Hela påvens katekes - Det kristna hoppet 31. “Se, jag gör allting nytt”

Påven Franciskus fortsätter sin trosundervisning om det kristna hoppet under onsdagarnas allmänna audienser. Onsdagen den 23 augusti talade påven om hoppet om att inget går förlorar för Herren gör allting nytt. Här följer hela påvens katekes översatt av Olof Brandt.

Det kristna hoppet – 31. “Se, jag gör allting nytt” (Upp 21:5). Det kristna hoppets nyhet

Vi har lyssnat till Guds ord i Johannes Uppenbarelse, som säger så här: “Se, jag gör allting nytt” (21:5). Det kristna hoppet vilar på tron på Gud som alltid gör nytt i människans liv, skapar nytt i historien, skapar nytt i världsalltet. Vår Gud är en Gud som skapar nytt, för han är överraskningarnas Gud.

Det är inte kristet att vandra med blicken riktad mot marken som grisar, utan att höja blicken mot horisonten. Som om hela vår vandring tog slut här, efter bara några meter; som om vårt liv inte hade något mål och vi var tvungna att gå runt, runt, utan någon orsak bakom alla våra mödor. Detta är inte kristet.

Bibelns sista sidor visar oss horisonten för den troendes vandring: det himmelska Jerusalem. Det beskrivs som ett stort tält, där Gud skall ta emot alla människor och bo hos dem för alltid (Upp 21:3). Och detta är vårt hopp. Och vad skall Gud göra när vi till sist skall vara hos honom? Han skall vara öm mot oss, som en fader som tar emot sina barn som länge har strävat och lidit. I Uppenbarelseboken profeterar Johannes: ”Se, Guds tält står bland människorna! [… Han] skall torka alla tårar från deras ögon. Döden skall inte finnas mer, och ingen sorg och ingen klagan och ingen smärta skall finnas mer. Ty det som en gång var är borta.” ”Se, jag gör allting nytt.”” Det nyas Gud!

Försök att meditera över detta stycke i bibeln inte på ett abstrakt sätt, utan efter att ha läst vår tids nyheter, efter att ha sett på nyheterna på tv eller läst tidningarnas rubriker med alla tragedier och sorgliga nyheter som vi riskerar att vänja oss vid. Tänk på ansiktena hos barn som är skrämda av kriget, på mödrar som gråter, på alla krossade drömmar hos många unga, på flyktingar som utstår förfärliga resor, och som ofta blir utnyttjade... Tyvärr är livet också detta. Ibland skulle man vilja säga att det bara är detta.

Det kan hända. Men det finns en Fader som gråter med oss; det finns en Fader som gråter tårar av gränslöst medlidande med sina barn. Vi har en Fader som kan gråta, som gråter med oss. En Fader som väntar på oss för att trösta oss, för han känner vårt lidande och har berett en annan framtid för oss. Detta är den stora visionen i det kristna hoppet, en vision som brer ut sig över alla vår tillvaros dagar, och som vill lyfta upp oss.

Det var inte något misstag när Gud gav oss liv. Det var inte för att tvinga sig själv och oss att genomleva svåra nätter av ångest. Han har skapat oss för att han vill att vi skall vara lyckliga. Han är vår Fader, och om vi, här och nu, lever ett liv som inte är det som han hade velat, garanterar Jesus att Gud själv arbetar på dess återlösning. Han arbetar på vår återlösning.

Vi tror och vet att döden och hatet inte får sista ordet när det gäller den mänskliga tillvaron. Att vara kristen är att anlägga ett nytt perspektiv: en blick som är full av hopp. Någon tror att livet rymmer all sin lycka i ungdomen och i det förflutna, och att leva är ett långsamt förfall. Andra menar att vår glädje bara är tillfälliga episoder, och att människornas liv inte har någon mening. De som inför alla dessa olyckor säger: ”Livet har ingen mening. Vår väg är meningslös”. Men vi kristna tror inte detta. Vi tror istället att människans horisont rymmer en sol som skiner för evigt. Vi tror att våra bästa dagar ännu inte har kommit. Vi är vårmänniskor, inte höstmänniskor. Vi ser groddarna till en ny värld mer än de gulnade löven på grenarna. Vi rullar oss inte i nostalgi, ånger och klagan. Vi.I vet att Gud vill att vi skall ärva ett löfte och att vi skall vara outtröttliga drömmare. Glöm inte att fråga er om ni är vårmänniskor eller höstmänniskor. En vårmänniska, som väntar på blomman och frukten, som väntar på solen som är Jesus, eller en bitter höstmänniska, som alltid ser ner på marken.

En kristen vet att Guds rike, att hans kärleks herravälde växer som en veteåker, även om där också finns ogräs. Det finns alltid problem, förtal, krig, sjukdomar… Men vetet växer, och till sist skall det onda utplånas. Framtiden är inte vår, men vi vet att Jesus Kristus är vårt livs största garanti: han är Guds omfamning som väntar oss vid slutet, men som redan nu följer med oss och tröstar oss längs vandringen. Han leder oss till Guds stora ”tält” med människorna (jfr Upp 21:3), med många andra bröder och systrar, och vi skall bära fram till Gud minnet av våra dagar här nere. Och då skall vi upptäcka att inget har gått förlorat, inget leende och ingen tår. Hur långt vårt liv än må ha varit, skall det verka som om vi bara har levt ett kort ögonblick. Och skapelsen tog inte slut på den sjätte dagen i Första Mosebok, för den har fortsatt outtröttlig, för Gud har alltid tagit hand om oss. Ända till den dag då allt skall fullbordas, den morgon då tårarna skall upphöra, den stund då Gud uttalar sitt sista ord  av välsignelse: “Se – säger Herren – jag gör allting nytt!” (vers 5). Ja, vår Fader är det nyas och överraskningarnas Gud. Och den dagen skall vi verkligen vara lyckliga, och därför skall vi gråta, men av glädje.