sociala nätverk:

RSS:

App:

Vatikanradion

Påvens och Kyrkans röst i dialog med världen

Språk:

Påven Franciskus \ Angelus \ Audienser

Hela påvens katekes - Det kristna hoppet 25. "Guds faderskap som källa till vårt hopp"

Påven Franciskus - AFP

14/06/2017 10:18

Påven Franciskus fortsätter sin trosundervisning om det kristna hoppet under onsdagarnas allmänna audienser. Onsdagen den 7:e juni talade påven om Guds faderskap som källa till vårt hopp. Här följer hela påvens katekes översatt av Olof Brandt.

170607 Det kristna hoppet - 25. Guds faderskap som källa till vårt hopp

Det var något fascinerande med Jesu bön, så fascinerande att hans lärjungar en dag bad att få veta hur han gjorde. Vi kan läsa om detta i Lukasevangeliet, den av evangelisterna som mest har dokumenterat den bedjande Kristi mysterium. Herren bad. Lärjungarna slogs av det faktum att han, särskilt morgon och kväll, drog sig tillbaka i ensamhet och “sjönk ned” i bön. Därför ber de honomen dag att lära också dem att be (jfr Luk 11:1).

Det är då som Jesus lär ut den som har blivit den kristna bönen framför alla andra: ”Fader vår”. Jämfört med Matteus återger Lukas en något förkortad version av Jesu bön, som helt enkelt börjar med “Fader” (vers 2).

Här, i detta ord, sammanfattas hela den kristna bönens mysterium: att våga kalla Gud fader. Det säger också liturgin när den uppmanar oss att tillsammans be Jesu bön ”vågar vi säga”.

Det är inte alls självklart att kalla Gud ”fader”. Det vore naturligt att använda mer upphöjda titlar, som verkar respektera bättre hans transcendens. Att kalla honom ”fader” placerar oss i en relation till honom som präglas av förtroende, som ett barn som talar till sin pappa och vet att pappan älskar det och tar hand om det. Detta är den stora revolution som kristendomen inför i människans religiösa psykologi. Guds mysterium fortsätter att fascinera oss och gör att vi känner oss små, men det skrämmer oss inte längre, det trycker inte ned oss, det fyller oss inte med ångest. Detta är en revolution som är svår att ta emot i vår människosjäl. Därför läser vi i berättelserna om Uppståndelsen att kvinnorna som sett den tomma graven och ängeln ”sprang därifrån, darrande och utom sig […], för de var rädda” (Mark 16:8). Men Jesus uppenbarar för oss att Gud är en god fader och säger till oss: ”Var inte rädda!”.

Låt oss tänka på liknelsen om den barmhärtige fadern (jfr Luk 15:11-32). Jesus berättar om en fader som inte kan annat än att bara vara kärlek till sina söner. En fader som inte bestraffar sonen för dennes arrogans, och som rentav anförtror honom hans del av arvet och låter honom gå hemifrån. Gud är fader, säger Jesus, men inte som människor kan vara det, för det finns ingen fader i denna värld som skulle uppföra sig som huvudpersonen i denna liknelse. Gud är fader på sitt sätt: god, försvarslös inför människans fria vilja, och förmår bara uttala verbet ”älska”. Den upproriske sonen slösar bort alltihop, och när han till sist återvänder till fadershuset tillämpar den fadern inte den mänskliga rättvisans kriterier. Först och främst känner han behovet att förlåta, och med sin omfamning låter han sonen förstå att han saknat honom under den långa frånvaron, att hans faderskärlek saknat honom smärtsamt.

En Gud som hyser en sådan kärlek till sina barn är ett outgrundligt mysterium.

Kanske är det därför som Paulus, när han beskriver mittpunkten i det kristna mysteriet, inte vill översätta till grekiska det ord som Jesus på arameiska uttalande “abbá”. Två gånger (jfr Rom 8:15; Gal 4:6) talar Paulus om detta, och bägge gångerna lämnar han detta ord oöversatt i samma form som kom över Jesu läppar, “abbá”, ett ord som är ännu mer intimt än ”fader” och som någon har föredragit översätta med ”pappa”.

Kära bröder och systrar, vi är aldrig ensamma. Vi kan vara långt borta, fientligt inställda, vi kan säga att vi är ”gudlösa”. Men Jesu Kristi evangelium uppenbarar för oss att Gud inte kan vara utan oss: han skall aldrig vara en ”människolös” Gud. Det är han som inte kan vara utan oss, och detta är ett stort mysterium. Och denna visshet är källan till vårt hopp, det hopp som vi finner i alla bönerna i Fader vår. När vi behöver hjälper säger inte Jesus att vi skall ge upp och stänga in oss i oss själva. Vi skall vända oss till Fadern och be honom med förtröstan. Alla våra behov, frrån självklara och vardagliga behov som mat, hälsa, arbete, till behovet att bli förlåten och stöttad i prövningar, är inte en spegel av vår ensamhet. Det finns en Fader som hela tiden ser på oss med kärlek och som vi vet aldrig skall överge oss.

Nu kommer jag med ett förslag. Var och en av oss har många problem och behov. Låt oss i tystnad tänka på dessa problem och behov. Låt oss också tänka på Fadern, vår Fader, som inte kan vara utan oss, och som ser på oss i detta ögonblick. Och tillsammans ber vi, med förtröstan och hopp: ”Fader vår, som är i himlen...”

14/06/2017 10:18