2017-06-23 10:55:00

Hela påvens katekes - Det kristna hoppet 27. Helgonen, hoppets vittnen


Påven Franciskus fortsätter sin trosundervisning om det kristna hoppet under onsdagarnas allmänna audienser. Onsdagen den 21 juni talade påven om helgonen som hoppets vittnen och följeslagare. Här följer hela påvens katekes översatt av Olof Brandt.

Det kristna hoppet - 27. Helgonen, hoppets vittnen och följeslagare

När vi döptes åkallade man helgonen. Många av oss var då små barn som bars fram av föräldrarna. Strax före smörjelsen med katekumenernas olja, en symbol för Guds kraft i striden mot det onda, uppmanade prästen hela församlingen att be för dem som skulle ta emot dopet genom att be om helgonens förbön. Det var första gången i vårt liv som vi fick detta sällskap av äldre bröder och systrar – helgonen – som gått samma väg som vi, som fått känna på samma mödor som vi, och som för alltid lever i Guds omfamning. Hebreerbrevet kallar detta sällskap som omger oss en “sky av vittnen” (12:1). Det är vad helgonen är: en sky av vittnen.

De kristna förlorar aldrig modet i kampen mot det onda. Kristendomen när en obotlig förtröstan: den tror inte att de negativa och splittrande krafterna skall kunna segra. I människans historia är det varken hat, död eller krig som får sista ordet. I varje stund i livet får vi hjälp av Guds hand och av den diskreta närvaron av alla de troende ”som tecknade med trons insegel gått före oss” (Första eukaristiska bönen). Att de finns, säger oss först och främst att det kristna livet inte är något ouppnåeligt ideal. Och på samma gång tröstar det oss: vi är inte ensamma, kyrkan betår av oräkneliga syskon, som ofta är anonyma, som har gått före oss och som genom den Heliga Anden deltar i vad som händer dem som ännu lever här på jorden.

Dopet är inte det enda tillfället i det kristna livet då man åkallar helgonen. När två förlovade konsakrerar sin kärlek i äktenskapets sakrament åkallas på nytt helgonens förbön, denna gång för dem som par. Denna åkallan är en källa till förtröstan för de bägge unga människor som ger sig ut på det äktenskapliga livets “resa”. Den som verkligen älskar vill och vågar säga ”för alltid” men vet att man behöver Kristi nåd och helgonens hjälp för att kunna leva det äktenskapliga livet för alltid. Inte som somliga säger: ”så länge kärleken varar”. Nej: för alltid! Annars är det bättre att inte gifta sig. Antingen för alltid, eller inte alls. Därför åkallas helgonens närvaro i bröllopsliturgin. Och i svåra stunder måste man våga se upp mot himlen och tänka på alla de kristna som gått genom prövningen och bevarat sin dopdräkt vit och tvättat den i Lammets blod (jfr Up 7:14): så säger Uppenbarelseboken. Gud överger oss aldrig: varje gång vi behöver hjälper kommer en av hans änglar för att resa oss och ingjuta tröst .”Änglar” som ibland har en människas ansikte och hjärta, för Guds helgon är alltid här, fördolda mitt ibland oss. Det är svårt att förstå och föreställa sig, men helgonen är närvarande i vårt liv. Och när någon åkallar ett helgon är det just för att det är oss nära.

Också prästerna bevarar minnet av när man åkallade helgonen över dem. Det är en av de mest gripande stunderna i prästvigningsliturgin. Kandidaterna lägger sig raklånga med ansiktet mot golvet. Och hela församlingen åkallar helgonens förbön under biskopens ledning. En normal människa skulle krossas av tyngden i det uppdrag som anförtros honom, men när han känner att han har hela paradiset bakom sig, att Guds nåd aldrig skall saknas för Jesus förblir alltid trogen, då kan man ge sig iväg i frid och med nya krafter. Vi är inte ensamma.  

Och vad är vi? Vi är dammkorn som vill till himlen. Svaga är våra krafter, men kraftfullt är mysteriet i den nåd som är närvarande i de kristnas liv. Vi är trogna denna jord, som Jesus har älskat i varje stund av sitt liv, men vi vet och vill hoppas att världen skall förvandlas, att den skall fullbordas en gång för alla, och där skall inte längre finnas tårar, ondska och lidande.

Må Herren ge oss alla hoppet att bli helgon. Någon kanske undrar: ”Fader, kan man vara helig i vardagslivet?” Ja, det kan man. ”Men betyder det att man måste be hela dagen?” Nej, det betyder att du skall göra din plikt hela dagen: be, gå till jobbet, ta hand om dina barn. Men man måste gör allt med hjärtat öppet mot Gud, så att arbetet, också sjukdomen och lidandet, är öppet för Gud. Och så kan man bli helig. Må Herren ge oss hoppet att bli heliga. Vi skall inte tänka att det är något svårt, att det är lättare att vara brottsling än helgon! Nej. Man kan bli helig för Herren hjälper oss; det är han som hjälper oss.

Det är den stora gåva som var och en av oss kan ge till världen. Må Herren ge oss nåden att tro så djupt på honom att vi blir en bild av Kristus för denna världen. Vår historia behöver ”mystiker”: människor som vägrar underkasta sig, som strävar efter nästankärlek och broderskap. Män och kvinnor som lever och accepterar också en del lidande, för de bär andras bördor. Men utan dessa män och kvinnor skulle världen inte ha något hopp. Därför önskar jag er – och också mig själv – att Herren skall ge oss hoppet att bli helgon.

 








All the contents on this site are copyrighted ©.