sociala nätverk:

RSS:

Vatikanradion

Påvens och Kyrkans röst i dialog med världen

Språk:

Påven Franciskus \ Ceremonier

Påven under Midnattsmässan "Var inte rädda, öppna portarna för Kristus!"

Påven Franciskus - REUTERS

24/12/2017 14:59

Påven Franciskus Midnattsmässa började redan klockan 21.30 på julnatten i Peterskyrkan, en mässa som hela världen följer via direktsändningar i radio och tv. Mässan firas på latin men läsningarna och förbönerna är på olika språk, och förutom troende från hela världen deltar de kardinaler som är i Rom under julen.

Inledningsvis placerade påven Franciskus Jesusbarnet i krubban som varje år. Det var påven Johannes Paulus II som år 1982, började låta bygga sidoaltare på vänster sida i Peterskyrkan. Efter det följer den traditionella Kalenda, kungörelsen om Herrens födelse, uppfyllandet av Guds löfte.

Påven Franciskus predikan i år fokuserade på hur Josef och Maria inte fann något husrum i Betlehem, och om vår kallelse att välkomna dem som går i deras fotspår.

Hela påvens predikan:

Maria "födde sin son, den förstfödde. Hon lindade honom och lade honom i en krubba, eftersom det inte fanns plats för dem inne i härbärget." (Luk 2: 7). I dessa enkla och klara ord tar Lukas med oss till hjärtat av den heliga natten: Maria födde; hon gav oss Jesus, världens ljus. En enkel historia som leder oss till händelsen som förändrar vår historia för evigt. Allt den natten blev en källa till hopp.

Låt oss gå tillbaka några verser. Genom kejsarens förordning var Maria och Josef  tvungna att bege sig iväg. De var tvungna att lämna sitt folk, sitt hem och sin trakt och göra en resa för att skattskrivas. Det var ingen bekväm eller enkel resa för ett ungt par som var på väg att få barn: de var tvungna att lämna sitt land. I hjärtat var de fulla av hopp och förväntan inför barnets födelse. Ändå tyngdes deras steg av den osäkerhet och de faror som hotar dem som måste lämna sitt hem bakom sig.

Sen var de tvungna att konfrontera det kanske svåraste av allt. De anlände till Betlehem och upplevde att det var ett ställe som inte välkomnade dem. En stad där det inte fanns plats för dem.

Och på den platsen, där allt var en utmaning, gav Maria oss Emmanuel. Guds Son var tvungen att födas i ett stall eftersom hans egna inte hade plats för honom. " Han kom till det som var hans, och hans egna tog inte emot honom." (Joh 1:11). Och där, mitt i mörkret i en stad som inte hade något rum eller skydd för främlingen från fjärran, mitt i mörkret i en livlig stad som i detta fall verkade vilja växa genom att vända andra ryggen ... det var just där som den revolutionära gnistan av Guds kärlek tändes. I Betlehem öppnas en liten springa för dem som har förlorat sitt fosterland, sina drömmar; och även för de som kvävs av ett isolerat liv.

Så många andra fotspår finns gömda i Josefs och Marias fotspår. Vi ser spåren av hela familjer som är tvungna att bege sig iväg i vår egen tid. Vi ser spåren av miljontals personer som inte väljer att ge sig av, utan som drivs bort från sina länder, och lämnar sina kära bakom sig. I många fall är denna avresa full av hopp, hopp inför framtiden; men för många andra har denna avfärd bara ett namn: överlevnad. Att överleva dagens Herodes, som, för att utöva sin makt och öka sin rikedom, inte ser något problem i att utgjuta oskyldigt blod.

Maria och Josef, för vilka det inte fanns något rum, är de första som omfamnar Barnet som kommer för att ge oss alla våra dokument om medborgarskap. Barnet som i sin fattigdom och ödmjukhet förkunnar och visar att sann makt och autentisk frihet ger sig uttryck i att hedra och hjälpa de svaga och de utsatta.

Den natten förkunnas Barnet, som inte hade någon plats att födas på, för dem som inte hade någon plats vid bordet eller på stadens gator. Herdarna är de första att höra dessa goda nyheter. På grund av sitt arbete var de män och kvinnor tvungna att leva i samhällets utkanter. De ansågs orena på grund av deras livssituationer och de platser de var tvungna att vistas på, och som hindrade dem från att observera alla rituella föreskrifter om religiös rening. Deras hud, deras kläder, deras doft, deras sätt att tala, deras ursprung, allt förrådde dem. Allt med dem skapade misstro. De var män och kvinnor som man oroligt höll på avstånd. De betraktades som hedningar bland de troende, syndare bland de rättvisa, utlänningar bland medborgarna. Men till dem – hedningarna, syndarna och utlänningarna - säger ängeln: "”Var inte rädda. Jag bär bud till er om en stor glädje, en glädje för hela folket. I dag har en frälsare fötts åt er i Davids stad, han är Messias, Herren."(Luk 2: 10-11).

Det här är den glädje som vi i kväll är kallade till att dela, fira och förkunna. Glädjen med vilken Gud, i sin oändliga barmhärtighet, har omfamnat oss hedningar, syndare och utlänningar, och uppmanar oss till att göra detsamma.

Den tro som vi bekänner denna natt lär oss se Guds närvaro i alla de situationer där vi tycker att han är frånvarande. Han är närvarande i den ovälkomna främlingen, ofta oigenkännlig, som går genom våra städer och våra kvarter, som reser på våra bussar och knackar på våra dörrar.

Samma vår tro manar oss till att ge plats för en ny social fantasi, och att inte vara rädda för att erfara nya former av relationer, där ingen måste känna att det inte finns något plats för dem på denna jord. Julen är en tid för att göra om kraften i rädslan till kärlekens kraft, till kraft i en ny bild av kärleken. Kärleken som inte vänjer sig vid orättvisor, som om det var något naturligt, utan som har modet, att, mitt bland spänningar och konflikter, vara ett "brödets hem", en gästfri plats. Det uppmanade den helige Johannes Paulus II oss till: "Var inte rädda! Öppna portarna, håll de vidöppna för Kristus"(Predikan under invigningen av Pontifikatet, 22 oktober 1978).

I barnet i Betlehem kommer Gud för att möta oss och få oss att aktivt dela med oss i livet runt oss. Han offrar sig själv till oss, så att vi kan ta honom i våra armar, lyfta upp honom och omfamna honom. På så vis kommer vi inte vara rädda för att ta den törstiga, främlingen, den nakna, den sjuka, de fängslade i våra armar, lyfta upp dem och omfamna dem (se Matt 25: 35-36). "Var inte rädda! Öppna portarna, håll de vidöppna för Kristus". I detta barn uppmanar Gud oss att vara hoppets budbärare. Han uppmanar oss att vara beskyddare för de som gett vika för förtvivlans börda, av att ha mött många stängda dörrar. I detta barn gör Gud oss till representanter för hans gästfrihet.

Gripna av glädjen i gåvan, lilla barn i Betlehem, ber vi dig om att vi, när vi hör dig gråta, vaknar ur vår likgiltighet, och öppnar våra ögon för dem som lider. Må din ömhet väcka vår känslighet och få oss att känna igen dig i alla som kommer till våra städer, i våra historier, i våra liv. Må din revolutionerande ömhet övertyga oss om vår kallelse att stå för vårt folks hopp och ömhet.

24/12/2017 14:59