sociala nätverk:

RSS:

Vatikanradion

Påvens och Kyrkans röst i dialog med världen

Språk:

Påven Franciskus \ Angelus \ Audienser

Hela påvens katekes: Det kristna hoppet – 34. Hoppets fiender

Påven Franciskus - AP

28/09/2017 08:04

Påven Franciskus fortsätter sin trosundervisning om det kristna hoppet under onsdagarnas allmänna audienser. Onsdagen den 27 september talade påven om hoppets fiender. Här följer hela påvens katekes översatt av Olof Brandt.

170927 Det kristna hoppet – 34. Hoppets fiender

Vi håller på att tala om hoppet, men idag tänkte jag reflektera tillsammans med er över hoppets fiender. För hoppet har sina fiender. Som allt gott i denna världen, har det sina fiender.

Jag kommer att tänka på den antika myten om Pandoras vas. När vasen öppnas sprids olyckor över världens historia. Men det är inte många som minns den andra delen av berättelsen, som släpper in litet ljus: efter att allt ont kommit ut ur vasen, tycks en liten gåva ta revansch på allt det onda som sprids. Pandora, kvinnan som vakade över vasen, upptäcker den sist av allt: grekerna kallar den elpìs, vilket betyder hopp.

Denna myt berättar varför hoppet är så viktigt för mänskligheten. Det är inte sant att ”så länge det finns liv finns det hopp”, som man brukar säga. Snarare är det tvärtom. Det är hoppet som håller livet upp, som beskyddar det, vakar över det och låter det växa. Om människorna inte hade odlat hoppet, om de inte hade funnit stöd i denna dygd, hade de aldrig kommit ut ur grottorna och de skulle aldrig ha efterlämnat något spår i världshistorien. Det är det mest gudomliga som kan finnas i människans hjärta.

En fransk poet - Charles Péguy – har efterlämnat underbara dikter om hoppet (jfr Den andra dygdens mysteriums portik). Han säger poetiskt att Gud inte förundrar sig över människornas tro och inte ens över deras nästankärlek. Det som verkligen fyller honom med förundran och gripenhet är människornas hopp: ”Att dessa stackars barn ser vad som sker, och tror att det skall gå bättre i morgon bitti”. Poetens bild påminner om alla de människor som funnits i denna värld – bönder, fattiga arbetare, migranter som söker en bättre framtid – som har kämpat uthålligt trots det svåra nuets bitterhet, fullt av prövningar, och ändå livats av sin förtröstan att deras barn skulle få ett rättvisare och fridfullare liv. De kämpade för sina barn, de kämpade i hoppet.

Hoppet är drivkraften i hjärtat hos den som ger sig av,  som lämnar hemmet, jorden, ibland familj och släktigar – jag tänker på migranterna -, för att söka ett bättre och värdigare liv för sig själv och för sina närmaste. Och det är också drivkraften hos dem som tar emot dem: längtan efter att mötas, lära käna varandra, föra en dialog... Hoppet är drivkraften i att ”dela resan”, för resan är något man gör tillsammans: de som kommer till vårt land, och vi närmar oss deras hjärta för att förstå dem, deras kultur och språk. Det är en resa man gör tillsammans, men utan hoppet blir det ingen resa. Hoppet driver oss att dela livets resa, som Caritas kampanj påminner oss om, och som vi inviger idag. Bröder och systrar, låt oss inte vara rädda för att resa tillsammans! Låt oss inte vara rädda för att hoppas tillsammans!

Hoppet är inte en dygd för människor med full mage. Därför har det alltid varit de fattiga som har burit på hoppet. Och därför kan vi säga att de fattiga, ja också tiggarna, är historiens huvudpersoner. För att träda in i denna värld behövde Gud dem: Josef och Maria, herdarna i Betlehem. Den första julnatten sov världen och vilade på sina många vissheter. Men de ödmjuka förberedda i det fördolda godhetens revolution. De var fattiga på allt, någon hade föga mer än vad som krävdes för att överleva, men de var rika på det viktigaste som finns i världen, nämligen längtan efter förändring.

Ibland är det otur att ha fått allt av livet. Tänk på en ung människa som inte fått lära sig dygden att vänta och ha tålamod, som inte har behövt anstränga sig, som redan har gjort allt och som vid tjugo års ålder ”vet hur det går till här i världen”. Det är det värsta straffet: att inte längre längta efter något. Att inte längre längta eller drömma. Den som verkar vara en ung människa har redan hösten i sitt hjärta. De är höstens ungdomar.

Att ha en tom själ är det värsta hindret för hoppet. Det är en risk som hotar alla. Också under det kristna livets vandring kan det hända att man frestas mot hoppet. Forntidens munkar såg i detta en av den fromma glödens värsta fiender. De talade om ”middagens demon” som sög kraften ur ett engagerat liv just när solen står som högst. Denna frestelse överraskar oss när vi väntar oss det som allra minst. Dagarna blir entoniga och tråkiga, det verkar inte längre finnas något som är värt att bemöda sig om. Denna inställning kallas andlig lättja och gröper ur livet inifrån tills det bara är ett tomt skal.

När detta sker vet den kristne att detta måste bekämpas, det är inget man kan acceptera uppgivet. Gud har skapat oss för glädje och lycka, inte för att vi skall vältra oss i melankoliska tankar. Därför är det viktigt att bevaka sitt hjärta och göra motstånd mot frestelsen att vara olycklig, som säkert inte kommer från Gud. Och om våra krafter verkar svaga och kampen mot ångesten är särskilt svår, kan vi alltid ta vår tillflykt till Jesu namn. Vi kan upprepa den enkla bön som vi finner spår av ocks i evangelierna och som är en grundsten i många andliga traditioner: ”Herre Jesus Kristus, den levande Gudens son, förbarma dig över mig syndare!” Det är en bön av hopp, för jag talar till Honom som kan öppna portar och lösa problemet och låta mig betrakta horisonten, hoppets horisont.

Bröder och systrar, vi är inte ensamma i vår kamp mot förtvivlan. Om Jesus har besegrat världen förmår han också besegra allt i oss som motsätter sig det goda. Om Gud är med oss, skall ingen ta ifrån oss den dygd som vi absolut behöver för att leva. Ingen skall ta hoppet ifrån oss. Låt oss gå framåt!

 

28/09/2017 08:04