sociala nätverk:

RSS:

Vatikanradion

Påvens och Kyrkans röst i dialog med världen

Språk:

Fokus \ Katolsk tanke

Hur kan jag få en barmhärtig Gud? - läs om påven Benedictus XVI:s tal i Erfurt 2011

Augustinerklostret i Erfurt - ANSA

07/08/2017 11:23

Under sitt besök år 2001 i det augustinerkloster i Erfurt där Martin Luther studerade och firade sin första mässa påminde påven Benedictus XVI om Luthers fråga ”Hur kan jag få en barmhärtig Gud?”. Han sade att Luthers fråga måste bli vår fråga idag. Nedan följer hela påven Benedictus XVI tal översatt av Olof Brandt. 

Benedictus XVI tal till företrädare för rådet för den evangeliska kyrkan i Tyskland, i kapitelsalen i det f d augustinerklostret i Erfurt, 23 september 2011

Först och främst vill jag tacka av hela mitt hjärta för att vi får mötas här. Jag är särskilt tacksam mot Dig, käre broder ordförande Schneider, som med Dina ord har tagit emot mig här mitt ibland er. Du har öppnat ditt hjärta, du har uttryckt öppet vad som verkligen är vår gemensamma tro, längtan efter enhet. Och vi är också glada, för jag menar att denna församling, våra möten, firas också som en fest för gemenskapen i tron.Jag vill också tacka alla för gåvan att få samtala tillsammans som kristna här, på denna historiska plats.

För mig som biskop av Rom är det en stund av djup gripenhet att möta er här, i det gamla augustinerklostret i Erfurt. Vi har just fått höra att Luther studerade teologi här. Här firade han sin första mässa. Mot faderns önskan fortsatte han inte sina juridikstudier utan studerade teologi för att bli präst i augustinerorden. På denna vandring var han inte intresserad av det ena eller det andra. Vad som inte gav honom ro var frågan om Gud, som var den djupa passionen och drivkraften i hans liv och i hela hans vandring. ”Hur kan jag få en barmhärtig Gud?: denna fråga genomträngde hans hjärta och låg bakom hela hans teologiska forskning och hela hans inre kamp. För Luther var teologin inte någon akademisk fråga utan en inre kamp med sig själv, och det var en kamp om Gud och med Gud.

”Hur kan jag få en barmhärtig Gud? Att denna fråga var drivkraften bakom hela hans vandring slår mig gång på gång i mitt hjärta. Vem ställer sig denna fråga än idag, också bland kristna? Vad betyder frågan om Gud i vårt liv? I vår förkunnelse? De flesta människor, också kristna, tar idag för givet att Gud i sista hand inte bryr sig om våra synder och våra dygder. Han vet ju att vi alla bara är kött. Om man fortfarande tror på ett liv efter döden och på Guds dom, då förutsätter i praktiken nästa alla att Gud måste vara generös och att i sin barmhärtighet skall i sista hand ha överseende med våra små förseelser. Frågan bekymrar oss inte längre. Men är våra förseelser verkligen så små? Skövlas inte världen på grund av korruptionen hos de stora, men också hos de små, som bara tänker på sin egen fördel? Skövlas den inte av drogernas makt, som å ena sidan lever av begär efter liv och pengar, och å den andra av njtuningslystnaden hos människor som använder droger? Hotas den inte av en ökande våldsamhet som inte sällan döljer sig bakom en fasad av religiositet? Skulle svält och fattigdom kunna ödelägga så stora delar av världen om kärleken till Gud, och genom honom till nästan, till Guds skapelser, var mer levande i oss? Sådana frågor skulle kunna fortsätta. Nej, det onda är inget man kan ta lätt på. Det skulle inte kunna vara så mäktigt om vi verkligen satte Gud i mittpunkten av vårt liv. Frågan: vad har Gud för inställning till mig, vilken är min ställning inför Gud? – denna Luthers brännande fråga måste på nytt, och på ett nytt sätt, bli vår fråga, inte en akademisk utan en konkret fråga. Jag tror att detta är den första uppmaning som vi bör höra i mötet med Martin Luther.

Och sedan är detta viktigt: Gud, den ende Guden, skaparen av himmel och jord, är något annat än en filosofisk hypotes om världsalltets ursprung. Denne Gud har ett ansikte och han har talat till oss. I människan Jesus Kristus blev han en av oss – på en gång sann Gud och sann människa. Luthers tanke, hela hans andlighet var helt och hållet kristocentrisk: “Det som främjar Kristi sak” var för Luther det avgörande kriteriet för bibeltolkning. Men det förutsätter att Kristus är mittpunkten för vår andlighet och att vår kärlek till honom, vårt liv tillsammans med honom, styr vårt liv.

Nu kanske man skulle kunna säga: det må vara gott och väl, men vad har allt detta med vår ekumeniska situation att göra? Allt detta är kanske bara ett försök att med många ord undvika de akuta problem, där vi förväntar oss praktiska framsteg och konkreta resultat? På detta svarar jag: det viktigaste för ekumeniken är framför allt att vi trots trycket från sekulariseringen inte förlorar, nästan utan att märka det, de stora ting vi har gemensamt, som i sig gör oss till kristna och som fortfarande är en gåva och uppgift för oss. Det konfessionella tidevarvet begick misstaget att bara se det som skilde oss utan att uppfatta i vår tillvaros djup hur mycket vi har gemensamt i den Heliga Skriftens stora riktlinjer och i den forna kristenhetens trosbekännelser. Detta är för mig det största ekumeniska framsteget under de senaste årtiondena: att vi har blivit medvetna om denna gemenskap och att vi erkänner den som en gemensam och oförgänglig grund när vi ber och sjunger tillsammans, i vårt gemensamma engagemang inför världen för kristen etik, och i vårt gemensamma vittnesbörd om Jesu Kristi Gud i denna världen.

Risken att förlora denna gemenskap finns förvisso. Låt mig helt kort peka på två aspekter. Den sista tiden har kristendomens geografi förändrats på djupet, och fortsätter att förändras. Inför en ny form av kristendom, som sprids med en oerhörd missionerande kraft, och ibland i oroväckande former, står de historiska konfessionella kyrkorna ofta handfallna. Det är en kristendom med låg institutionell täthet, lätt rationellt bagage och ännu mindre dogmatiskt bagage, och med föga stabilitet. Detta världsomfattande fenomen – som jag hör beskrivas hela tiden av biskopar från hela världen – ställer oss alla inför frågan: vad har denna nya form av kristendom för positivt eller negativt att säga oss? I vilket fall som helst ställer den oss på nytt inför frågan vad det är som förblir giltigt för alltid och vad som kan och bör ändras inför frågan om vårt grundläggande val i tron.

Den andra utmaningen för hela kristenheten är djupare, och i vårt land mer angelägen. Det handlar om att vi idag måste leva och vittna om vår tro i en sekulariserad värld. Guds frånvaro i vårt samhälle blir allt tyngre, hans frälsningshistoria, som Skriften talar om, tycks höra till ett förflutet som avlägsnar sig allt mer. Måste man kanske ge efter för trycket från sekulariseringen och bli moderna genom att vattna ur tron? Naturligtvis måste man tänka och leva ut tron på ett nytt sätt idag för att den skall bli något som hör till nuet. Men det blir inte bättre av en urvattnad tro, utan av att man lever den helt och fullt i vår tid. Detta är en särskilt viktigt uppgift i ekumeniken, och här måste vi hjälpa varandra: att tro på ett djupare och mer levande sätt. Inga taktiker kommer att rädda oss eller kristendomen, bara en tro som tänks och levs på ett nytt sätt, och som låter Kristus, och med honom den levande Guden, träda in i denna vår värld. Nazisttidens martyrer ledde oss till varandra och väckte den första stora ekumeniska öppningen. Också idag är tron, levd från vårt innersta i en sekulariserad värld,  den starkaste ekumeniska kraften, som återförenar oss och leder oss till enhet i den ende Herren. Och därför ber vi honom att på nytt få lära oss att leva vår tro för att så bli ett.

 

07/08/2017 11:23