sociala nätverk:

RSS:

Vatikanradion

Påvens och Kyrkans röst i dialog med världen

Språk:

Vatikanen \ Dokument

Nypelagianer och nygnostiker förstår inte kristen frälsning

Dokumentet Placuit Deo till katolska kyrkans biskopar - RV

02/03/2018 14:06

I ett dokument framför Troskongregationen kritik mot två samtida tendenser: den individualistiska ny-pelagianismen och den andliga opersonliga ny-gnosticismen.

Torsdagen 1 mars publicerades dokumentet “Placuit Deo” från Troskongregationen som vänder sig “till katolska kyrkans biskopar om några sidor av kristen frälsning”. Dokumentet har undertecknats av msgr. Luis Francisco Ladaria Ferrer och msgr. Giacomo Morandi, kongregationens prefekt och sekreterare.

Två tendenser i den samtida världen

Man vill med dokumentet fördjupa läran om Kristi frälsning i en tid av kulturell omformning, som gör det svårare för dagens människa att förstå den kristna förkunnelsen att Jesus är den ende Frälsaren för hela människan och hela mänskligheten. Man understryker särskilt två tendenser i den samtida världen: den första är en ”individualism som är centrerad på ett oberoende subjekt” där “förverkligande beror på dennes egen styrka” och som ser Kristus som “modell som inspirerar till generösa handlingar” och inte som “Han som omvandlar det mänskliga tillståndet och införlivas i oss i en ny tillvaro förenad med Fadern och med varandra genom den Helige Anden".  Den andra tendensen handlar om en “enbart inre frälsning” som “kanske väcker en stark personlig övertygelse eller en intensiv känsla av att vara förenad med Gud, men utan att ta, läka och förnya våra relationer med andra och med den skapade världen”. Ett perspektiv som inte förstår innebörden av ordets inkarnation.

Pelagianism och gnosticism

De intygar i dokumentet att påven Franciskus många gånger har hänvisat till dessa två tendenser. Det handlar om “två avsteg” som “i vissa avseenden liknar två gamla irrläror, pelagianism och gnosticism”. Det är ”gamla misstag” som trots detta ”utgör ständig fara för missförstånd av tron" även i olika historiska sammanhang. 

De påminner i en kommentar om dessa två irräror: Enligt pelagianismens irrlära, som utvecklades under 400-talet kring mannen Pelagius om att för att uppfylla Guds bud för att bli frälst, behövs bara nåden som ett hjälpmedel utanför hans frihet och ”inte som en radikal läkning och återuppbyggnad av friheten utan tidigare förtjänst, så att han kan verka för det goda och få evigt liv”. Den gnostiska rörelsen som uppstod under det första och andra århundradet efter Kristus har olika former. Generellt trodde gnostikerna att frälsning uppnås genom esoterisk eller gnosisk kunskap. Gnosis avslöjar för gnostikern dess sanna väsen, det vill säga en gnista av den gudomliga Anden som bor i hans inre, som måste befrias från kroppen, utesluten från sin sanna mänsklighet. Endast på detta sätt återgår gnostikern till sin ursprungliga varelse i Gud, som han hade lämnat för ett ursprungligt syndafall.

Ny-pelagianism enligt påven Franciskus

I dokumentet citeras påven Franciskus tal i Florens vid kyrkan i Italiens nationella möte 10 november 2015. Då talade påven om dessa två tendenser som frestelser inom katolska kyrkan. Han sa att den pelagianska frestelsen “leder oss till att lita på perfekta och abstrakta stukturer, organisationer och planer. Många gånger leder de oss till och med till att anta en stil med kontroll, hårdhet och normativitet. Normen ger pelagianen säkerheten att känna sig överlägsen och att ha en exakt riktning. I denna finner han styrka och inte i Andens lätta fläkt. Inför det onda och problem inom kyrkan är det onödigt att söka lösningar i konservatism och fundamentalism och återinföra föråldrade former som inte ens kan vara betydelsefulla ur ett kulturellt perspektiv. Den kristna doktrinen är inte ett stängt system som inte kan skapa frågor, tvivel och frågeställningar utan den är levande och kan oroa och besjälas. Dess ansikte är inte stelt, dess kropp rör sig och utvecklas och köttet är mjukt: den kristna doktrinen heter Jesus Kristus. Sedan, kyrkans reform – och kyrkan är semper reformanda – är främmande för pelagianismen. Den slutar inte efter den femtielfte planen för strukturändring.  Det handlar däremot om att den ympas och rotas i Kristus genom att låta sig vägledas av den Heliga Anden. Då blir allt möjligt med genialitet och kreativitet.

Påvens ord om ny-gnosticism

Påven påminde även om gnosticismens frestelse vid samma tal och sa att denna leder till att lita på logiska och tydliga resonemang men förlorar ömheten till brodern. Gnosticismens dragningskraft är dess rent subjektiva tro. ”Dess betydelse begränsar sig till att ge en viss erfarenhet eller några sammanhängande trösterika upplysningar men den stänger till slut in människan i hennes egna tankar och känslor.” (Evangelii Gaudium, 94). Gnosticisimen kan inte transcendera. Skillnaden mellan den kristna transcendensen och vilken form som helt av den gnostiska andligheten ligger i inkarnationens mysterium. Att inte sätta verkligheten i praktiken och vägledas av Ordet är som att bygga i sand, för att endast en ren idé blir kvar och urartar i att bli personlig och bär inte frukt utan blir steril i sin dynamik.

Kyrkans frälsande medling

För att återgå till dokumentets text skriver de att “både ny-pelagianismens individualism och ny-gnosticismens kroppsförakt vanställer sin trosbekännelse på Kristus, den ende universella Frälsaren” och ”motsäger även den sakramentala ekonomin genom vilken Gud har frälst människan”. ”Platsen där vi tar emot Jesu frälsning är kyrkan” och detta omfattar ”kyrkans frälsande medling som är en grundläggande hjälp för att övervinna varje reduktionistisk tendens”. Frälsningen ”uppnår man inte endast med individuell styrka som ny-pelagianisterna vill, utan genom relationer som föds av inkarnerade Guds Son och som skapar kyrkans kommunion”. Dessutom, i motsats till den ny-gnostiska visionen av en “enbart inre frälsning” är kyrkan “en synlig kommunitet. I den rör vi Jesu kött på ett unikt sätt i de fattigaste och mest lidande bröderna” genom ”kroppsliga och andliga barmhärtighetsgärningar”.

Missionen och dialogen

I dokumentet läser man vidare att “Medvetenheten om ett helt liv som Jesus Frälsaren ger, driver de kristna att missionera för att förkunna om evangeliets glädje och ljus för alla människor. I denna insats kan de även vara redo att upprätta en uppriktig och konstruktiv dialog med troende av andra religioner i tilltron på att Gud leder vägen till Kristi frälsning för alla människor av god vilja i vars hjärta nåden verkar osynligt. Medan man ägnar all sin kraft åt evangeliseringen fortsätter kyrkan att be om att Frälsaren kommer” så att - som Paulus säger till romarna - “I hoppet är vi räddade”. Och avslutar ”Det integrerade hoppet i kropp och själ är det slutliga målet dit Gud kallar alla människor”.

Dokumentets ursprung

Då msgr. Luis Francisco Ladaria Ferrer presenterade dokumentet vid en presskonferens klargjorde han att dess ursprung var påven Franciskus bidrag.

02/03/2018 14:06