sociala nätverk:

RSS:

Vatikanradion

Påvens och Kyrkans röst i dialog med världen

Språk:

Påven Franciskus \ Angelus \ Audienser

Hela påvens katekes - Det kristna hoppet 32. Att minnas kallelsen förnyar hoppet

Påven Franciskus under audiensen - ANSA

13/09/2017 10:49

Påven Franciskus fortsätter sin trosundervisning om det kristna hoppet under onsdagarnas allmänna audienser. Onsdagen den 30 augusti talade påven om hur minnet av då Jesus kallade förnyar hoppet. Här följer hela påvens katekes översatt av Olof Brandt.

Hela påvens katekes - Det kristna hoppet 32. Att minnas kallelsen förnyar hoppet 

Idag tänkte jag återvända till en viktig fråga: förhållandet mellan hopp och minne, särskilt vad gäller minnet av kallet. Vi utgår från ett slags ikon: bilden av när Jesus kallade de första lärjungarna. Den händelsen glömde de aldrig, och en av dem mindes rentav hur mycket klockan var: “Det var sent på eftermiddagen” (Joh 1:39). Evangelisten Johannes berättar om denna händelse som ett klart och tydligt ungdomsminne, som förblivit orört i denne åldrings minne. Johannes skrev nämligen ned detta när han redan var gammal.

Mötet ägde rum nära floden Jordan, där Johannes döparen döpte. Dessa unga galileer hade valt Döparen som sin andliga ledare. En dag kom Jesus och lät sig döpas i floden. Dagen därpå kom han tillbaka, och då sade Döparen till två av sina lärjungar: “Där är Guds lamm!” (vers 36).

För dem bägge blev det ”gnistan”. De lämnar sin förre mästare och börjar följa Jesus. Längs vägen vänder sig Jesus till dem och ställer den avgörande frågan vad de ville (vers 38). Jesus framstår i evangelierna som en expert på människans hjärta. Han hade mött två unga sökande människor som drevs av en hälsosam rastlösthet. Ja, för en tillfredsställd ungdom är ingen ungdom, de är pensionärer som åldrats i förtid. Det är dystert att se pensionerade ungdomar... I hela evangeliet och i alla sina möten längs vägen är Jesus en hjärtanas pyroman, en som sätter hjärtan i brand. Från frågan om vad dessa unga söker, en fråga som försöker dra fram i ljuset den längtan efter liv och lycka som varje ung människa bär på. Också jag skulle idag vilja fråga alla unga här på torget och dem som lyssnar genom media: ”Du som är ung, vad söker du? Vad söker du i ditt hjärta?”.

Så får Johannes och Andreas sitt kall. Det är början på en vänskap med Jesus som är så stark att de delar hans liv och lidelse. De bägge lärjungarna börjar leva med Jesus och förvandlas genast till missionärer, för när mötet är över återvänder de hem upphetsade. Deras bröder, Simon och Jakob, dras med i efterföljelsen. De söker upp dem och säger: “Vi har funnit Messias, vi har funnit en stor profet”: de delar med sig av nyheten. De missionerar om sitt möte. Det var ett så gripande och lyckligt möte att lärjungarna skall minnas för all tid den dag som lyste upp och gav en riktning åt deras ungdom.

Hur kan man upptäcka sin kallelse i den här världen? Den kan man upptäcka på många olika sätt, men detta stycke i evangeliet säger att det första tecknet är glädjen över mötet med Jesus. Äktenskap, konsakrerat liv, prästerskap: varje sann kallelse börjar med ett möte med Jesus som ger oss ny glädje och ett nytt hopp. Det leder oss, genom prövningar och svårigheter, till ett allt fullare möte, ett möte som växer och blir större, mötet med honom och med glädjens fullhet.

Herren vill inte att män och kvinnor skall följa honom motvilligt utan att ha glädjens vind i hjärtat. Var och en av oss kan fråga sig: “Har jag glädjens vind i mitt hjärta?” Jesus vill ha människor som har erfarit att det ger en gränslös lycka att vara hos honom, en lycka som kan förnyas varje dag resten av livet. En lärjunge till Guds rike som inte är glad, den evangeliserar inte, den är bara dyster. Man blir inte en Jesu förkunnare genom att förfina retorikens vapen: du kan tala, tala, tala men om det inte finns något annat... Hur blir man en Jesu förkunnare? Genom att i blicken bevara den sanna lyckans glans. Vi kan se många kristna, också mitt ibland oss, som med blicken förmedlar trons glädje.

Därför bevarar den kristne som jungfru Maria sin förälskelses eld: de kristna är förälskade i Jesus. Visst har livet sina prövningar. Det finns stunder när man måste gå framåt trots kyla och motvind trots all bitterhet. Men de kristna kan vägen till den heliga elden som en gång tände dem för alltid.

Men låt oss inte ledas av besvikna och olyckliga människor. Låt oss inte lyssna till dem som cyniskt uppmanar oss att inte hysa något hopp här i livet. Låt oss inte lita på dem som släcker varje entusiasm med att säga att inget är värt att offra hela sitt liv för. Låt oss inte lyssna till dem som är gamla i hjärtat och som kväver den ungdomliga entusiasmen. Låt oss gå till de gamla vars blick glänser av hopp! Låt oss hysa sunda utopier: Gud vill att vi skall drömma som han och med honom, medan vi vandrar uppmärksamma på verkligheten. Vi skall drömma om en annorlunda värld. Och om en dröm slocknar, skall vi drömma den igen och gå tillbaka med hopp till minnet av ursprunget, till den glöd som efter ett kanske inte helt gott liv, finns dold under askan av det första mötet med Jesus.

Detta är grundläggande för det kristna livet: minnas Jesus. Paulus sade till sin lärjunge: “Minns Jesus” (2 Tim 2:8). Detta är den store Paulus råd: ”Minns Jesus Kristus”. Vi måste minnas Jesus och den kärleks eld i vilken vi en gång i tiden såg vårt liv som ett projekt för det goda, och med den eldslågan skall vi ge nytt liv åt vårt hopp. 

13/09/2017 10:49