Påven vid begravningsmässa: Vårt hopp till Gud är inte förgäves

Påven Franciskus höll begravningsmässa 3 november i Peterskyrkan för de kardinaler och biskopar som har gått bort under det gångna året. I sin predikan talade han om att den kristne inte låter döden få sista ordet.

Tron på uppståndelsen som vi bekänner, gör oss till hoppets människor

Dagens firande ställer oss återigen inför döden och uppväcker vår sorg för att tagit avsked från personer som stod oss nära och gjort oss gott sa påven, "men liturgin när vårt hopp för dem och oss själva".

Påven talade sedan om dagens första läsning Daniel 12:2 som uttrycker ett starkt hopp om de rättfärdigas uppståndelse: ’Många av dem som sover i mullen skall vakna, några till evigt liv, andra till skam och evig fasa’. ”Döden gör skiljevägen, som redan är här, definitiv … livsvägen som går till kommunion med Gud eller dödsvägen som går långt från Honom. De ’många’ som uppstår till evigt liv är dem som … har utgjutit sitt blod för Kristus.” … ”Det är ett flertal som tack vare Guds barmhärtiga kärlek kan uppleva … livet som inte tar slut och den fullständiga segern över döden genom uppståndelsen”.

”I evangeliet stärker Jesus vårt hopp genom att säga: ’Jag är det levande brödet, som har kommit ner från himlen. Den som äter av det brödet skall leva i evighet.’ (Joh 6:51)." Av ”styrkan i detta gudomliga band till Kristi kärlek, vet vi att kommunionen med de döda inte bara är en önskan eller en fantasi utan en verklighet”.

“Tron på uppståndelsen som vi bekänner, gör oss till hoppets människor och inte förtvivlans och livets människor och inte dödens, för att den tröstar oss i vårt hopp om evigt liv som grundar sig på föreningen med den uppståndne Kristus”.

En grundläggande egenskap hos den kristne är känslan av att förväntansfullt invänta det slutliga mötet med Gud.

“Detta hopp som tänds på nytt i oss genom Guds ord, hjälper oss att ha tillit till döden; Gud har visat oss just att den inte har sista ordet, utan att Faders barmhärtiga kärlek förvandlar oss och får oss att leva i evig gemenskap med Honom. En grundläggande egenskap hos den kristne är känslan av att förväntansfullt invänta det slutliga mötet med Gud.”

Påven talade om att de också sjöng om detta i responsoriepsalmen 42:3 ‘Min själ törstar efter Gud’ och att ”det är poetiska ord som på ett rörande sätt tolkar vår vaksamma och törstiga väntan på Guds kärlek, skönhet, lycka och visdom”.

Påven sa avslutningsvis att ‘Hoppet sviker inte’ (Rom 5:5) ”Gud är trogen och vårt hopp till Honom är inte förgäves”.