Hela påvens katekes - kristna hoppet 24. Den Heliga Anden låter oss överflöda av hopp

Påven Franciskus fortsätter sin trosundervisning om det kristna hoppet under onsdagarnas allmänna audienser. Onsdagen den 31maj talade påven om relationen mellan den Helige Ande och hoppet. Här följer hela påvens katekes översatt av Olof Brandt. 

Det kristna hoppet – 24. Den Heliga Anden låter oss överflöda av hopp

Så här inför pingsten kan vi inte undgå att tala om relationen mellan det kristna hoppet och den Heliga Anden. Anden är den vind som driver oss framåt, som gör att vi förtsätter vandra, som gör att vi känner oss som pilgrimer och främlingar, och som hindrar oss från att slå oss till ro och bli ett ”sittande” folk.

Hebreerbrevet liknar hoppet vid ett ankare (jfr 6:18-19). Till denna bild kan vi lägga bilden av ett segel. Ankaret ger båten dess stabilitet och håller den ”förankrad” bland havets vågor, medan seglet är det som låter båten gå framåt på vattnet. Hoppet är verkligen som ett segel. Det samlar den Heliga Andens vind och förvandlar den till en kraft som driver bågen framåt, ut till havs eller in till stranden.

Aposteln Paulus avslutar sitt brev till de kristna i Rom med denna vackra välgångsönskan: “Må hoppets Gud fylla er tro med all glädje och frid och ge er ett allt rikare hopp genom den heliga andens kraft” (15:13). Låt oss reflektera en stund inför innebörden i dessa vackra ord.

Uttrycket “hoppet Gud” betyder inte bara att Gud är föremålet för vårt hopp, att det är honom vi hoppas nå fram till en dag i det eviga livet; det betyder också att Gud är den som redan nu gör så att vi hoppas, ja han gör oss “glada i hoppet” (jfr Rom 12:12); glada över att hoppas, inte bara hoppas på att få vara glada. “Så länge det finns liv, finns det hopp”, säger ett ordspråk, men motsatsen är också sann: så länge det finns hopp, finns det liv. Människor behöver hopp för att leva och de behöver den Heliga Anden för att hoppas.

Vi har hört att Paulus säger att den Helig Anden förmår ”ge oss ett allt rikare hopp”. Det betyder att aldrig förlora hoppet; det betyder att hoppas ”mot allt hopp” (Rom 4:18), att hoppas också när det mänskligt sätt inte finns något skäl att hoppas, som det var för Abraham när Gud bad honom att offra sin ende son Isak, och som det var än mer för jungfru Maria nedanför Jesu kors.

Den Heliga Anden gör detta oövervinnerliga hopp möjligt genom att vittna i oss att vi är Guds söner och arvingar (jfr Rom 8:16). Varför skulle han som har gett oss sin ende son inte ge oss allt annat tillsammans med honom? (jfr Rom 8:32). “Hoppet sviker oss inte, ty Guds kärlek har ingjutits i våra hjärtan genom att han har gett oss den heliga anden” (Rom 5:5). Därför sviker det inte, för den Heliga Anden är i oss och driver oss framåt, ständigt! Därför sviker inte hoppet.

Men mer än så: den Heliga Anden gör inte bara så att vi kan hoppas, men också så att vi kan så hopp, så att också vi kan bli “hjälpare” som han och tack vare honom, hjälpare som tröstar och försvarar våra syskon och som sår hopp. En kristen kan så bitterhet eller tvivel, men det är inte kristet, den som gör så är ingen god risten. En god kristen sår hopp: sår hoppets olja, sår hoppets doft, inte bittheretens och hopplöshetens vinäger. Den salige kardinal Newman sade i ett tal till församlingen: ”Vi lär av vårt eget lidande, av vår egen smärta, ja av våra egna synder, så att vårt sinne och hjärta skall tränas till kärleksgärningar gentemot dem som behöver dem. I den mån vi kan skall vi vara tröstare som Hjälparen – alltså den Heliga Anden -, och i detta ords alla bemärkelser: försvarare, medhjälpare, tröstare. Våra ord och våra råd, vårt uppträdande, vår röst och vår blick skall vara vänliga och lugnande” (Parochial and plain Sermons, vol. V, London 1870, 300f.). Och det är främst de fattiga, de utstötta, de oälskade som behöver någon som blir deras ”hjälpare”, alltså tröstare och försvarare, så som den Heliga Anden gör med var och en av oss. Vi måste göra detsamma med de mest behövande, med de utstötta, med dem som lider mest.

Den Heliga Anden när hoppet inte bara i människornas hjärtan utan också i hela skapelsen. Aposteln Paulus säger något som låter konstigt men är sant: att också skapelsen “skall befrias” och “ropar som i födslovåndor”  (jfr rom 8:20-22). ”Den kraft som rör världen är ingen anonym och blind kraft, det är den Heliga Anden som ”svepte fram över vattnet” (1 Mos 1:2) i skapelsens begynnelse” (Benedictus XVI, Predikan, 31 maj 2009). Också detta är ett skäl till att respektera skapelsen: man kan inte klottra ned en tavla utan att skymfa den konstnär som skapat den.

Bröder och systrar, må pingsthögtiden – som är kyrkans födelsedag – finna oss eniga i bön, med Maria, Jesu moder och vår moder. Och må den Heliga Anden ge oss ett allt rikare hopp. Må den låta oss slösa hopp på de mest behövande, på de utstötta, och på alla behövande.