Påven: Egocentrism fräter på familjer

Påven Franciskus sände på lördagen 11 november ett videobudskap till det tredje internationella symposiet om hans apostoliska uppmaning Amoris Laetitia. Mötet hölls i Rom på temat: Kärlekens evangelium mellan medvetenhet och normer och anordnades av den italienska biskopskonferensens kontor för familjen.

Påven sa i videobudskapet att han tycker att temat är av stor betydelse och att det kan lysa upp vägen som kyrkan i Italien vandrar, ”även för att ge svar på de unga generationernas själfulla önskan att skapa familj. Det är just familjen som inleds i äktenskapet som skapar fruktsamma band och som blir det mest effektiva motgiftet mot den individualism som frodas. I den äktenskapliga och i familjelivets kärleksvandring uppstår det situationer som kräver svåra val som måste tas rättfärdigt. I hemmiljön uppstår konkreta “knutar” att försiktigt ta itu med, från var och ens sida. Det är viktigt att de gifta föräldrarna inte lämnas ensamma utan medföljs i engagemanget att tillämpa evangeliet i det verkliga livet. Å andra sidan vet vi mycket väl att ‘vi är kallade att skapa samveten och inte att försöka byta ut dem’ (jfr Amoris laetitia 37, Glädjen att älska, Veritas förlag).”

“Den samtida världen riskerar att blanda ihop samvetets företräde, som alltid måste respekteras, med individens exklusiva självständighet i sina livsrelationer. Som jag nyligen sa vid Påvliga livsakademien ’finns det dem som till och med talar om dyrkan av jaget (egolatri) eller en ren och skär jag-kult där man offrar allt på sitt altare, inklusive sina allra käraste. Detta synsätt är inte harmlöst: detta skapar någon som ständigt tittar sig i spegeln, tills den blir oförmögen att vända blicken mot de andra och världen. Spridningen av detta beteende får mycket allvarliga konsekvenser på all vänskap och livsrelationer’. Detta är en ’förorening’ som fräter på själarna och förirrar sinnen och hjärtan och skapar falska illusioner.”

Påven citerade här Romano Guardini, “som i en av sina texter på temat samvete visar vägen till sökandet av det sanna goda. Han skriver: ’Från detta fängelse i mig själv befriar jag mig bara om jag finner en punkt, som inte är mitt jag; en höghet ovanför mig. Något fast och drivande som bekräftar mitt inre. Och så kommer vi till kärnan […] alltså den religiösa verkligheten. Detta goda […] är något levande. […] det är fullheten i världet av densamme levande Gud’.”

“Inom var och en finns en plats där mysteriet visar sig och upplyser personen och gör den till sin historias huvudperson. Samvetet – som Andra Vatikankonciliet påminner om, är det ‘hemligaste och den mest heliga kärnan i människan, där hon är ensam med Gud och där rösten ljuder i det inre’ (Gaudium et spes 16). Det är upp till den kristna att vaka, så att denna slags helgedom in saknar den gudomliga nåden och att den lyser upp och stärker äktenskapskärleken och föräldraskapets mission. Nåder fyller upp människohjärtanas kärl till en fantastisk förmåga att ge och förnya miraklet i Bröllopet i Kana för dagens familjer.

När jag har kommenterat denna episod i evangeliet har jag haft tillfälle att säga att genom att förvandla vatten till vin i krukorna som användes för judarnas ‘reningsritual’ ger Jesus ett talande tecken: han förvandlar Mose lag till evangelium och glädjebärare. Jesus visar särskilt barmhärtighetens medicin, som läker hjärtats hårdhet, och läker relationerna mellan man och hustru och mellan generationer och barn.”

Påven önskade avslutningsvis symposiets deltagare ett gott arbete och att mötet kan hjälpa kyrkan i Italien att tillgodogöra sig och utveckla innehållet och andan i  Amoris laetitia för det pastorala arbetet för familjerna inom församlingarna.