2018-02-15 09:47:00

Påven på Askonsdagen "Lämna uppgivenhetens demoner - återvänd till Faderns armar"


På onsdagen ledde påven Franciskus processionen mellan Sant’Anselmos kyrka på Aventinen till närliggande Santa Sabina under Askonsdagens liturgi, som inleder kyrkans 40 dagar långa fastetid, fram till Palmsöndagen då påskens Stilla vecka börjar.

I sin predikan sa påven att fastan är en gynnsam tid för att korrigera de dissonanta tonerna i vårt kristna liv, och med kyrkans hjälp urskilja det som kyler ner och oxiderar vårt troende hjärta.

”Frestelserna som vi utsätts för är många. Var och en av oss känner till de svårigheter vi står inför. Det är sorgligt att se hur det finns röster som drar nytta av vardagens prövningar och osäkerhet, för att så missmod. Trons frukt är kärlek, som Mor Teresa av Calcutta älskade att upprepa, frukten av misstro är apati och uppgivenhet. Misstro, apati och uppgivenhet är demoner som förlamar den troendes själ.”

Påven uppmanar till att använda fastan för att avmaskera dessa och andra frestelser för att våra hjärtan åter ska kunna slå i takt med Jesu hjärta. Han sa att i dagens liturgi ”ekar tre ord som hjälper de troendes hjärtan att värma sig: Stanna upp, se och återvänd”.

”Stanna upp lite, lämna oron och allt detta springa utan mening som fyller själen med bitterheten i känslan av att du aldrig kommer någonstans. Stanna upp, lämna övertygelsen att du måste leva accelererat, som splittrar dig och förstör tiden för familjen, för vänskapen, tid för barnen, för morföräldrar, fritid ... tid för Gud.

Stanna upp lite inför övertygelsen att du måste visa upp dig för alla, att ständigt vara "i fönstret", vilket gör att du glömmer värdet av intimitet och att vara samlad.

Stanna upp lite då du beter dig högdraget, flyktigt och med avvisande kommentarer som kommer från att ha glömt ömheten, medkänslan och respekten för mötet med andra, särskilt de utsatta, de sårade och från att vara nedsänkt i synd och fel.

Stanna upp lite inför tvånget av att vilja kontrollera allt, att veta allt, att förstöra allt, som kommer från att ha glömt bort tacksamheten för livets gåva och för allt som du tagit emot.

Stanna upp lite inför bruset som gör dig döv, som förtvinar och bedövar våra öron och gör så att vi glömmer tystnadens fruktbara och kreativa kraft.

Stanna upp lite inför inställningen att låta sig fyllas av sterila, infertila känslor som härrör från isolering och självömkan och som leder till att du glömmer att gå ut och möta andra för att dela deras bördor och lidanden.

Stanna upp inför tomrummet i allt det ögonblickliga, det tillfälliga och kortlivade, som berövar oss på våra  rötter, på våra band, på värdet av vägar och på insikten av att man är på väg.

Stanna upp för att se och begrunda!

Se de tecken som förhindrar att vår kärlek slocknar, som håller trons och hoppets flamma levande. Håller bilden av Guds ömhet och godhet levande som verkar bland oss.

Se ansiktena i våra familjer som fortsätter att satsa dag för dag, och med stor ansträngning går vidare i livet och, bland många brister och svårigheter, inte förlorar något tillfälle att göra sitt hem till en skola i kärlek.

Se ansikten som utmanar oss, våra barn och ungdomar fulla av framtid och hopp, fulla av morgondagen och den potential som kräver engagemang och skydd. Kärlekens och livets levande kott som alltid gror trots våra egoistiska och småaktiga beräkningar.

Se våra äldres ansikten märkta av tiden: ansikten som bär vårt folks levande minne. Ansikten som visar Guds verkliga visdom.

Se våra sjukas ansikten och de många som tar ansvar för dem. Ansikten som i deras sårbarhet och tjänst påminner oss om att varje persons värde aldrig kan reduceras till en fråga om beräkning eller nyttighet.

Se de ångerfulla ansiktena hos de många som försöker kompensera för sina misstag och ageranden och, med deras elände och smärtor, kämpar för att omvandla situationer och fortsätta framåt.

Se och begrunda den korsfästa Kärlekens ansikte, som varje dag fortsätter att från korset vara en bärare av hopp; en utsträckt hand för dem som känner sig korsfästa,  som upplever tyngden av misslyckandena, desillusionen och besvikelserna i sina liv.

Se och begrunda Kristi konkreta ansikte, korsfäst av kärlek till alla utan att utesluta någon. Alla? Ja, alla. Att se på hans ansikte är fastans hoppfulla inbjudan att vinna över demonerna som misstro, apati och uppgivenhet. Ett ansikte som inbjuder oss att utropa: Guds rike är möjligt!

Stanna upp, se och återvänd! Återvänd till din Faders hus. Återvänd utan fruktan till din Faders utsträckta armar, rika på barmhärtighet, som väntar på dig (se Ef 2: 4)!

Återvänd! Utan rädsla: det här är rätt tid att gå hem, till "min och din faders" hus (jfr Joh 20,17). Nu är det dags att låta hjärtat beröras ... Att stanna kvar på ondskans väg är bara en källa till illusion och sorg. Det verkliga livet är något väldigt annorlunda, och våra hjärtan vet det väl. Gud tröttnar aldrig på att sträcka ut sin hand (se  Misericordiae Vultus, 19).

Återvänd utan rädsla för att uppleva Guds helande och försonande ömhet! Låt Herren läka syndens sår och uppfylla våra fäders profetior: "Jag skall ge er ett nytt hjärta och fylla er med en ny ande. Jag skall ta bort stenhjärtat ur kroppen på er och ge er ett hjärta av kött." (Hes 36,26). Stanna upp, se och återvänd!








All the contents on this site are copyrighted ©.