Påven till biskoparna i Bangladesh "Vårda ert rika antal prästkallelser"

Efter mässan med prästvigning i Dhaka hade påven ett möte med landets kvinnliga premiärminister, Shekh Hasina, som har uppdraget sedan 1996. Hon är dotter till Bangladeshs tidigare premiärminister och landsfader Sheikh Rahman. Mötet ägde rum i nuntiaturen i Dhaka i form av ett privat samtal.

Bangladesh är den fjärde största muslimska nationen i välden med 150 miljoner muslimer, 90 % av befolkningen. Landet blev självständigt 1947 i frigörelsen från Indien och Storbritannien och räknar 135 olika etniska grupper, där bengaler är den största, 98 % av befolkningen. Två påvar har tidigare besökt Bangladesh. I november 1970 gjorde Paulus VI sin sista apostoliska resa och besökte då Bortre Asien, med en etapp i Dhaka som då dock var under Pakistan. I november 1986 besökte Johannes Paulus II landet. Kristendomen kom till Bangladesh på 1500-talet, i samband med portugisiska köpmän, som reste med jesuiter, franciskaner, dominikaner och augustinianer. Idag räknar Bangladesh 10 stift och 375 tusen katoliker, vilket är 0,24 % av befolkningen.

Efter mötet med premiärministern begav sig påven till stadens biskopsämbete, med närliggande katedral, Sankta Maria. I katedralen väntade 700 troende på påven som hälsade på dem men utan att hålla ett tal. Han besökte även åldrade präster på ett hem beläget i anknytning till biskopsämbetet, för att sedan möta landets 10 biskopar, med ärkebiskop kardinal Patrick D’Rozario i täten.

I sitt tal till biskoparna uttryckte påven sin uppskattning över deras pastorala plan som markerar en anda av kollegialitet och ömsesidigt stöd. Det är att ta sitt uppdrag på allvar, sa påven, att stärka enheten med och emellan präster och troende, som ger ett avgörande bidrag till det katolska livet i landet. Påven uppmanade dem till att lägga ännu mer kraft att stödja lekmännen som tjänar kyrkan och samhället i helhet.

Påven Franciskus uttryckte även sin glädje över hur välsignat Bangladesh är med kallelser till det gudsvigda livet och prästämbetet, och han uppmanade biskoparna till att försäkra sig om att kandidaterna är väl förberedda att kommunicera trons rikedom till andra.

Vidare talade påven om familjen, och beskrev landet som känt för sin kärlek till familjen, den äkta känslan av gästfrihet, respekten till föräldrar och mor- och farföräldrar, omsorgen om de åldrade, de sjuka och de sårbara. Han sa att det är viktigt att stödja familjerna i deras uppdrag och påpekade att familjen inte bara är föremål för kyrkans pastoralvård; familjen är en av kyrkans mest effektiva evangeliseringsmedel.

Efter mötet med biskoparna följde ett interreligiöst möte vilket påven nämnde i sitt tal till biskoparna när han sa till dem att arbeta oavbrutet för att bygga broar och främja dialogen, för att dessa ansträngningar inte bara underlättar kommunikationen mellan olika religiösa grupper utan också väcker de andliga energierna som behövs för att bygga upp nationens enhet, rättvisa och fred.

”När religiösa ledare talar med en enad röst mot våld som presenteras som religion, och försöker ersätta konfliktkulturen med möteskulturen, följer de de djupaste andliga rötterna i deras olika traditioner. De hjälper även länderna att hjälpa de unga att mognad och lära sig att besvara ondskans logik genom att tålmodigt arbeta för det goda.”