Askonsdagens ursprung

Vi har just firat Askonsdagen och teologen msgr. Giacomo Canobbio som är docent vid den teologiska fakulteten i norra Italien berättar i en intervju med Vatican News om dess ursprung och bibliska historia.

Han berättar att vi ser dess historiska ursprung i syndaförlåtelsen under kristendomens första sekler då botgöringen var offentlig. De som hade syndat gick genom byn och spred aska för att visa upp sin botgöring för alla. Längre fram från 700-800-talen utvidgades seden för att minnas att alla troende behöver syndaförlåtelsen för att förnya sina liv genom att först och främst erkänna sin egen synd.

Men vi läser även om seden i Bibeln som då Jona går till Ninive för att predika om omvändelse och sätter sig i askan och aska sprids. Innan Judit ska döda Holofernes för att befria staden Baitylouas ber hon medborgarna om att fasta och hon själv strödde aska. Det är ett tecken på syndaförlåtelse säger msgr. Canobbio som påminner om mänsklighetens skörhet och därför behöver leva i Gud.

Msgr. Canobbio berättar att prästen efter den liturgiska reformen dels säger ”Du är stoft och ska åter skall bli till stoft” och ”Omvänd dig och tro på evangeliet”. Det handlar dels om hur Gud skapar människan som en krukmakare skapar ting ur leran och sedan åter blir lera. Ett lik blir åter stoft. Detta understryker människans ömtålighet och dödlighet som endast kan födas på nytt genom Gud som återskapar, rekreerar. Rekreationen kan ske genom syndaförlåtelsen och genom att tro på evangeliet – därför talar man om omvändelse och tro.

Påven Franciskus firade Askonsdagen med procession mellan Sant’Anselmos kyrka på Aventinen i Rom och den närliggande Santa Sabina-kyrkan och även han tog emot askan. Msgr. Canobbio förklarar att även påven är en troende som alla andra och att även han ber om syndernas förlåtelse. Påven säger ofta att även han är en syndare och han är också en del av Guds folk i vandring mot omvändelsen.

Omvändelsen är en process och en vandring säger msgr. Canobbio och talar om hur påven i Evangelii gaudium talar om att vi måste omvändas. Omvändelsen är aldrig omedelbar så en symbolisk procession från en kyrka till en annan påminner om att Guds folk är ett folk i vandring tillsammans med påven mot en större vitalitet som kommer just från omvändelsen.

Msgr. Canobbi talar om fastans fasta och välgörenhet och att man alltid måste komma ihåg att människorna söker stöd i sina liv. Man måste äta för att utan mat kan vi inte leva, men det är endast Gud som låter oss leva: Det är inte mat som gör mig levande men Guds ord. Vad gäller att ge allmosor handlar det om: Jag lever och jag hjälper andra att leva med det som jag kan bidra med och inte vara snål.