sociala nätverk:

RSS:

Vatikanradion

Påvens och Kyrkans röst i dialog med världen

Språk:

Påven Franciskus \ Ceremonier

Påven på Trettondagen "Gör som de vise männen, offra gåvor utan beräkningar"

Påven Franciskus under Trettondagens mässa - REUTERS

08/01/2018 09:23

Klockan tio på Trettondagen ledde påven Franciskus processionen in i Peterskyrkan för att fira Herrens Uppenbarelse, Epifania, en av kyrkoårets viktigaste högtider då kyrkan firar att Jesus visar sig för alla världens folk som kung och frälsare. Mässan ger julen dess missionerande karaktär, och kyrkan dess universella karaktär. Jesusbarnet i krubban, vars födelse vi har firat på julnatten, visar i Epifania att han har uppenbarat sig för hela världen, att vi inte får hålla honom för oss själva, i stallets intima sfär, utan berätta för hela världen att han är frälsaren, som ger ljus i världens mörker.

På trettondagen är det en gammal tradition att efter evangeliet före predikan förkunna datumen för de viktigaste högtiderna under året. Man kallar den för förkunnelsen om påsken och de rörliga högtiderna, annuntiatio Paschae festorumque mobilium, och i Peterskyrkan denna morgon sjöng en diakon denna förkunnelse på latin för att informera de troende att den 14 februari börjar fastan och att påskdagen i år infaller den 1 april.

”Tre av de heliga vise männens gester vägleder vår resa mot mötet med Herren, som idag uppenbarar sig som ljus och frälsning för alla folk. De vise männen ser stjärnan, börjar vandra och offrar gåvor”

Så inledde påven Franciskus sin predikan, som denna morgon just fokuserade på dessa tre gester, att uppmärksamma stjärnan, ge sig iväg och skänka gåvor.

”Se stjärnan. Det är utgångspunkten. Men varför såg endast de vise männen stjärnan, kan vi fråga oss? Kanske för att få personer hade tittat upp mot himlen. Ofta är det just så att vi väljer att titta ner i marken: på vår hälsan, pengar och på att ha lite roligt – det är nog”, sa påven och undrade om vi fortfarande är förmögna att höja blicken mot himlen: ”Vet vi hur man drömmer om, längtar efter Gud, väntar på hans nyhet, eller låter vi oss forslas bort av livet som en gren som torkats av vinden? De vise männen nöjde sig inte med att flyta med. De visste att för att leva på riktigt behöver vi ett högt mål, och därför måste vi höja blicken.

Men vi kan fortsätta fråga oss varför de följde stjärnan, medan andra inte följde den, fortsatte påven. ”evangeliet säger att det var en stjärna som de hade ”sett gå upp” (Mt 2,9) Jesu stjärna bländar ingen, den lyser försiktigt. Vi kan fråga oss vilken stjärna vi väljer i livet. Det finns bländande stjärnor, som väcker starka känslor, men som inte leder någon vart. Så är det för framgång, pengar, karriär, ära, nöjen, allt man söker för att fylla livet med mening. De är meteorer: de lyser en stund, men de kraschar snart och deras glöd bleknar. De är fallande stjärnor, som störtdyker snarare än att orientera. Herrens stjärna, å andra sidan, är inte alltid bländande, men alltid närvarande; den är mild; tar dig i handen genom livet, följer dig. Den lovar inte materiella belöningar, men den garanterar frid och ger, som till de vise männen, "en stor glädje" (Mt 2:10). Stjärnan förväntar sig dock att man börjar vandra.

Att vandra – de vise männens andra handling är viktig för att finna Jesus. Hans stjärna förväntar sig att man vandrar med beslutsamhet, med vardagens ansträngning, och den vill att vi ska befria oss från onödiga bördor och besvärliga tyngder som hindrar oss. Att iv ska acceptera de oväntade händelserna som inte står utsatta på det bekväma livets karta. Jesus låter sig finnas av dem som söker honom, men för att leta efter honom måste vi röra på oss, vi måste gå ut. Inte vänta, utan riskera. Inte vara stilla, utan gå framåt. Jesus är krävande: de som söker honom måste lämna de världsliga bekvämlighetens fåtöljer, eldstädernas lugnande värme. Att följa Jesus är inte ett artigt protokoll som ska respekteras, det är ett exudus att leva. Gud, som befriade sitt folk genom uttågets resa och kallade det nya folket till att följa stjärnan, ger bara frihet och glädje till de som vandrar. Med andra ord, för att hitta Jesus måste vi lämna rädslan för att utmanas, tillfredsställelsen i känslan att vara framme, latheten i att inte förvänta sig någonting av livet. Vi behöver riskera, för att möta ett barn. Men det är oerhört mycket värt det, att finna det barnet, och att genom att upptäcka hans ömhet och kärlek, finna oss själva.

Det är inte lätt att ge sig iväg. Evangeliet visar det för oss genom olika personer. Herodes, som oroad av rädslan att en kungs födelse hotar hans makt. Därför skickar han ut andra för att samla information. Men han rör sig inte själv, han är inlåst i sitt palats. Även "hela Jerusalem" (vers 3) är rädd med honom: rädsla för Guds nyhet. Man föredrar att allt är som tidigare – "så som det alltid har varit" - och ingen har modet att bege sig iväg. Prästernas och de skriftlärdes frestelse är ännu mer subtil. De känner till den exakta platsen och rapporterar den till Herodes, med hänvisning till den antika profetian. De vet, men tar inte ett steg mot Betlehem. Det kan vara de troendes frestelse i alla tider, att tro och veta men att inte låta sig utmanas personligen av Herren. Vi talar, men vi ber inte; vi klagar, men vi gör inte gott. De vise männen talar dock lite och vandrar mycket. Trots att de inte är medvetna om trossanningarna, är de ivriga och på väg, vilket framgår av evangeliets verb: "de har kommit för att hylla honom" (vers 2), "de gav sig iväg; föll ner och hyllade honom och de återvände hem"(vers 9.11.12): alltid i rörelse.

Att skänka gåvor. Efter den långa resan, kommer de fram till Jesus och ger honom gåvor. Jesus är där för att offra de livet, de erbjuder sina rika gåvor: guld, rökelse och myrra. Evangeliet förverkligar sig när livet blir en gåva. Att ge fritt till Herren, utan att förvänta sig något i gengäld. Detta är ett säkert tecken på att man har hittat Jesus, som säger: "ge som gåva vad ni har fått som gåva” (Matt 10: 8). Att göra gott utan beräkningar, även om ingen ber oss, även om vi inte tjänar något, även om vi inte gillar det. Gud vill ha det så. Han gjorde sig liten för oss, och han ber oss ge något till våra yngre bröder och systrar. Vilka är de? Just de som inte har något att ge i gengäld: de fattiga, de hungriga, främlingen, de fängslade (jfr Mt 25: 31-46). Att skänka en gåva till Jesus är just att ha omsorg om en sjuk person, att ägna tid åt en jobbig person, att hjälpa någon som vi inte gillar, att förlåta de som har förolämpat oss. Det är fria gåvor, och de kan inte utebli i det kristna livet, för annars påminner Jesus oss om att om vi älskar dem som älskar oss, gör vi som hedningarna (Matt 5: 46-47).

Låt oss se på våra händer, ofta tomma av kärlek, och försöka tänka på en fri gåva, utan gengäld, som vi kan skänka. Det kommer att behaga Herren. Låt oss be honom: Herre låt mig återfinna glädjen i att ge. Kära bröder och systrar, låt oss göra som de vise männen: se uppåt, bege oss iväg och generöst skänka gåvor.

Efter påvens mässa väntade en stor folkskara på Petersplatsen för att tillsammans med påven be Angelusbönen vid tolvslaget. Som varje år hade den europeiska familjeorganisationen Europae Familia organiserat en parad från Castel Sant’Angelo till Petersplatsen. I paraden deltar fanbärare och trumslagare, musikorkestrar blomsterbärare, personer klädda i historiska dräkter – en folkfest som växer för var år som går. Varje år väljs tre vise män i någon av de byar eller städer som representeras i paraden, och dessa överlämnar sina gåvor till påven.

08/01/2018 09:23