sociala nätverk:

RSS:

Vatikanradion

Påvens och Kyrkans röst i dialog med världen

Språk:

Påven Franciskus \ Ceremonier

Hela påven Franciskus predikan på apostlarna Petrus och Paulus högtid

Påven under mässan - ANSA

29/06/2017 10:11

På apostlarna Petrus och Paulus högtid firade påven Franciskus mässa på Petersplatsen tillsammans med de fem nya kardinalerna, däribland kardinal Anders Arborelius. Här följer hela påvens predikan denna dag:

Dagens liturgi ger oss tre nyckelord till apostelns liv: bekännelse, förföljelse, bön.

Bekännelsen är den Petrus gör i evangeliet, när Herrens övergripande fråga blir personlig. Först frågar Jesus: ”Vem säger människorna att Människosonen är?" (Matt 16:13). Från denna "sondering" blir det synligt att många människor anser att Jesus är en profet. Då ställer Jesus lärjungarna den verkligt avgörande frågan: " Och ni, vem säger ni att jag är?” (v. 15). På denna punkt svarar Petrus ensam: "Du är Messias, den levande Gudens Son" (v. 16). Här är bekännelsen: att i Jesus se den väntade Messias, den levande Guden, livets Herre.

Denna viktiga fråga ställer Jesus till oss idag, till oss alla och särskilt till oss herdar. Det är den avgörande frågan, som man inte kan besvara med ett standardsvar, då livet står på spel: det är livets fråga som kräver ett levande svar. För att känna till trosartiklarna tjänar inte så mycket till, om man inte bekänner att Jesus är Herre i det egna livet. Idag ser han oss i ögonen och frågar oss: "Vem är jag för dig?". Som för att säga: "Är jag fortfarande Herre ditt liv, riktningen i ditt hjärta, anledningen till ditt hopp, din orubbliga tillit?". Med Sankt Petrus förnyar vi idag vårt val att leva som lärjungar och apostlar; vi vänder från Jesu första till hans andra fråga, för att vara hans, inte bara i ord, utan i handling och i livet.

Låt oss fråga oss själva om vi är societetskristna, som talar om hur det går för kyrkan och för världen, eller om är vi apostlar på vandring, som bekänner Jesus med vårt liv eftersom han är i våra hjärtan. Den som bekänner Jesus vet att det som krävs är mer än att ha en uppfattning, att det handlar om att ge sitt liv. Han vet att tron inte kan vara ljummen, eftersom man är kallad till att brinna av kärlek. Han vet att man inte kan flyta genom livet, eller luta sig bekvämt bakåt, utan att man måste ta risker och bege sig ut på öppet vatten, och varje dag ger sig själv som gåva. Den som bekänner Jesus gör som Petrus och Paulus och följer honom till slutet; inte fram till en viss punkt, utan hela vägen fram till slutet, och de följer honom på hans väg, inte på våra vägar. Hans väg är vägen till det nya liv, till glädjen och uppståndelsen, den väg som går via korset och förföljelsen.

Det är det andra ordet, förföljelse. Det var inte bara Petrus och Paulus som offrade sina liv för Kristus, utan hela församlingar var förföljda till en början, vilket Apostlagärningarna (se 12.1) påminner oss om. Även idag marginaliseras kristna i olika delar av världen, ibland i ett klimat av tystnad – i delaktig tystnad. Kristna som förtalas, diskrimineras, som faller offer för våld och död, ofta utan att de som skulle kunna försvara deras heliga rättigheter, gör det.

Jag vill framför allt understryka det som aposteln Paulus säger innan, när han skriver ”mitt eget liv utgjuts som ett offer” (2 Tim 4,6). För honom var livet Kristus (jfr Phil 1:21), den korsfäste Kristus (jfr 1 Kor 2,1), som offrade sitt liv för honom (jfr Gal 2:20). Så, som en trogen lärjunge följde Paulus sin Mästare, och även han offrade sitt liv. Utan korset finns inte Kristus, och utan korset finns inte heller den kristne. I själva verket, är ”den kristna dygden inte bara att utöva det goda, utan också att uthärda det onda" (Augustinus, tal 46,13.), som Jesus. Att uthärda det onda är inte endast att ha tålamod och uppgivet fortsätta framåt. Att uthärda är att imitera Jesus, att bära det tunga, att ta det på sina axlar, för honom och för andra. Att uthärda är att acceptera korset, att gå framåt med tillförsikt eftersom vi inte är ensamma: den korsfäste och uppståndne Herren är med oss. Så, med Paulus kan vi säga att "alltid är jag ansatt, men inte kringränd, rådvill men inte rådlös, förföljd men inte övergiven, slagen till marken men inte förlorad." (2 Kor 4,8 till 9).

Att uthärda är att veta hur man vinner med Jesus på Jesu vis, inte på världens vis. Det är därför som Paulus – som vi har hört – anser sig som en vinnare som är på väg att ta emot segerkransen (jfr 2 Tm 4,8) och han skriver: "jag har kämpat den goda kampen, jag har fullbordat loppet, jag har bevarat tron" (v 7. ). Det enda sättet för hans goda kamp var att leva, inte för sig själv, utan för Jesus och för andra. Han levde "springandes", det vill säga utan att spara på sig själv, men faktiskt låta sig konsumeras. En sak säger han att han har bevarat: inte hälsan, utan tron, bekännelsen av Kristus. För hans kärlek har han upplevt prövningar, förödmjukelser och lidanden, som man aldrig bör söka efter, men acceptera. På det viset, i mysteriet med det av kärlek offrade lidandet, i detta mysterium som många förföljda bröder, fattiga och sjuka förkroppsligar även idag, lyser den frälsande kraften i Jesu kors.

Det tredje ordet är bön. Apostelns liv, som föds i bekännelsen och visar sig i offerviljan, behöver varje dag bönen. Bönen är det oumbärliga vatten som ger näring åt hoppet och med vilken tilliten växer. Bönen får oss att känna oss älskade och tillåter oss att älska. Den hjälper oss att fortsätta framåt i de mörkaste timmar, för bönen tänder Guds ljus. I kyrkan är det bönen som upprätthåller oss alla och hjälper oss att uthärda i prövningar. Vi ser det i den första läsningen: "Petrus hölls alltså fängslad, och i församlingen bad man ivrigt till Gud för honom." (Apg 12,5). En kyrka som ber beskyddas av Herren och vandrar vägledd av honom. Att be är att anförtro Honom vandringen, att Han ska värna om den. Bönen är den kraft som förenar och stöder, botemedlet mot isolering och självtillräcklighet som leder till den andliga döden. Livets Ande blåser inte om man inte ber, och utan bön kan de inre fängelserna, som håller oss fångar, inte öppnas.

Må de heliga apostlarna  åt oss utverka ett hjärta som deras, trött och fridfullt genom bönen: trött, eftersom det ber och knackar på, fullt av personer och situationer att anförtro; och samtidigt fridfullt, eftersom den Helige Anden ger tröst och styrka när vi ber. Hur brådskande är det inte i kyrkan att ha lärare i bön, men först och främst att vara bedjande män och kvinnor, i en levande bön.

Herren ingriper när vi ber, Han är trogen i kärlek som vi har bekänt och är nära oss i prövningarna. Han har följt apostlarnas resa, och följer även er, kära bröder kardinaler, här samlade i apostlarnas kärlek som bekände tron med sitt blod. De kommer också att vara nära er, kära ärkebiskopar som tar emot ert pallium. Ni bekräftas i att ni lever för er hjord, genom att efterlikna den Gode Herden, som stödjer er genom att bära er på sina axlar. Samma Herre, som ivrigt önskar att se hela sin hjord förenad, välsignar och vakar även över delegationen från det ekumeniska patriarkatet och min käre broder Bartholomew, som har sänt den som tecken på apostolisk gemenskap.

29/06/2017 10:11