2018-03-03 08:25:00

Hela påvens katekes: Mässan 11 - Offergåvornas tillredelse - Lyssna


Vid trosundervisningen under onsdagsaudiensen 28 februari talade påven Franciskus vidare om den Heliga mässan och eukaristin och fokuserade på offergåvornas tillredelse. Här följer hela påvens katekes i översättning av Olof Brandt. Lyssna här:

180228 Mässan – 11. Eukaristins liturgi: I. Offergåvornas tillredelse

Efter Ordets liturgi – som jag har talat om i föregående katekeser – följer den andra huvuddelen av mässan, Eukaristins liturgi. Genom heliga tecken gör kyrkan här ständigt närvarande det nya förbundet offer, det förbund som slöts av Jesus på korsets altare (jfr Andra Vatikankoncleits konstitution Sacrosanctum Concilium 47). Korset var det första kristna altaret, och när vi närmar oss altaret för att fira mässan, går vår tanke till korsets altare, där det första offret firades. Prästen, som i mässan står i Kristi ställe, utför det som Herren själv gjorde och anförtrodde åt lärjungarna under den sista måltiden: han tog brödet och kalken, tackade, gav åt lärjungarna, och sade: ”Tag och ät... drick: detta är min kropp... detta är mitt blods kalk. Gör detta till min åminnelse”.

I lydnad mot Jesu befallning har kyrkan fördelat eukaristins liturgi i olika moment som motsvarar ord och gester som han utförde kvällen före sitt lidande. I offergåvornas tillredelse bärs så brödet och vinet fram till altaret, de element som Kristus tog i sina händer. I den eukaristiska bönen tackar vid Gud för hans återlösningsverk och offergåvorna blir Jesu Kristi kropp och blod. Sedan följer brödsbrytelsen och kommunionen, genom vilka vi får återuppleva apostlarnas erfarenhet när de mottog de eukaristiska gåvorna ur Kristi egna händer (jfr Allmän introduktion till det romerska missalet, 72).

Jesu första gest, när ”han tog brödet och kalken”, motsvaras av offergåvornas tillredelse. Det är den första delen av eukaristins liturgi. Det är bra om det är några ur församlingen som bär fram brödet och vinet till prästen, för offergåvorna står för den andliga offergåvan från kyrkan som församlats där för eukaristifirandet. Även om ”det idag inte längre är de troende som bär fram sitt eget bröd och vin för liturgin, bevarar riten med frambärandet av dessa gåvor sitt andliga värde och sin andliga innebörd” (ibid., 73). Därför säger biskopen, när han viger en ny präst och ger honom brödet och vinet: ”Tag emot det heliga folkets offergåvor för det eukaristiska offret” (ur prästvigningsriten). Guds folk bär fram offergåvorna, brödet och vinet, den stora offergåvan för mässan! I brödets och vinets tecken lägger så det troende folket sin egen offergåva i prästens händer, och han lägger den på altaret eller på Herrens bord “som är mittpunkten för hela eukaristins liturgi” (Allmän introduktion till det romerska missalet, 73). Mässans mittpunkt är alltså altaret, och altaret är Kristus; man måste alltid se till altaret som är mässans mittpunkt. I ”jordens frukt och människans arbete” frambärs de troendes strävan att göra sig själva, i lydnad mot Guds ord, till “ett offer som är välbehagligt inför Gud Fader allsmäktig”, ”till gagna för oss och hela hans heliga kyrka”. “ De troendes liv, deras lovprisning, deras lidande, deras bön, deras arbete förenas med Kristi liv, lovprisning, lidande, bön och arbete och hans fullständiga självutgivelse och får på detta sätt ett nytt värde” (Katolska kyrkans katekes, 1368).

Visst är det inte mycket vi kan bära fram, men Kristus behöver detta lilla. Herren begär inte mycket av oss, och han ger oss mycket. I vårt vanliga liv begär han god vilja av oss, han begär av oss ett öppet hjärta och viljan att bli bättre för att ta emot honom, som ger sig själv till oss i eukaristin. Han begär av oss dessa symboliska offergåvor som sedan blir hans kropp och blod. Rökelsen är en bild av denna frambärande i bön: när rökelsen brinner avger den en väldoftande rök som stiger uppåt. Att med rökelse incensera korset, altaret, prästen och det prästerliga folket synliggör det offerband som förenar allt detta med Kristi offer (jfr Allmän introduktion till det romerska missalet, 75). Och glöm inte att altaret är Kristus, men alltid med hänvisning till det första altaret som är korset, och på altaret som är Kristus lägger vi våra oansenliga offergåvor, brödet och vinet som sedan blir så mycket: Jesus själv som ger sig själv till oss..

Allt detta uttrycks också av bönen över offergåvorna. I den ber prästen Gud att ta emot de gåvor som kyrkan bär fram och ber om detta förunderliga utbyte mellan vår fattigdom och hans rikedom. I brödet och vinet bär vi fram till honom vårt liv som offergåva, för att det skall förvandlas av den Heliga Anden i Kristi offer och med honom bli en enda andlig offergåva, välbehaglig inför Gud Fader. Medan offergåvornas tillredelse så avslutas, förbereder man sig för den eukaristiska bönen (jfr ibid., 77).

Denna del av mässan lär oss en andlighet som handlar om att ge sig själv, och den kan lysa upp våra dagar, våra relationer till andra, vad vi gör, de lidanden vi möter, och hjälpa oss att bygga denna världens stad i evangeliets ljus.

 








All the contents on this site are copyrighted ©.