sociala nätverk:

RSS:

Vatikanradion

Påvens och Kyrkans röst i dialog med världen

Språk:

Påven Franciskus \ Angelus \ Audienser

Hela påvens katekes - Det kristna hoppet 30. "Guds förlåtelse: hoppets motor"

Påven under audiensen - ANSA

23/08/2017 11:35

Påven Franciskus fortsätter sin trosundervisning om det kristna hoppet under onsdagarnas allmänna audienser. Onsdagen den 9 augusti talade påven om förlåtelsen som hoppets motor. Här följer hela påvens katekes översatt av Olof Brandt.

Det kristna hoppet – 30. Guds förlåtelse: en hoppets motor

De andra gästerna hos fariseen Simon sade: ”Vem är han som till och med förlåter synder?”(Luk 7:49). Jesus hade just gjort något som upprört dem. En kvinna från staden, som alla visste var en synderska, kom hem till Simon, ställde sig bakom Jesus vid hans fötter och smorde dem med balsam. Alla de som satt till bords protesterade. Om Jesus är en profet borde han inte acceptera sådana gester från en sådan kvinna. Dessa stackars kvinnor som man bara mötte i det fördolda, också ledarna, eller som man stenade. Enligt den tidens mentalitet borde den helige och syndaren, den rene och den orene vara helt åtskilda.

Men Jesus har en annan inställning. Redan från början av sin offentliga verksamhet i Galileen besöker han spetälska, besatta, alla sjuka och marginaliserade. Ett sådant uppförande var inte vanligt, och denna Jesu medkänsla med de uteslutna, de “orörbara” blev en av de saker som allra mest upprörde hans samtida. Där det finns någon som lider engagerar sig Jesus och gör det lidandet till sitt. Jesus förkunnar inte att man skall utstå lidandet med hjältemod, som de stoiska filosoferna gjorde. Jesus tar del av människans lidande, och när han möter det, springer den inställning fram som präglar kristendomen: barmhärtigheten. Inför människornas lidande känner Jesus barmhärtighet. Jesu hjärta är barmhärtigt. Jesus känner medlidande. Bokstavligt talat känner Jesus att hans inälvor darrar. Ofta möter vi sådana reaktioner i evangelierna. Jesu hjärta inkarnerar och uppenbarar Guds hjärta, som inför en man eller kvinna som lider vill att han eller hon skall botas, befrias och få leva ett fullödigt liv.

Det är därför som Jesus öppnar sin famn för syndarna. Också idag är det många som fortsätter att leva ett felaktigt liv för att de inte finner någon som är beredd att se dem på något annat sätt, med Guds ögon eller rättare sagt hjärta, det vill säga att se dem med hopp. Men Jesus ser en möjlighet till uppståndelse också hos den som samlat på sig många felaktiga val. Jesus är alltid där, med öppet hjärta: han slår upp den barmhärtighet som han har i sitt hjärta; han förlåter, omfamnar, förstår, närmar sig: sådan är Jesus!

Ibland glömmer vi att för Jesus var detta inte en kärlek som inte kostade. Evangelierna berättar om de första negativa reaktionerna just när Jesus förlät en mans synder (jfr Mark 2:1-12). Det var en man som led dubbelt: för att han inte kunde gå och för att han kände sig ”fel”. Och Jesus förstår att den andra smärtan är större än den första, och därför tar han genast emot honom med en förkunnelse av befrielse: ” Mitt barn, dina synder är förlåtna” (vers 5). Han befriar från den betryckande känslan av att vara fel. Några skriftlärda som var där blir upprörda över Jesu ord, som låter som en hädelse, för bara Gud kan förlåta synder.

Vi som är vana vid att få erfara syndernas förlåtelse, kanske också litet för lättvindigt, borde ibland komma ihåg vad Guds kärlek till oss har kostat. Var och en av oss har kostat mycket: Jesu liv! Han skulle ha gett det också för en enda av oss. Jesus hamnar på korset inte för att han botar sjuka, förkunnar nästankärlek eller utropar saligprisningar. Guds son hamnar på korset framför allt för att han förlåter synder, för att han vill ge människans hjärta en fullständig och slutgiltig befrielse. För att han inte accepterar att människan skall förbruka hela sitt liv med denna outplånliga tatuering, med tanken att inte kunna tas emot av Guds barmhärtiga hjärta. Och med dessa känslor går Jesus syndarna till mötes, och det är vi alla.

Så förlåts syndarna. De lugnas inte bara psykologiskt för att de befrias från skuldkänslor. Jesus gör mycket mer än så: han erbjuder dem som gjort fel ett hopp om ett nytt liv. ”Men Herre jag är värdelös” – ”Se framåt och jag skall ge dig ett nytt hjärta”. Detta är det hopp som Jesus ger oss. Ett liv som präglas av kärleken. Publikanen Matteus blir en av Kristi apostlar: Matteus, en som förrått sitt land, en utsugare. Sackaios, en korrupt rik man i Jeriko, blir de fattigas välgörare. Den samariska kvinnan, som haft fem män och nu lever med en annan, får höra löftet om ”levande vatten” som kan bli en källa i henne för alltid (jfr Joh 4:14). Så ändrar Jesus hjärtat: så gör han med oss alla.

Det är nyttigt för oss att tänka på att de första som Gud valde för att skapa sin kyrka inte var människor som aldrig gjorde fel. Kyrkan är ett folk av syndare som erfar Guds barmhärtighet och förlåtelse. Petrus lärde sig mer om sig själv när tuppen gol än av sin entusiasm som gjorde honom stolt så att han kände sig bättre än andra.

Bröder och systrar, vi är alla syndare som behöver Guds barmhärtighet som har kraften att förvandla oss och återge oss hoppet, och detta varje dag. Och han gör det! Till dem som har förstått denna grundläggande sanning ger Gud världens bästa uppdrag, att älska sina bröder och systrar och förkunna den barmhärtighet som han inte fnekar någon. Och detta är vårt hopp. Låt oss gå vidare med denna förtröstan på Jesu förlåtelse och barmhärtiga kärlek. 

23/08/2017 11:35