Ny CD: Veni Domine – Advent och jul i Sixtinska kapellet

Det påvliga sixtinska musikkapellet ger ut en ny cd på musikförlaget Deutsche grammofon. Det är en julskiva med renässansmusik som Sixtinska musikkapellet bevarar i Vatikanbiblioteket. Tre av stycken har spelats in för första gången och i stycket “Beata viscera Mariae Virginis” av Perotinus medverkar sopranen Cecilia Bartoli.

Vid en presskonferens i Vatikanen på tisdagen 24 oktober presenterades nyinspelningen av prefekten för Påvliga hushållet msgr. Georg Gänswein, Sixtinska musikkapellets musikaliska ledare msgr. Massimo Palombella och Universal Musica Italias chef för klassisk musik och jazz Mirko Gratton.

Msgr. Massimo Palombella berättade utförligt om arbetets gång med framtagande av den nu inspelade musiken:

De antika musikaliska samlingarna i Vatikanbiblioteket hör till de mest betydande i världen med sin början i andra hälften av 1700-talet och är ur musikalisk historiografi och för musikologisk forskning oumbärliga referenshandlingar. De polyfoniska skatterna från humanismen, renässansen och barocken som främst bevaras i Sixtinska kapellets och Giulia-kapellets samlingar har varit och fortsätter att vara studieämnen för forskare från hela världen. Särskilt efter att samlingarna flyttades från kantorierna till de avdelningar i Vatikanbiblioteket som de tillhör, som skedde på 30-40-talet vad gäller Giulia-kapellets samlingar och några tiotal år senare de från Sixtinska kapellet. På det sättet blev de tillgängliga i index och kataloger.

Sixtinska musikkapellets musikaliska ledare har den fantastiska möjligheten att ha tillgång till alla Vatikanbibliotekets samlingar. Detta innebär ett dubbelt kulturellt ansvar: först och främst att återge helt bortglömda kompositioner liv och sedan experimentera, jämföra manuskript och antika tryck och utförandepraxis som du försöker översätta med hjälp av vetenskapliga studier och dagens tillgängliga medel - från "grafiska tecken" till "ljud-tecken".

För ett konkret åtnjutande av den enormt stora mängd musikaliskt material måste ett forskningskriterium definieras. För denna cd är kriteriet advent och jul och är än mer fulländat genom konsultation från olika källor som historiskt beskriver påvliga firanden och dess musikaliska praxis. Man har främst tittat på Sixtinska kapellets samlingar och koncentrerat sig på advent och jul samt utförandet av denna musik vid påvliga firanden.

Det som förenar denna cd:s musikaliska stycken är avsikten att göra en kritisk upplaga som grundar sig på manuskript och antikt tryck som finns att tillgå i Vatikanbiblioteket. Detta noggranna arbete har tillåtit en identifiering av “colores minores” och framtagandet av ett förslag för att förverkliga det som ibland krävde god rörlighet för vissa stämmor i kören och har gjort det möjligt att genom renässansens grafik definiera taktus som indikeras av kompositören och bättre se till det korrekta proportionsförhållandet.

Jämförelser mellan kompositionerna från 1400-1500-talen och med utgångspunkt från det påvliga musikaliska kapellets historiska roll i denna estetiska förändring, leder oss oundvikligen till att reflektera över det Tridentinska kyrkomötets liturgiska reform och vad detta koncilium och dess tillämpning krävde av musiken som skrevs för liturgin. Kort sagt gällde det uppmärksamhet på texten och begäran om att ändra vad som var "liderligt och orent" för att återge musiken i liturgin sin primära funktion, att ge ljud till en text, och tolka den.  Detta är just det som den gregorianska sången gjorde. Just genom sin teori med modus och tonbilder ”förklarade” den Uppenbarelsen och gjorde den till en exegetik, en uttolkning av Guds ord i ett precist historisk skede. Samma process skedde i renässansens polyfoni, som var en annan estetik än den gregorianska sången. Genom sin teori, som är mer utvecklad än den enstämmiga, skapar den en ny ljudbild till texten och uttrycker på sitt sätt Uppenbarelsen.

Endast ur denna synvinkel kan vi korrekt placera renässansens musik för julen, som idag kan verka något främmande från det vi väntar oss ur musikalisk synvinkel vad gäller julen. Faktum är att det ”julklimat” som barocken har skapat och som den efterföljande musikproduktionen har vant oss vid, inte spåras i renässansmusiken där den primära frågan i stället syns vara "teologisk" sammanfattning av inkarnationen i förhållandet till hela Jesu liv. I detta kulturklimat omfattades julen av inkarnationens fulländning och tillsammans upplevde man i bakgrunden Jesu passion och död. Det är precis som den antika ikonografin där Jesu födelse avbildade barnet i en krubba i form av en sarkofag, för att klart säga att detta spädbarn måste dö för vår frälsning. Ur detta teologiska perspektiv är motetten Dies sanctificatus av Giovanni Pierluigi da Palestrina symbolisk. Vi finner dem också just i en inspelning av en typisk påsk-text “Haec dies quam fecit Dominus” och med avslutande del tonsättning av texten “Exultemus, et laetemur in ea” som, om man utför det som det är angivet med colores minores , förpliktigar till en extremt stor lätthet som inte verkar vara ”avgörande” i motetten utan senarelägger fullbordan till Påskdagen. 

Manuskript-studierna och de antika trycken ålägger nödvändigtvis en särskild röstbildning, med tanke på tolkningen av grafiken, som tillåter den smidighet och förfining som krävs av de musikaliska handskrifterna. En sådan tonbildning bekräftas ytterligare av den akustiska karaktären i det Sixtinska kapellets arkitektoniska rum, som kräver ett precist och mycket kontrollerat ljud men tillsammans med rik nyans och färg, precis som Michelangelos affresker - ett helt annat ljud än det som det påvliga musikkapellet i nutid har använt sig av i illusionen att vara arvtagare av en ”gammal skola”.

All musik i denna cd har historiskt komponerats för påvliga firanden och som idag, även efter Andra Vatikankonciliets liturgiska reform, är den del av en noggrann uppmärksamhet på ”firandets prägel”. Att spela in en repertoar som kvalificeras som “antik musik” är inte en arkeologisk, nostalgisk eller bara en kulturell verksamhet. Verksamheten svarar på viljan att återvända till ett antikt och värdefullt ljud och försöka stå emot historien och på så sätt vara aktuella och “levande”. Detta har ärligt införts i adventvespern Conditor alme siderum och julvespern Christe redemptor omnium, vad gäller den gregorianska sången och texter och melodier i Liber Hymnarius di Solesmes (1983), Graduale Mediceo, Liber Usualis , boken om den liturgiska reformen som Andra Vatikankonciliet  tog fram för att genom en seriös och professionell studie utförd av munkar vid Solesmeskongregationen, ”antika” texter och melodier som har renats från historiens många ”föroreningar”.

Möjligheten och lyckan att ständigt arbeta för liturgin, och varje dag utmanas av katolska kyrkans senaste stora liturgireform Andra Vatikankonciliet, går långsamt förbi de nödvändiga och väsentliga vetenskapliga studierna mot ett mål med seriös professionalitet i utförandet av den ”antika” musiken som är skriven för liturgin. Det ålägger oss också, med alla begränsningar och det oförutsedda, att genom kyrkans enormt stora kulturarv anstränga oss att så mycket som möjligt möta dagens människa för att erbjuda möjligheten att gå “bortom” det oförutsedda, rum och tid och kanske återfinna en del av sig själv.