Hela påvens katekes - Det kristna hoppet 36. Vänta och vaka

Påven Franciskus fortsätter sin trosundervisning om det kristna hoppet under onsdagarnas allmänna audienser. Onsdagen den 11 oktober talade påven om att det kristna hoppet är att vaka och vänta. Här följer hela påvens katekes översatt av Olof Brandt.

Det kristna hoppet – 36. Vänta och vaka

Idag tänkte jag tala om en dimension av hoppet som är att vänta och vaka. Att vaka är en av de röda trådarna i Nya testamentet. Jesus säger till sina lärjungar: “Fäst upp era kläder och håll lamporna brinnande. Var som tjänare som väntar på att deras herre skall komma hem från ett bröllop, så att de genast kan öppna när han kommer och bultar på porten” (Luk 12:35-36). Under tiden som följer på Jesu uppståndelse, då stunder av lugn förbyts i stunder av ångest, slår sig lärjungarna aldrig till ro. Evangelierna sägerna att man skall vara som tjänare som aldrig sover tills deras herre kommer hem. Denna värld kräver att vi skall ta vårt ansvar, och det gör vi med kärlek. Jesus vill att vår tillvaro skall vara mödosam, att vi aldrig skall sänka garden, för att fortsätta att ta emot varje ny dag som Gud ger oss med tacksamhet och förundran. Varje morgon är en tom sida där den kristne börjar skriva med goda gärningar. Vi har redan frälsts av Jesu återlösning, men nu väntar vi på att hans herravälde skall uppenbaras helt och fullt, när Gud äntligen skall vara allt i alla (jfr 1 Kor 15:28). I de kristnas tro är inget lika visst som detta möte, att vi skall möta Herren när han kommer. Och när den dagen kommer, vill vi kristna vara som de tjänare som har tillbringat natten med uppfästa kläder och brinnande lampor. Man måste vara beredd på frälsningen som kommer, beredd på mötet. Har ni tänkt på hur det mötet med Jesus blir, när han kommer? Det blir en omfamning, en väldig glädje, en stor glädje! Vi måste leva i väntan på detta möte!

En kristen är inte skapt för långtråkighet, möjligen för tålamod. En kristen vet att också somliga dagars entonighet döljer ett nådens mysterium. Det finns människor som med sin uthålliga kärlek blir som brunnar som bevattnar öknen. Inget sker förgäves, och ingen situation i vilken en kristen kan befinna sig är helt ogenomtränglig för kärleken. Ingen natt är så lång att man glömmer gryningens glädje. Om vi förblir förenade med Jesus, förlamas vi inte av de svåra stundernas kyla. Ävdn om hela världen predikade mot hoppet, om den sade att framtiden bara skall bära på mörka moln, så vet den kristne att i samma framtid finns Kristi återkomst. När detta sker vet ingen, men blotta tanken att i slutet av vår historia finns den barmhärtige Kristus räcker för att man skall hysa förtröstan och inte förbanna livet. Allt skall räddas. Allt. Vi skall lida, det skall komma stunder som väcker vrede och indignation, men det ljuva och kraftfulla minnet av Kristus skall laga bort frestelsen att tänka att detta livet är fel.

Efter att ha lärt känna Jesus kan vi inte annat än att betrakta historien med förtröstan och hopp. Jesus är som ett hem, och vi är i det, och från detta hems fönster betraktar vi världen. Därför skall vi inte stänga in oss i oss själva, vi skall inte tänka nostalgiskt på en förfluten tid som vi ser som en guldålder. Vi skall alltid se framåt, mot en framtid som inte bara är våra egna händers verk, utan som framför allt är  en ständig strävan efter Guds försyn. Allt det som är dunkelt skall en dag bli ljus.

Och vi skall tänka på att Gud aldrig sviker sina löften. Hans vilja vad oss beträffar är inte suddig utan en väldefinierad frälsningsplan: Gud ”vill att alla människor skall räddas och komma till insikt om sanningen” (1 Tim 2:4). Därför skall vi inte ge efter pessimistiskt för vad som händer, som om historien var ett tåg utan lokförare. Uppgivenhet är ingen kristen dygd. Det är inte heller kristet att rycka på axlarna eller böja huvudet inför ett öde som verkar oundkomligt.

Den som ger världen hopp är aldrig en eftergiven människa. Jesus säger att vi skall vänta på honom utan att vara sysslolösa: ” Saliga de tjänare, som deras herre finner vakna när han kommer” (Luk 12:37). Det finns ingen fredskipare som inte har förlorat sin personliga frid genom att engagera sig i andras problem. En eftergiven människa är ingen fredskipare utan en lat människa, en som vill ha det bekvämt. En kristen är i stället en fredskipare genom att våga ta rikser för att ge vidare det goda som Jesus har gett oss som en skatt.

Varje dag i vårt liv upprepar vi vad lärjungarna sade på deras arameiska språk med orden Marana tha, och som vi finner i bibelsn sista vers: ”Kom, herre Jesus!” (Upp 22:20). Det är refrängen i varje kristen tillvaro. I vår värld behöver vi inte annat än en smekning av Kristus. Vilken nåd det är om vi i bönen, i detta livets svåra dagar, får höra hans röst som svarar och lugnar oss: “Se, jag kommer snart!” (Upp 22:7).