Hela påvens katekes - Det kristna hoppet 35. Att vara hoppets missionärer idag

Påven Franciskus fortsätter sin trosundervisning om det kristna hoppet under onsdagarnas allmänna audienser. Onsdagen den 4 oktober talade påven om att vara hoppets missionärer. Här följer hela påvens katekes översatt av Olof Brandt.

Det kristna hoppet – 35. Att vara hoppets missionärer idag

I denna katekes tänkte jag tala om ”att vara hoppets missionärer idag”. Jag gör det gärna så här i början av oktober, som kyrkan ägnar på ett särskilt sätt åt missionen, och på årsdagen för den helige Franciskus av Assisi, som var en stor hoppets missionär!

En kristen är ingen domedagsprofet. Kärnan i den kristnes förkunnelse är raka motsatsen: Jesus, som har dött av kärlek och som Gud har återuppväckt på påskdagens morgon. Detta är kärnan i den kristna förkunnelsen. Om evangelierna slutade med Jesu begravning, skulle berättelsen om denna profet inte skilja sig från biografier om andra hjältemodiga människor som har gett sitt liv för ett ideal. Evangeliet skulle då vara en uppbygglig och också trösterik bok, men det skulle inte vara en förkunnelse av hopp.

Men evangelierna slutar inte med långfredagen, de forsätter. Och det är just det brottstycket som förvandlar våra liv. Jesu lärjungar var nedstämda den lördagen efter hans korsfästelse. Stenen som rullats framför ingången till graven förseglade också tre underbara år som de levt tillsammans med sin mästare från Nasaret. Det verkade som om allt var slut, och några lämnade redan Jerusalem, besvikna och rädda.

Men Jesus återuppstår! Denna oväntade händelse vänder upp och ned på lärjungarnas tankar och hjärtan. För Jesus återuppstår inte bara för sig själv, som om hans återfödelse var ett privilegium som han svartsjukt bevakade. Om han stiger upp till Fadern är det för att han vill att hans uppståndelse skall delas med hela mänskligheten och lyfta upp varje skapad varelse i höjden. Och på pingstdagen förvandlas lärjungarna när den Heliga Anden blåser. De får inte bara en glad nyhet att föra vidare till andra. De är nu själva annorlunda än tidigare, som om de återfötts till ett nytt liv. Jesu uppståndelse förvandlar oss med kraften hos den Heliga Anden. Jesus lever, han lever mitt ibland oss, han är levande och har denna kraft att förvandla.

Så underbart att tänka att de tinte bara är med ord som man förkunnar Jesu uppståndelse, utan med gärningar och med det egna livets vittnesbörd. Jesus vill inte ha lärjungar som bara förmår upprepa inlärda formler. Han vill ha vittnen: människor som sprider hopp genom sitt sätt att bemöta andra, att le, att älska. Särskilt att älska, för uppståndelsens kraft gör de kristna förmögna att älska också när det inte längre tycks finnas något att älska. I den kristna tillvaron finns ”något mer”, som inte bara kan förklaras som mod eller optimism. Tron, vårt hopp, är inte bara optimism. Den är något annat, något mer. Som om de kristna var människor med ett extra ”stycke himmel” ovanför huvudet. Vi är människor som åtföljs av en närvaro som några inte ens lyckas ana.

Därför är de kristnas uppgift i denna värld att öppna rum av hopp som celler som förnyar och ger ny livskraft åt det som föreföll förlorat för alltid. När himlen är mulen är den som talar om solen en välsignelse. Sådan är en sann kristen: en som inte klagar eller är arg, utan en som har övertygats av uppståndelsens kraft att inget ont är oändligt, att ingen natt är utan slut, att ingen människa är slutgiltigt fel, att det inte finns ett sådant hat att det inte kan besegras av kärleken.

Visst får lärjungarna ibland betala ett högt pris för detta hopp som de fått av Jesus. Tänk på de många kristna som inte övergett sitt folk när förföljelsen kom. De stod kvar också där morgondagen var osäker, där man inte kunde göra några planer, där stannade de kvar och hoppades på Gud. Och tänk på våra bröder och systrar i Mellanöstern, som har vittnat om hoppet och som ger sitt liv för detta vittnesbörd. Detta är riktiga kristna. De bär himlen i hjärtat, de ser långt bort, längre bort. Den som har fått nåden att omfamna Jesu uppståndelse kan ännu hoppas på det oväntade. Martyrerna i alla tider berättar genom sin trohet mot Kristus att orättvisan inte får sista ordet i livet. I Kristus kan vi fortsätta hoppas. De män och kvinnor som har något att leva för klarar sig bättre i motgångens tider. Men den som har Kristus vid sin sida är verkligen inte rädd för någonting. Och därför är de kristna, riktiga kristna, aldrig osäkra eller eftergivna. Man får inte ta deras mildhet för osäkerhet eller eftergivenhet. Paulus uppmanar Timoteos att lida för evangeliet, och säger: “Gud har inte gett oss modlöshetens ande utan kraftens, kärlekens och självbesinningens” (2 Tim 1:7). Den som faller kan alltid resa sig.

Kära bröder och systrar, därför är en kristen en hoppets missionär. Inte av egen förtjänst utan genom Jesus, vetekornet som faller i jorden och dör och ger rik skörd (jfr Joh 12:24).