Hela påvens katekes – 2. Mässan är bön

Påven Franciskus fortsatte sin trosundervisning om den heliga mässan vid den allmänna audiens onsdagen 15 november och talade om att mässan är ett kärleksmöte med Gud. Här följer hela påvens katekes översatt till svenska av Olof Brandt.

171115 Mässan – 2. Mässan är bön

Vi fortsätter med katekeserna om mässan. För att förstå skönheten i eukaristifirandet tänkte jag inleda med en helt enkel aspekt: mässan är bön, ja den är bönen framför andra, den högsta, mest upphöjda, och samtidigt den mest påtagliga. Den är nämligen ett kärleksmöte med Gud genom hans Ord och genom Jesu kropp och blod. Den är ett möte med Herren.

Men först måste vi svara på en fråga. Vad är bön egentligen? Den är framför allt en dialog, en personlig relation till Gud. Människan är en skapad varelse som har en personlig relation till Gud, som förverkligas helt och fullt endast i mötet med sin Skapare. Livets väg leder oss mot det slutgiltiga mötet med Herren.

Första Mosebok säger att människan skapats som en bild av Gud, som är Fader och Son och Helig Ande, en fulländad kärleksrelation som är enhet. Därav kan vi förstå att vi alla har skapats för att träda in i en fulländad kärleksrelation, i en ständig självutgivelse och i ett ständigt mottagande för att så kunna finna vårt varas fullhet.

När Mose inför den brinnande busken mottar Guds kall, frågar han vilket hans namn är. Och vad svarar Gud? “Jag är den jag är” (2 Mos 3:14). Den ursprungliga betydelsen uttrycker närvaro och välvilja. Så fortsätter också Gud genast: ”Herren, deras fäders Gud, Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud” (vers 15). När Kristus kallar sina lärjungar kallar också han dem för att de skall vara tillsammans med honom. Detta är alltså den största nåden: att få erfara att mässan, eukaristin, är en stund då man på ett särskilt sätt kan vara tillsammans med Jesus, och genom honom med Gud och medmänniskorna.

Att be är, som varje sann dialog, också att ibland vara tyst, i tystnad inför Jesus. Och när vi går i mässan kanske vi kommer fem minuter innan den börjar och börjar småprata med människor omkring oss. Men det är inte rätt stund för småprat. Det är en stund för tystnad för att förbereda oss för dialogen. Det är en stund då man skall samla sig i hjärtat för att förbereda sig för mötet med Jesus. Tystnaden är viktig. Kom ihåg vad jag sade förra veckan: vi går inte för att se en föreställning, vi går för att möta Herren, och tystnaden förbereder oss och åtföljer oss. Vi stannar upp i tystnad tillsammans med Jesus. Och ur Guds hemlighetsfulla tystnad springer hans Ord fram, som ekar i vårt hjärta. Jesus själv lär oss hur man verkligen kan vara hos Fadern, och han visar oss det med sin bön. Evangelierna visar hur Jesus drar sig tillbaka till ensliga platser för att be. Lärjungarna ser denna hans innerliga relation till Fadern och vill ta del av den. Därför ber de honom: ”Herre, lär oss att be” (Luk 11:1). Jesus svarar att när man ber är det viktigaste att förmå säga ”Fader”. Om jag inte förmår säga ”Fader” till Gud, förmår jag inte be. Vi måste lära oss att säga ”Fader”, att komma framför honom med ett barns förtröstan. Men för att kunna lära oss det, måste vi ödmjukt erkänna att vi behöver undervisning, och säga: Herre, lär mig att be”.

Detta är den första punkten: att vara ödmjuka, att erkänna att vi är barn, att vila i Fadern, att lita på honom. För att komma in i himmelriket måste man bli liten som ett barn. I den bemärkelsen att barn har förmågan att lita på andra, de vet att någon skall ta hand om dem, om vad de skall äta, vad de skall klä på sig och så vidare (jfr Matt 6:25-32). Detta är den första inställningen: förtroende och förtröstan, som ett barn gentemot sina föräldrar; att veta att Gud tänker på dig, tar hand om dig, om dig, om mig, om alla.

Den andra inställningen, som också är typisk för barn, är att låta sig överraskas. Ett barn ställer hela tiden tusen frågor för det längtar efter att upptäcka världen. Det förundrar sig rentav över småsaker, för allt är nytt för barnet. För att komma in i himmelriket måste man låta sig förundras. Men låter vi oss överraskas i vår relation till Herren, eller tror vi att bön är att tala till Gud som en papegoja? Nej, den är att förlita sig och att öppna hjärtat för att låta sig förundras. Låter vi oss överraskas av Gud som alltid är överraskningarnas Gud? För mötet med Herren är alltid ett levande möte, det är inte ett möte med ett museum.

Evangelierna berättar om Nikodemos (Joh 3:1-21), en gammal man, en auktoritet i Israel, som söker upp Jesus för att lära känna honom; och Herren talar till honom om att man måste “födas på nytt” (jfr vers 3). Men vad betyder det? Kan man födas på nytt? Är det möjligt att på nytt uppskatta smak, glädje och förundra sig över livet också inför alla dessa tragedier? Detta är en grundläggande fråga för vår tro, och detta är varje sann troendes längtan: att födas på nytt, glädjen i att börja om. Har ni denna längtan? Man kan lätt mista den genom alla aktiviteter och projekt som måste genomföras. Till slut blir det bara litet tid kvar, och vi missar det mest grundläggande: vårt hjärtas liv, vårt andliga liv, vårt liv som är ett möte med Herren i bönen.

Herren överraskar oss genom att visa att han älskar oss också med våra svagheter. ”Jesus Kristus […]är det offer som sonar våra synder och inte bara våra utan hela världens” (1 Joh 2:2). Denna gåva är en källa till sann tröst – men Herren förlåter oss alltid – den är en gåva som ges till oss genom eukaristin, den bröllopsmåltid där Brudgummen möter vår bräcklighet. Kan jag säga att när jag tar emot kommunionen i mässan, möter Herren min bräcklighet? Ja! Vi kan säga det för det är sant! Herren möter vår bräcklighet för att leda oss tillbaka till vårt ursprungliga kall: att vara Guds avbild. Detta är eukaristins miljö, detta är bönen.