sociala nätverk:

RSS:

Vatikanradion

Påvens och Kyrkans röst i dialog med världen

Språk:

Påven Franciskus \ Angelus \ Audienser

Hela påvens katekes - Mässan 6. Syndabekännelsen

Påven Franciskus möter troende under audiensen - REUTERS

30/01/2018 16:36

Påven Franciskus fortsätter sin trosundervisning om den heliga Mässan och Eukaristin under onsdagarnas allmänna audienser. Onsdagen den 3 januari talade påven om syndabekännelsen. Här följer hela påvens katekes översatt av Olof Brandt. Lyssna här: 

Vi fortsätter katekeserna om mässan med att idag se närmare på den del av inledningsriterna som utgörs av syndabekännelsen. I sin sobra enkelhet gör den det lättare att inta rätt inställning för att rätt kunna fira de heliga mysterierna, nämligen att bekänna våra synder inför Gud och våra syskon, att bekänna att vi är syndare. Prästens uppmaning riktas till hela den bedjande församlingen, för vi är alla syndare. Vad kan Herren ge till den som redan har hjärtat fullt av sig själv och av sin egen framgång? Inget, för den anspråskfulle förmår inte ta emot förlåtelse för han eller hon är mättad av sin självrättfärdighet. Låt oss tänka på liknelsen om farisén och tullindrivaren. Det var bara den andre – tullindrivaren – som gick hem rättfärdig, det vill säga förlåten (jfr Luk 18:9-14). Den som är medveten om sin egen misär och ödmjukt sänker blicken, kännerGuds barmhärtiga blick på sig. Vi vet av erfarenhet att bara den som förmår erkänna felsteg och ber om förlåtelse möts av andras förståelse och förlåtelse.

Lyssnar man i tystnad till samvetets röst förstår man att våra tankar är långt från Guds tankar, att våra ord och gärningar ofta är världsliga och leds av val som strider mot evangeliet. I början av mässan gör vi därför syndabekännelsen genom en gemensam bekännelse som uttalas i första person singularis. Var och en bekänner inför Gud och sina syskon att han eller hon ”har syndat i tankar och ord, gärningar och underlåtelse”. Ja, också i underlåtelse, när man inte gör något gott som man hade kunnat göra. Ofta känner vi oss duktiga för vi säger att vi ”har inte gjort någon något ont”. Men det räcker inte att inte göra sin nästa något ont. Man måste välja att göra gott och ta alla tillfällen att vittna om att vi är Jesu lärjungar. Det är viktigt att betona att vi bekänner både för Gud och våra syskon att vi är syndare. Det hjäper oss att förstå syndens dimension. Den skiljer oss från Gud men också från våra syskon, och omvänt. Synden skär av: förhållandet till Gud och förhållandet till andra, förhållanden i familj, samhälle och gemenskap. Synden skär alltid av, den separerar och skiljer.

De ord vi uttalar åtföljs av gesten att man slår sig för bröstet och så erkänner att min synd är min egen skuld och inte andras. Ofta ger vi nämligen skulden åt andra, av rädsla eller skam. Det kostar på att erkänna sig skyldig, men det är välgörande att bekänna det uppriktigt. Man skall bekänna sina egna synder. Jag minns vad en gammal missionär berättade om en kvinna som kom för att bikta sig. Hon började med att säga vad hennes man hade gjort fel och fortsatte sedan med svärmor och grannarna. Efter ett tag frågade biktfadern henne: ”Är du färdig nu? Bra, nu är du färdig med de andras synder. Nu kan du börja med dina egna”.

Efter syndabekännelsen ber vi den saliga jungfrun Maria, Guds änglar och helgon att be till Herren för oss. Också här är helgonens gemenskap viktig, alltså förbönen från dem som är ”stöd och föredöme” (prefation på Alla Helgons Dag 1 november) för oss på vandringen mot full gemenskap med Gud, då synden skall utplånas helt och hållet.

Det finns också andra formler för syndabekännelsen, som till exempel: “Var oss nådig , Herre/Ty vi har syndat mot dig/Herre, låt oss se din nåd/Och ge oss din frälsning” (jfr Ps 123:3; 85:8; Jer 14:20). Särskilt på söndagar kan man välsigna församlingen med vigvatten till minne av dopet (jfr Allmän inledning till det romerska missalet 51), som utplånar alla synder. Som del av syndabekännelsen kan man också sjunga Kyrie eleison; med ord på gammalgrekiska ropar vi till Herren – Kyrios – och ber om hans barmhärtighet (ibid., 52).

Bibeln visar lysande förebilder som “botgörare” som ångrar sig efter att ha begått en synd, och som finner modet att kasta masken och öppna sig för nåden som förnyar hjärtat. Vi kan tänka på kung David och de ord i Psaltaren som tillskrivs honom: “Förbarma dig, Gud, i din nåd, stryk ut mina synder i din stora godhet” (Ps 51:3). Vi kan tänka på den förlorade sonen som återvänder till fadern; eller på tullindrivarens bön: “’Gud, var nådig mot mig syndare” (Luk 18:13). Vi kan också tänka på Petrus, Sackaios eller den samariska kvinnan. Att erkänna bräckligheten hos den lera vi är gjorda av är en erfarenhet som stärker oss. Den låter oss se vår svaghet i ögonen och öppnar vårt hjärta för att be Guds barmhärtighet förvandla och omvända oss. Detta är vad vi gör i syndabekännelsen i början av mässan.

30/01/2018 16:36