inte ha bättre blick i denna värld än att kontemplera sitt ”ingenting” och att leva i detta som i en fängelsecell.

Att stänga in sig i detta fängesle – sa pater Cantalamessa – är något helt annat än att stänga in oss i oss själva”. Det betyder däremot att öppna sig för andra och tingens objektivitet: Man upptäcker att denna cell verkligen finns och man kan gå in i den när man vill. Den finns i den lugna och fridfulla känslan av att inte vara någonting och ett högmodigt ingenting. När man är inne i denna fängelsecell ser man inte längre nästans brister eller så ser man dem i ett annat ljus.

Maria ödmjukhetens oöverträffade modell

Bara Jesus kan säga sig vara “ödmjuk i hjärtat” och verkligen vara det. I Maria – förklarade pater Cantalmessa – är ödmjukhet “ett enda under av nåd” och han påminde särskilt om det som Martin Luther har skrivit om Jungfru Marias ödmjukhet: Trots att Maria hade tagit emot Guds stora verk i sig själv behöll hon en sådan känsla om sig själv att inte på minsta sätt upphöja sig från människan på jorden [...]. Här firas Marias underbart rena ande som medan hon får en så stor ära inte låter sig frestas utan som om hon inte såg det blev hon kvar på den rätta vägen.

Ödmjukhet går förödmjukelsens väg

Lagen för ödmjukhetens dygd – underströk pater Cantalamessa – är särskild: “det finns dem som inte tror att de har den och dem som tror satt de har den”. Man kan inte ensam döda stoltheten. “Vi ska inte tro att vi har uppnått ödmjukhet bara för att Guds ord och Marias föredöme har lett oss till att förstå vårt “ingenting”.

“Hur långt vi har kommit med ödmjukheten ser man när initiativet överförs till andra, alltså när det inte längre är vi som känner igen våra fel och brister utan andra. När vi inte bara kan tala sanning utan även villigt låta andra säga den. Med andra ord kan vi se hämningar, korrigeringar, kritik och förödmjukelser ".

Ödmjukhet bygger kyrkan

Denna ödmjukhet – avslutade pater Cantalamessa – är en kamp som varar hela livet. Stoltheten kan nära sig i både och gott och ont och överlever i varje situation och klimat. I denna kamp är fåfängan en ständig fiende, som filosofen Pascal påminner om:  “Fåfängan har så djupa rötter i människans hjärta att en soldat, en militärtjänstgörare, en kock eller en portvakt skryter och hävdar att han har sina beundrare, och filosoferna själva vill ha det. Och dem som skriver om fåfänga vill få beröm för att de har skrivit bra och dem som läser det, beröm för att ha läst det. Jag som skriver detta kanske har samma begär och kanske även dem som läser mig."

I denna kamp räddar Gud människan med ett botemedel: ”För att människan inte ska gå in i högmodet – sa pater Cantalamessa -  säkrar Gud henne med ett slags ankare till marken. Han sätter tyngder på höfterna och dessa bördor kan vara en defekt, en sjukdom eller en svaghet som Herren lämnar hos oss. Tyngder som har makten att blotta vår skörhet och förstöra vår högfärd. Ödmjukhet – avslutade pater Cantalamessa – är inte bara viktigt för den personliga utvecklingen i vägen mot helighet, utan är grundläggande för livet i kommunitet och för byggandet av kyrkan.

10/03/2018 12:55