sociala nätverk:

RSS:

Vatikanradion

Påvens och Kyrkans röst i dialog med världen

Språk:

Påven Franciskus \ Angelus \ Audienser

Hela påvens katekes - Mässan 5. Inledningsriterna

Påven under audiensen - AP

30/01/2018 15:20

Påven Franciskus fortsätter sin trosundervisning om den heliga Mässan och Eukaristin under onsdagarnas allmänna audienser. Onsdagen den 20 januari talade påven om mässans inledningsriter som förbereder oss. Här följer hela påvens katekes översatt av Olof Brandt. Lyssna här:

Mässan – 5. Inledningsriterna

Idag tänkte jag börja tala om själva eukaristifirandet. Mässan består av två delar: Ordets liturgi och den eukaristiska liturgin, som tillsammans utgör en enda gudstjänst (jfr Sacrosanctum Concilium, 56; Allmän introduktion till det romerska missalet, 28). Mässan inleds av några förberedande riter och avslutas av andra, och är därför en enda kropp som inte kan delas upp, men för att göra det lättare att förstå skall jag förklara dess olika stunder. Var och en av dem förmår röra och engagera en dimension av vår mänskliga natur. Det är nödvändigt att känna till dessa heliga tecken för att leva mässan helt och fullt och smaka hela dess skönhet.

När folket samlats, öppnas firandet av inledningsriterna, som omfattar celebrantens eller celebranternas intåg, hälsningen “Herren vare med er”, “Frid vare med er” - , botakten – “Jag bekänner…”, där vi ber om förlåtelse för våra synder -, Kyrie eleison, hymnen Gloria och kollektbönen: den kallas inte kollektbön för att man samlar in offergåvor utan för att denna bön samlar alla folkens böneintentioner och låter dem stiga upp till himlen som en bön. Syftet med dessa inledningsriter är att göra så att “sluta samman de troende som samlats till en gemenskap och bereda dem att lyssna till Guds ord och värdigt fira eukaristin” (Allmän introduktion till det romerska missalet, 46). Det är ingen bra vana att titta på klockan och säga: ”Jag kom i tid efter predikan och så uppfyller jag kyrkans bud”. Mässa börjar med korstecknet, med dessa inledningsriter, för där börjar vi tillbe Gud som en gemenskap. Därför är det viktigt att se till att man inte kommer för sent och att i stället komma i förväg för att förbereda hjärtat för denna rit, för detta gemenskapens firande.

Medan man normalt sjunger ingångssången, går prästen och assistenterna i procession fram till koret och hälsar altaret med en bugning och, som ett tecken på vördnad, kysser det, och incenserar det om man använder rökelse. Varför det? Därför att altaret är Kristus: det är en bild av Kristus. När vi ser altaret, ser vi just där Kristus är. Dessa gester, som man kanske inte alltid lägger märke till, är betydelsefulla, för de uttrycker redan från början att mässan är ett kärleksmöte med Kristus, han som ”frambär sin kropp på korset […] och  […] är själv både präst, altare och offerlamm” (Prefation V för påsktiden). Altaret är en symbol för Kristus och är därför ”mittpunkten för den nådegärning som äger rum i eukaristin” (Allmän introduktion till det romerska missalet, 296), och för hela gemenskapen omkring altaret, som är Kristus; inte för att se varandras ansikten, utan för att se Kristus, för Kristus är gemenskapens mittpunkt, han är inte långt bort från den.

Sedan följer korstecknet. Celebranten gör korstecknet på sig själv och detsamma gör alla medlemmar av församlingen, för de är medvetna om att liturgin genomförs “i Faderns och Sonens och den Heliga Andens namn”. Har ni sett hur barn gör korstecknet? De vet inte vad de gör: ibland gör de en teckning, som inte är korstecknet. Ni mammor och pappor och mor- och farföräldrar, lär barnen redan när de är små att göra korstecknet ordentligt.Och förklara för dem att det är som att ha Jesu kors som skydd. Och mässan börjar med korstecknet. Hela bönen rör sig i den heliga treenighetens rum - “i Faderns och Sonens och den Heliga Andens namn” – som är ett rum av oändlig gemenskap. Det har sitt ursprung och mål i den ende och treenige Gudens kärlek, som visas och ges till oss i Kristi kors. Hans påskmysterium är en gåva från treenigheten, och eukaristin springer ständigt fram ur hans genomborrae hjärta. När vi gör korstecknet minns vi därför inte bara vårt dop, utan vi säger att den liturgiska bönen är mötet med Gud i Kristus Jesus, som blivit människa för oss, som har dött på korset och återuppstått i härlighet.

Sedan gör prästen sin liturgiska hälsning och säger: “Herren vare med er”, eller något liknande – det finns många – och församlingen svarar: “Och med din ande”. Vi är i en dialog; vi är i början av mässan och vi måste tänka på innebörde i alla dessa gester och ord. Vi träder in i en ”symfoni”, där man hör olika röstlägen och också tystnader, för att skapa ett “ackord” mellan alla deltagarna, alltså att känna sig livade av en enda Ande och för ett enda syfte. ”Prästens hälsning och folkets svar visar den församlade kyrkans mysterium” (Allmän introduktion till det romerska missalet, 50). Så uttrycks den gemensamma tron och den ömsesidiga längtan att vara hos Herren och att leva i enhet med hela gemenskapen.

Och detta är en bedjande symfoni, som här uppstår och genast visar ett gripande ögonblick, för celebranten uppmanar alla att bekänna sina synder. Vi är alla syndare. Därför ber vi om förlåtelse i början av mässan. Detta är syndabekännelsen. Det handlar inte bara om att tänka på de synder man begått, det är mycket mer: det är en inbjudan att erkänna att man är syndare inför Gud och hela gemenskapen, inför våra bröder och systrar, i ödmukhet och uppriktighet, som tullindrivaren i templet. Om eukaristin verkligen gör påskmysteriet närvarande, Kristi övergång från döden till livet, då är det första vi måste göra att erkänna vilka situationer av död vi befinner oss i för att kunna återuppstå med honom till ett nytt liv. Detta låter oss förstå hur viktig syndabekännelsen är. Och därför skall vi återkomma till den i nästa katekes.

30/01/2018 15:20