sociala nätverk:

RSS:

Vatikanradion

Påvens och Kyrkans röst i dialog med världen

Språk:

Påven Franciskus \ Angelus \ Audienser

Hela påvens katekes - Det kristna hoppet 29. "Dopet: hoppets port"

Påven hälsar på troende - REUTERS

23/08/2017 11:29

Påven Franciskus fortsätter sin trosundervisning om det kristna hoppet under onsdagarnas allmänna audienser. Onsdagen den 2 augusti  talade påven om det dopet som hoppets port. Här följer hela påvens katekes översatt av Olof Brandt.

Det kristna hoppet - 29. Dopet: hoppets port

En gång i tiden var kyrkorna riktade mot öst. Man gick in i byggnaden genom en port i väster och gick så österut längs mittskeppet. Det var en viktig symbol för den forntida människan, en allegori som som med tiden har försvunnit. Vi den moderna tidens människor är mycket mindre vana vid att observera världsalltets stora tecken och lägger nästan aldrig märke vid sådana detaljer. Väst är det väderstreck där solen går ned, där ljuset dör. Öst är tvärtom platsen där mörkret besegras av gryningens första ljus och påminner om Kristus, solen som går upp över världens horisont (jfr Luk 1:78).

I de forntida dopriterna uttalade katekumenerna den första delen av trosbekännelsen vända mot väst. Och i den ställningen fick de frågan: ”Tar ni avstånd från djävulen, hans tjänst och hans gärningar?” Och de blivande kristna upprepade tillsammans: ”Ja!” Sedan vände de sig mot absiden, österut, där ljuset föds, och dopkandidaterna utfrågades igen: “Tror ni på Gud Fader, Son och Helig Ande?” Och de svarade: “Ja!”

I vår moderna tid har denna rit förlorat något av sin lockelse. Vi har blivit okänsliga för världsalltets språk. Naturligtvis har vi kvar trosbekännelsen, som sker i form av en utfrågning i samband med dopet och andra sakrament. Dess innebörd har inte förändrats. Vad innebär det att vara kristna? Det innebär att se till ljuset, att fortsätta bekänna tron på ljuset, även om världen är insvept i natt och mörker.

Också de kristna har sitt mörker, både omkring sig och inom sig. De lever inte utanför världen, men genom Kristi nåd som de fått i dopet, är de ”riktade” män och kvinnor. De tror inte på mörkret, utan på dagsljuset. De ger inte efter för natten utan hoppas på gryningen. De låter sig inte besegras av döden, för de längtar efter att återuppstå. De låter sig inte böjas av det onda, för de litar alltid på det godas oändliga möjligheter. Och detta är vårt kristna hopp. Jesu ljus, frälsningen som Jesus ger oss genom hans ljus som räddas oss från mörkret.

Vi är de som tror att Gud är Fader: detta är ljuset! Vi är inte föräldralösa, vi har en Fader och vår Fader är Gud. Vi tror att Jesus har stigit ned mitt ibland oss, han har vandrat i vårt liv och har varit nära särskilt fattiga och bräckliga människor: detta är ljuset! Vi tror att den Heliga Ande verkar utan uppehåll för mänsklighetens och världens bästa, och att det skall gå att komma över också historiens största lidanden: Detta är det hopp som väcker oss varje morgon! Vi vi tror att allt en dag skall finna sin fullbordan i Gud, alla våra anhöriga, vår vänskap, varje god önskan, varje kärlek, också de minsta och mest försummade: detta är en kraft som driver oss och gör att vi kan bejaka vårt vardagsliv med entusiasm! Och detta är vårt hopp: att leva i hoppet och att leva i ljuset, i Guds Faderns ljus, i Jesus Frälsarens ljus, i den Heliga Andens ljus som hjälper oss att gå vidare i livet.

Det finns en annan suggestiv symbol i dopliturgin som påminner om hur viktigt ljuset är. I slutet av riten får föräldarna – om det är ett barn – eller den döpte själv, om det är ett vuxendop – ett ljus, som tänts med påskljuset. Påskljuset är det stora ljus som på påsknatten bärs in i den helt mörka kyrkan för att visa upp Jesu uppståndelses mysterium. På det tända påskljuset tänder alla sina egna ljus och för vidare elden till sina grannar. Det är en symbol som visar hur Jesu uppståndelse sakta sprids i alla kristnas liv. Man kan säga att kyrkans liv innebär att smitta med ljus. Ju mer vi kristna har av Jesu ljus, desto mer av Jesu ljus finns det i kyrkans liv och desto mer levande är den. Kyrkans liv är att smitta med ljus.

Det bästa vi kan göra är att uppmana varandra att alltid minnas vårt dop. Hur många av er minns vilket datum ni döptes? Tänk efter, och om ni inte minns det har ni en hemläxa: fråga din mamma, din pappa, din faster, moster, farbror eller morbror: ”Vilket datum döptes jag?” Och glöm aldrig bort det! Dagens uppgift är att ta reda på och att minnas dopdatumet, som är ljusets datum, det datum då vi blev smittade av Kristi ljus. Vi har fötts två gånger: den första gången till det naturliga livet, och den andra, tack vare mötet med Kristus, i dopfunten. Där dog vi för döden för att leva som Guds barn i denna värld. Där blev vi människor på ett sätt som vi aldrig skulle kunnat föreställa oss. Därför måste vi alla sprida doften av den vigda olja som vi smordes med när vi döptes. I oss lever och verkar Jesu ande, han som är den förstfödde av många syskon, av alla dem som gör motstånd mot mörkets och dödens oundviklighet.

Vilken nåd det är när en kristen verkligen blir en “Christo-foros”, vilket betyder “en som bär Kristus” till världen! Särskilt till dem som får gå igenom sorg, förtvivlan, mörker och hat. Och det kan man förstå av många små detaljer: av ljuset som en kristen bevarar i sin blick, av den grundval av frid som inte skadas ens av de mest invecklade dagar, av viljan att börja om och att älska på nytt också om man ofta har blivit besviken. Vad skall man säga om oss i framtiden när man skriver historia om vår tid? Om vi är trogna vårt dop skall vi sprida hoppets ljus. Dopet är början på hoppet, Guds hopp som gör att vi kan ge framtida generationer skäl att leva.

 

23/08/2017 11:29