sociala nätverk:

RSS:

Vatikanradion

Påvens och Kyrkans röst i dialog med världen

Språk:

Påven Franciskus \ Angelus \ Audienser

171025 Det kristna hoppet – 38. Paradiset, målet för vårt hopp

171025 Det kristna hoppet – 38. Paradiset, målet för vårt hopp - AFP

03/11/2017 08:40

Påven Franciskus avslutade sin trosundervisning om det kristna hoppet vid den allmänna audiensen onsdagen 25 oktober och talade om paradiset som målet för vårt hopp. Här följer hela påvens katekes översatt av Olof Brandt.

171025 Det kristna hoppet – 38. Paradiset, målet för vårt hopp

Detta är den sista katekesen om det kristna hoppet, som har åtföljt oss sedan detta kyrkoårets början. Jag skall avsluta med att tala om paradiset, som är målet för vårt hopp.

”Paradiset” är ett av de sista orden som Jesus uttalar på korset. Han säger det till den botfärdige rövaren. Låt oss stanna upp en stund inför denna scen. På korset är Jesus inte ensam. Till vänster och höger om honom hänger två brottslingar. Kanske var det någon som gick förbi dessa tre kors på Golgata och drog en suck av lättnad och tänkte att äntligen hade rättvisa skipats genom att avrätta sådana människor.

Bredvid Jesus finns en som bekänner sitt brott, en som erkänner att han förtjänat detta förfärliga straff. Vi kallar honom den ”gode rövaren”. Han motsäger den andre och säger: vi får vad vi förtjänat genom våra gärningar (jfr Luk 23:41).

På Golgata, den tragiska och heliga fredagen, når Jesus det allra yttersta av sitt människoblivande och sin solidaritet med oss syndare. Där förverkligas vad profeten Jesaja sagt om Guds lidande tjänare: ”han blev räknad som syndare” (Jes 53:12; jfr Luk 22:37).

Det är där, på Golgata, som Jesus för sista gången möter en syndare för att också för honom slå upp sitt rikes portar på vid gavel. Detta är intressant: det är enda gången som ordet ”paradis” förekommer i evangelierna. Jesus lovar paradiset åt en stackare som på korset har vågat rikta den ödmjukaste av alla böner till honom: Jesus, tänk på mig när du kommer med ditt rike(Luk 23:42). Han hade inga goda gärningar som argument, han hade ingenting, men han anförtror sig åt Jesus, för han förstår att Jesus är oskyldig, god, så olik honom själv (vers 41). Det räckte med detta ord av ödmjuk ånger för att röra vid Jesu hjärta.

Den gode rövaren påminner oss om vår verkliga belägenhet inför Gud: att vi är hans barn, att han hyser medlidande med oss, att han är försvarslös varje gång vi visar att vi längtar efter hans kärlek. I många sjukhussalar och fängelseceller upprepas detta under gång på gång. Ingen människa, hur illa hon än levt, förvägras nåden så att hon inte har annat att vänta än förtvivlan. Vi träder alla inför Gud med tomma händer, som tullindrivaren i liknelsen, som ställde sig längst bak i templet för att be (jfr Luk 18:13). Och varje gång som en människa gör sitt livs sista samvetsrannsakan och upptäcker att bristerna vitt överskrider tillgångarna i goda gärningar, skall hon inte tappa modet utan anförtro sig åt Guds barmhärtighet. Och detta ger oss hopp, detta öppnar vårt hjärta!

Gud är Fader, och ända in i det sista väntar han på att vi skall återvända. Och när den förlorade sonen kommer hem och börjar bekänna sina skulder, tystar fadern honom med en omfamning (jfr Luk 15:20). Detta är Gud: så älskar han oss!

Paradiset är inte en plats i sagorna och inte heller någon förtrollad trädgård. Paradiset är Guds omfamning, han som är oändlig kärlek, och vi träder in i den tack vare Jesus, som har dött på korset för oss. Där Jesus är, där finns barmhärtighet och lycka. Utan honom finns bara kyla och mörker. I dödens stund upprepar den kristne dessa ord till Jesus: ”tänk på mig”. Och även om det inte längre finns någon som tänker på oss är Jesus där, vid vår sida. Han vill ta med oss till den bästa plats som finns. Han vill ta med oss dit med det lilla eller mångna goda som har funnits i vårt liv, för att inget skall gå förlorat av det som han redan hade återlöst. Och till Faderns hus skall han ta med också allt det i oss som ännu behöver återlösning: ett helt livs tillkortakommanden och felsteg. Och detta är vår tillvaros mål: att allt skall uppfyllas och förvandlas till kärlek.

Om vi tror detta, skall döden inte längre skrämma oss, och då kan vi också hoppas att få lämna denna världen i frid, med stor förtröstan. Den som har lärt känna Jesus fruktar inget. Och också vi kan upprepa den gamle Symeons ord, han som också välsignats av mötet med Kristus efter ett helt liv av väntan: ”Herre, nu låter du din tjänare gå hem, i frid, som du har lovat. Ty mina ögon har skådat frälsningen (Luk 2:29-30).

Och i den stunden skall vi äntligen inte behöva någonting, vi skall inte längre se oklart. Vi skall inte längre gråta förgäves, för allt skall vara över: också profetiorna, också kunskapen. Men inte kärleken, den förblir. För ”kärleken upphör aldrig” (jfr 1 Kor 13:8).

 

03/11/2017 08:40