sociala nätverk:

RSS:

Vatikanradion

Påvens och Kyrkans röst i dialog med världen

Språk:

Fokus \ Aktuellt

Msgr. Tomasi: Integrerad lösning på flykt, fred och fattigdom

Msgr. Silvano Maria Tomasi

26/07/2017 10:56

Tidigare observatör vid FN i Genève msgr. Silvano Maria Tomasi förklarar för Vatican Insiders Francesco Peloso om hur Påvliga avdelningen för integrerad mänsklig utveckling tar form. Han utgår från Laudato Sì, kyrkans socialdoktrin och migration. I november kommer det att hållas en konferens i Vatikanen om kärnvapennedrustning med påven Franciskus och Guterres.

“Vi bygger upp en ny avdelning både praktiskt och moraliskt” förklarar msgr. Tomasi. Det utgör en viktig del i romerska kurians reform som genomförs efter påven Franciskus önskemål. Det handlar om att föra samman de fyra avdelningarna: Påvliga rådet för rättvisa och fred, Cor Unum och Påvliga rådet för migranter samt det för vårdpersonal. Msgr. Tomasi tillägger att han är en apostolisk nuntie i pension som har rekryterats för att hjälpa till i denna omstrukturering. Påven Franciskus har tillsatt honom som chefsekreterare för den nya avdelningen för hans stora erfarenhet som Heliga Stolens ständige observatör vid FN i Genève. Där samarbetade han bland andra med FN:s nuvarande generalsekreterare Antonio Guterres och de talas ofta vid. Guterres kommer också att vara närvarande vid avdelningens nästa viktiga initiativ, en internationell konferens om kärnvapennedrustning i Vatikanen i november månad. Där kommer några av Nobels fredspristagare delta samt politiska ledare, experter på olika områden och religiösa ledare. Till dess arbetar den nya avdelningen med sina kontakter på nuntiaturer, biskopskonferenser och med ministrar i olika delar av världen. När man kommer in i byggnaden på San Callisto-torget i Trastevere i Rom märker man av att det är en ”byggplats”. I den stora korridoren får man upplevelsen av att den pågår en enormt stor flytt.

Msgr. Tomasi, hur lång tid tar det att bygga upp Påvliga avdelningen för integrerad mänsklig utveckling?

“Jag skulle säga att vi har kommit dithän då elefanten börjar röra på sig, som kardinal Turkson, som är prefekt för denna avdelning säger. Jag tycker att vi har uppnått en integration mellan de olika personalgrupperingarna som har olika uppgifter. Nu har de förenats i ett nytt system och inte bara det, utan även i nya lokaler så att och om några veckor kan vi vara på god väg.”

Hur organiseras Påvliga avdelningen för integrerad mänsklig utveckling?

”Den nya avdelningen är i vandring. Påven Franciskus har sammanställt färdigt ledarskapet med prefekt, sekreterare och tre undersekreterare. Sektorn för immigration och flyktingar och offer för människohandel står under avdelningen men tas omhand direkt av påven Franciskus med hjälp av två undersekreterare. Organisationen är färdig.  Sammanslagningsprocessen har varit omfattande med att sätta samman olika arbetssätt, olikheter i social känslighet och i utvecklingen av en gemensam strategi som bygger på det ömsesidiga beroendet mellan de stora sociala frågorna i dag. Fördelen med denna reform ligger i en integrerad strategi. Vi kan inte tala om flyktingar utan att tala om fred eller bekämpa fattigdom utan att tala om mänskliga rättigheter och varje persons värdighet. I denna globaliserade värd behövdes ett konsekvent och heltäckande svar."

Hur ser avdelningens arbete ut förutom det med migrationen?

“Avdelningen fortsätter att föra den Heliga Stolens och kyrkans dialog med den samtida världen. Organiseringen följer Andra Vatikankonciliet och lyssnar in dagens människors lidande och hopp. På så sätt kan man från de olika kompetensområdena stödja mänskliga rättigheter, nedrustning, migrationer, vård av skapelsen, fredsbygge, arbete, välgörenhet, hälsa osv. Jag skulle säga att avdelningen omsätter de nya omständigheter och upptäckter i kyrkans sociallära i praktiken som gäller broder- och systerskap och går framåt mot evangeliets ljus.”

Kan man göra en första bedömning på genomslaget av Laudato si’ nu två år efter den publicerades, både inom och utanför kyrkan?

“Encyklikan Laudato si’ fortsätter att mycket stor effekt på miljöpolitiken såväl i det internationella samfundet som i enskilda länder. I själva verket går encyklikan bortom omsorgen av miljö- och klimatfrågor och omfattar katolska kyrkans tradition och sociallära. Den tar från grunden upp ideologier och situationer som undergräver den nödvändiga solidariteten för ett rättvisare och mer humant samhälle. Murar och uteslutning finns inte med i denna encyklikas vokabulär och den bjuder in oss att se världen utifrån sina utkanter. De stora sociala encyklikorna ta i allmänhet ett steg framåt och ändrar inte på de grundläggande principerna utan ger svar på nya behov i den samtida världen. Även Laudato si’ innehåller några nyheter, som att se den sociala verkligheten från utkanternas perspektiv och inte från centrum, att på allvar ta hänsyn till vetenskapliga uppgifter om miljön och att se ekonomin som en service till människan. Den tar alltså upp de senaste årens ekonomiska kris som bygger på artificiell uppgång i stället för den ekonomiska verkligheten i arbetet och själva produktiviteten. Dessa frågor tas upp på ett mycket originellt sätt enligt min mening."

Kan man säga att frågorna om klimatförändringar och nya utvecklingsmodeller utgör en nyhet i kyrkans sociallära?

Laudato si’ visar sammanhanget mellan sociala problem och nödvändigheten att ge ett gemensamt svar på dessa. Den ser helt och fullt skapelsens gåva och människans ansvar att hantera den väl. Den slår fast det utvecklingskoncept som Paulus VI för 50 år sedan presenterade i Populorum Progressio: utveckling av hela människan och alla människor. Den föreslår en världspolitisk aukoritet för att utrota fattigdomen. Den ger en ny plats för vetenskapliga analyser. Den vidgar vyerna för en hållbar utveckling för att språket i kyrkans sociallära vittnar om integrerad utveckling och öppnar för det trancendenta och tar hänsyn till den kristna verkligheten, som Sankt Antonius eftertryckligt beskriver: vårt hjärta är oroligt tills det finner ro i Gud. Denna encyklika ser verkligheten med offrens ögon, så att ekonomin, politiken och miljön får en ny roll.”

Ni känner väl till problemen med migrationen; enligt er, varför visar Europa upp en så stor rädsla inför de nyanländas integration ur en kulturell, religiös och rättslig synvinkel?

“Om vi ser på migrationens historia, som även omfattar den stora italienska migrationen till USA, ser vi att det först skapas ett avsevärt motstånd hos lokalbefolkningen. De amerikanska katolikerna själva ansåg inte att italienarna var riktiga katoliker för att de hade andra seder med processioner, helgonstatyer och att sätta fast dollarsedlar på statyer av sankt Rocco och sankta Rosalia och detta skapade stor skandal hos katoliker med irländskt och tyskt ursprung. Nu har vi en liknande situation i Europa. Vi ser mängder av folk som kommer med sina mycket olika traditioner och man är rädd för att den nationella och europeiska identiteten löses upp på något sätt till oigenkännlighet. Men om vi arbetar med god vilja är det möjligt att skapa en identitet som bygger på Europas grundläggande värden men som inkluderar något och vidgar vyerna en aning i framtidsbyggandet med de nya befolkningarnas bidrag. Samtidigt tycker jag att det är riktigt att några grundläggande värden accepteras, som samvetsfriheten och uppdelningen mellan religion och politik. Om man gör detta skulle den stora immigrationen till Europa kunna bli en vändpunkt som till exempel hjälper den muslimsk-arabiska världen att se det moderna med nya ögon och förstå den moderna världens behov, men utan att ge upp sin islamiska identitet.”

I detta avseende, bortom diskussioner, är territorialprincipen en lag som lätt borde godkännas eftersom det särskilt handlar om framtida generationer…

“Enligt min erfarenhet har andra och tredje generationen långsamt integrerats tidigare till exempel i USA och Kanada eller i stora immigrationsländer som Australien, Brasilien eller Argentina, därför att samhällena var öppna och positiva till denna integration genom skola och framför allt arbete samt genom möjligheten att delta i det offentliga livet som är av avgörande betydelse för att kunna känna sig delaktig i den nya verkligheten. Så att även i Europa behöver man föra dialog och öppna sig, i stället för att stänga in sig i främlingsfientliga partier och hitta svar på svårigheterna som finns i möten mellan olika kulturer och olika folk, och i denna dialog kan man tillsammans skapa en framtid.”

Vilka är prioriteringarna för att hantera migrationsfenomenet: översynen av Dublinförordningen, avtal om mottagande i europeiska länder, temporära flyktingars status?

“Det kan verka konstigt, men de nuvarande migrationerna är inte helt och hållet exceptionellt. De visar tillståndet i vår värld och är den röda varningssignalen om att krig, förföljelser och strukturella orättvisor plågar världen och sliter bort miljontals människor från deras sociala och kulturella sammanhang. Det som alltid har skett i historien fortsätter, med folkvandringar. I det långa loppet är migration en fördel för invandrarna, ursprungs- och värdländerna. Jag tycker att man nu borde bli medvetna om att migrationen inte bara är ett fenomen i Europa, att det är ett historiskt normalt fenomen och att man måste rikta uppmärksamheten på orsakerna och hanteringen av fenomenet.  Allt ska göras för att förhindra de återkommande dödsfallen i havet och öknarna och välkomna dem som söker asyl genom humanitära korridorer, rimliga bilaterala eller multilaterala överenskommelser och humanitära visum. Enligt mig finns det två viktiga punkter att beakta. Den första är att förstå kontinuiteten i migrationsfenomenet. Demografisk och ekonomisk obalans och klimatförändringar som ökenspridning leder naturligt till en offentlig debatt om orsakerna till dessa massförflyttningar. Murar och kontrollåtgärder eliminerar inte orsakerna, men det gör politiska val som undviker våldsamma konflikter och som ger emigrationsländerna tillgång till teknik, marknad och nödvändiga mediciner osv. Den andra punkten är att formulera ett integrationsprogram för att annars blir mottagandet alltmer problematiskt. Så att undervisning i landets språk, tillgång till arbete är de primära behoven som gör immigranterna till en ny positiv kraft för mottagandelandet och dess ekonomi. Ur denna synvinkel tycker jag, som jag tidigare sa, att det är riktigt att de nyanlända villkorslöst accepterar vissa grundläggande värderingar som möjliggör en lugn och konstruktiv samexistens: jämställdhet, samvets- och trosfrihet, uppdelning mellan religion och politik och socio-kulturell mångfald. Då kan vi tillsammans bygga en rikare och mer mänsklig framtid.”

Men det verkar som de europeiska regeringarna inte tar itu med ett problem: de allvarliga humanitära och politiska kriserna som påverkar många afrikanska länder och Mellanöstern. Hur kan vi bryta denna likgiltighet?

“Kriserna som sedan decennier plågar länder i Mellanöstern och Afrika stoppar deras utveckling och skapar nya flyktingvågor av familjer och enskilda personer, många av dessa minderåriga, som har slitits från sin miljö. Jag tror inte att det så mycket handlar om likgiltighet från västvärldens sida, utan snarare om att den har stört balansen. På schackbrädet med geopolitiskt inflytande verkar det som valen som har tagits inte tar konsekvenserna i beräkning för hur många personer som tvingas till landsflykt eller får sätta till sina liv. Det skapas allianser för intressen som ger utdelning även om de skapar ett tredje världskrig i delar, som påven Franciskus har sagt. Jag tycker att det vore mer rimligt att förebygga migrationerna än att ge lite humanitär hjälp efter att direkt eller indirekt ha orsakat dem.

Även utifrån er diplomatiska erfarenhet vid FN, anser ni att det internationella samfundet blir medvetet om situationen och vidtar åtgärder eller segrar inbördes veton och särintressen?

“FN håller en Internationell konferens om migration och flyktingar i december 2018. Den går i linje med FN:s stora konferenser om folk och utveckling, kvinnor, mänskliga rättigheter och humanitära toppmöten. Några av oss föreslog redan 1994 en liknande konferens om migrationen i Kairo, vid den Internationella konferensen om befolkning och utveckling. Nu blir det av. Bättre sent än aldrig. Vi nästa års konferens som redan förbereds vill man uppnå en global överenskommelse som omfattar alla sidor av migrations- och flyktingfenomenet genom två ”social compacts” som vägleder och samordnar politiken vad gäller detta folk som söker överlevnad och ett gott liv. Det är utan tvekan ett steg framåt. Men gränskontroller är en rättighet som man stark skyddar, också därför att de associeras med nationell identitet. Det behövs alltså ett hårfint utbildningssystem för att medvetandegöra att den mänskliga familjen går före gränser och man att endast med ett hjärta som är öppet för solidaritet kan uppnå effektiva och goda åtgärder. Vandringen går i uppförsbacke, men FN-konferensen nästa år i New York är inte ett tillfälle som ska slösas bort.”  

Enligt er, finns någon risk för att nya konflikter blåser upp i denna splittrade och kritiska situation med miljontals flyktingar inom Afrika, Mellanöstern och i Medelhavsregionen?

“Våldsutbrott i olika delar av världen skapar offer, flyktingar och dem som söker bättre vägar för sin överlevnad. Frustrationen av långa perioder i flyktingläger kan driva en och annan ungdom som inte ser någon utväg för sin framtid att söka sig till radikala och våldsamma grupper. Men det stora flertalet flyktingar är vanliga familjer som på nära håll har sett det negativa med våldet. Även för att förhindra möjligheten att flyktinggrupper manipulerar det internationella samfundet ligger ansvaret hos var och en av oss att påskynda sökandet efter värdiga och säkra lösningar för många personer som lider av den tragiska upplevelsen att tvingas bort från sin miljö och sina nära och kära.”

(Vatican Insider 19 juli 2017)

26/07/2017 10:56