Moder Elisabeth Hesselblad helgonförklarades för ett år sedan

På måndagen var det ett år sedan heliga Elisabeth Hesselblad blev helgonförklarad av påven Franciskus under en mässa på Petersplatsen i Rom. Hon är den första svenskan att ha helgonförklarats efter reformationen, och hon hade även levt och verkat efter reformationen och är därför en speciell förebild för den katolska kyrkans liv och identitet i Sverige sen dess återkomst, och inte bara förheliga Birgittas order som hon gav nytt liv till.

I sin predikan sa påven Franciskus då han helgonförklarade henne:

”Guds svar på människornas ångestfyllda rop finner vi i Kristi lidande. Upplevelser av smärta och död fyller oss med ångest och de väcker ibland också känslan av uppror inom oss. Men då gäller det att inte springa iväg från korset, utan att stanna kvar som Jungfru Maria, Guds Moder gjorde. Genom att dela Jesu lidande fick hon nåden att hoppas också där allt hopp var ute (jfr Rom 4:18).

Denna erfarenhet hade också Stanislaus av Jesus och Maria Elisabeth Hesselblad, som idag förklaras heliga. De förblev intimt förenade med Jesu lidande, och därför fick de också erfara kraften i hans uppståndelse.”

Ett år senare firade ordförande för Helgonförklaringskongregationen, kardinal Amato en mässa i Birgittasystrarnas kyrka på Piazza Farnese, i Rom. Under sin predikan målade han ett porträtt av det svenska helgonet, vars helgonförklaring var historisk som han sa, samtidigt som han bekräftade att det finns ytterligare Birgittasystrar på hans skrivbord som nu studeras av kongregationen.

I predikan talade han om hur Moder Elisabeth Hesselblad bar ordensdräkten i Sverige trots att det innebar att hon bemöttes med förakt, förödmjukelse och till och med åtlöje, och att man kastade sten på henne och hennes medsystrar. Men hon svara med styrka: ”Jag och mina döttrar är här för att stanna.”

Han talade även om Heliga Elisabeth Hesselblads stora arbete inom välgörenhet, som hon levde som ett apostolat. "Hon mötte prövningar och tungt arbete med mod och en uppriktig kärlek till Gud och sin nästa", sa kardinal Amato och beskrev inte bara hennes mottagande av judar i klostret under förföljelsen, utan hur hon med hjälp av sändningar från Sverige delade ut mat och kläder till krigets prövade folk i Rom.

Kardinalen sa att det finns många vittnesbörd i deras arkiv på hur Moder Elisabeth hade mottagit och välkomnat behövande i klostret, med generositet, särskilt de mest olyckligt lottade även om systrarna hade svårt att få maten att räcka till sig själva.

Avslutningsvis frågade sig kardinal Amato vad den heliga Elisabeth Hesselblad lämnar för uppmaning till sina döttrar idag i den Allraheligaste Frälsarens orden, och fortsatte:

”Jag tror att er heliga moder inbjuder er att bevara kärleken till Gud och till er nästa, genom att alltid vara redo att hjärtligt praktisera lydnadens dygd. Detta var nyckeln i institutets födelse, en ljus, modig och arbetsivrig lydnad. 

Vittnen har lämnat minnesvärda berättelser om hur Moder Elisabeth levde lydnadens dygd och spred den till sina medsystrar. Hon kunde böja sin egen vilja inför lydnadens dygd, och underkastade sig den kyrkliga auktoriteten och sina andliga vägledare. Hennes lydnad var som en fjäder som följde när den Helige Ande blåste lätt.

Ett vittne säger att ”för henne ledde önskan att vara den sista, till att hon ville lyda istället för att ge order. Samtidigt var hon medveten om Guds vilja och hon ledde oss på Herrens vägar och gladdes när hon såg att vi döttrar förstod lydnadens dygd. Hon forcerade aldrig vår vilja, eller våra val, men hon var glad när hon såg oss välvilliga”.”

Dagen efter helgonförklaringen för ett år sedan firade statsekreterare kardinal Pietro Parolin en tacksägelsemässa i Chiesa del Gesu' i Rom, vid vilken Birgittasystrar och pilgrimer från norden deltog.

"Effekten av ekumeniken är inte kopplad till våra goda avsikter, men till förmågan att förbli förenade med Jesus, för ju mer vi är det desto större kommer enheten oss emellan att vara”, sa kardinal Parolin då och fortsatte: ”Detta hade Moder Elisabeth Hesselblad förstått."

”Moder Elisabeth var övertygad om att, för att hjälpa världen återupptäcka sin ursprungliga kallelse i Guds frälsningsplan, är full enhet nödvändigt, först i hjärtat, och sedan synligt bland Kristi lärjungar", fortsatte kardinal Parolin, och förklarade att helgonet hade förstått Jesu ord ”ut unum sint” genom att leva och söka vägar till ”den enda fårfållan”.

"Under årens lopp förstod moder Elisabeth att för att uppnå enhet krävs det förutom bön, att man offrar sig, och hon omfamnade korset som Herren hade förberett för henne, ett kors gjort av försummelse, missförstånd, inre lidanden. Ett kors som hon inte bara bar i själen utan även i kroppen, och hon följde sin landsman, den stora Birgittas berömda motto: "Amor meus Crucifixus est". Denna mening blev moder Elisabeths livsprogram, som hon sedan förde vidare till alla sina systrar.”