Påven till kurian "En kuriereform är som att tvätta en egyptisk sfinx med en tandborste"

På torsdagen hade påven Franciskus sitt traditionella möte med den romerska kurian för att önska varandra god jul. Detta är alltid ett tillfälle för påven att se tillbaka på det gångna året. Under tidigare år har påven gjort en inre reflektion på kurian, ad intra, medan påven i år valde att sätta kurian i förhållande till omvärlden, ad extra, till nationer, lokala kyrkor, med orientaliska kyrkorna, den ekumeniska dialogen, med judendom, med islam och andra religioner, med hela dess omvärld.  Anledningen var även den riform som pågår i kurian och som påven beskrev som att ”rengöra Egyptens sfinx med en tandborste” – det ”krävs mycket tålamod, hängivenhet och känslighet”.

Påven Franciskus påminde om kurians uppgift att tjäna universellt, knutet till Petrusämbetet: ”en sluten kuria förråder sitt syfte och blir självtillräcklig vilket innebär att den dömer sig till självförstörelse”. Gud skapade kyrkan för att vara i världen, men inte av världen, och att vara ett redskap för frälsning och tjänst.”

Påven varnade för personer som förråder förtroendet de har fått, eller som uttnyttjar kyrkan, personer som är noga utvalda för att ge större kraft till reformen, som får ansvarsfulla upphöjda roller, men som låter sig korrumperas av ambition eller fåfänga, för att sedan välja att presentera sig som offer i systemet, när de får sluta, istället för att göra "mea culpa". Men han sa samtidigt att kurian är full av trogna personer, den stora majoriteten, som arbetar med berömvärd engagemang, lojalitet, kompetens och även en hel del helighet.

”Ordet "lojalitet" har en särskild karaktär för de som arbetar i kurian, eftersom de lägger den största delen av sin energi, tid och dagliga verksamhet på att tjäna Petri efterträdare. Det är ett stort ansvar, men också en speciell gåva, som med tiden utvecklar ett känslomässigt band med påven, inre förtroende, som väl uttrycks direkt med ordet "lojalitet.”

Påven Franciskus avslutade med att citera Angelo Silesio som i sin bok ”Il Pellegrino Cherubico””, uppmanar till att vid jul att låta en hjärta bli till en julkrubba, för då kan Gud fördas igen på jorden.

Påven sa att om vår tro inte är svår för oss är det en tro i kris, om vår tro inte får oss att växa är det en tro som måste växa, om vår tro inte ifrågasätter oss måste vi ifrågasätta oss om tron, om tron inte gör oss upprörda måste tron röras upp. Om tron bara är intellektuell eller ljummen är den bara ett förslag på en tro, som bara kan  förverkligas när den involvera hjärtat, själen, anden och hela vår varelse, när du tillåter Gud att födas och pånyttfödd i krubban som är ditt hjärta, när vi tillåter stjärnan i Betlehem vägleda oss till den plats där Guds Son ligger, inte bland kungar och lyx, utan bland de fattiga och de ödmjuka.