Hela påvens katekes - det kristna hoppet 22. Maria Magdalena hoppets apostel

Påven Franciskus fortsätter sin trosundervisning om det kristna hoppet under onsdagarnas allmänna audienser. Onsdagen den 17 maj talade påven om den heliga Maria Magdalenas hopp. Här följer hela påvens katekes översatt av Olof Brandt.

Det kristna hoppet - 22. Maria Magdalena hoppets apostel

De senaste veckorna har våra reflexioner rört sig genom påskens mysterium. Idag möter vi henne som enligt evangelierna såg den uppståndne Jesus före alla andra: Maria Magdalena eller Maria från Magdala. Sabbatsvilan var just över. På lidandets dag hade inte tiden räckt till för att avsluta alla begravningsriter. Därför går kvinnorna till graven den dagen i gryningen fyllda av sorg för med välluktande kryddor och oljor. Den som först kommer fram är hon, Maria från Magdala, en av de lärjungar som följt Jesus ända från Galileen och som tjänade den nyfödda kyrkan. Hennes vandring till graven avspeglar troheten hos alla de kvinnor som i åratal gått längs kyrkogårdarnas gångar till minne av någon som inte längre finns. De mest autentiska banden skärs inte av ens av döden. Det finns människor som fortsätter älska, fast den älskade har försvunnit för alltid.

Johannesevangeliet (jfr Joh 20:1-2,11-18) beskriver Maria från Magdala så att man förstår att hon inte var en kvinna som hetsade upp sig i onödan. Efter sitt första besök vid graven återvänden hon besviken till platsen där lärjungarna gömde sig. Hon berättar att stenen rullats undan från gravens ingång, och hennes första gissning är den enklaste man kunde tänka sig: någon måste ha rövat bort Jesu kropp. Det första bud som Maria kommer med är inte uppståndelsen, utan en stöld som begåtts av okända medan hela Jerusalem sov.

Sedan berättar evangelierna om Maria från Magdalas andra resa till Jesu grav. Hon var envis! Hon gick tillbaka, hon återvände… för hon var inte övertygad! Denna gång går hon med tunga steg. Maria lider dubbelt: först för Jesu död, och sedan för att hans kropp försvunnit på ett oförklarligt sätt.

Och medan hon stor där och lutar sig in mot graven med ögonen fulla av tårar överraskar Gud henne på det mest oväntade sätt. Evangelisten Johannes betonar att hennes blindhet fortsatte. Hon märker inte att det är två änglar som frågar ut henne, och misstänker inte heller mannen bakom henne, som hon tror är trädgårdvakten. I stället upptäcker hon den mest omskakande händelsen i mänsklighetens historia när hon kallas vid namn: “Maria! (vers 16).

Tänk att den uppståndnes första möte som evangelierna berättar om ägde rum på ett så personligt sätt! Det finns någon som känner oss, som ser vårt lidande och vår besvikelse, och som blir rörd för oss och kallar oss vid namn. Det är en lag som vi finner nedskriven på många av evangeliernas sidor. Omkring Jesus finns det många som söker Gud, men det mest underbara att det först är Gud som bekymrar sig för våra liv, som han vill lyfta upp, och för att göra det kallar han oss vid namn, för han känner igen vars och ens personliga ansikte. Varje människa är en kärlekshistoria som Gud skriver på denna jord. Var och en av oss är en kärlekshistoria med Gud. Gud kallar var och en av oss vid namn: han vet vårt namn, han iakttar oss, väntar på oss, förlåter oss, har tålamod med oss. Var och en av oss får erfara detta.

Och Jesus kallar henne: “Maria!”. Hennes livs revolution, den revolution som skall förvandla varje mans och kvinnas tillvaro, börjar med ett namn som ekar i trädgården med den tomma graven. Evangelierna beskriver Marias glädje. Jesu uppståndelse är inte en glädje som ges droppvis. Den är ett vattenfall som skakar om hela livet. Den kristna tillvaron är inte full av mjuk lycka utan av vågor som kastar omkull allt. Tänk också ni, med det bagage av besvikelse och misslyckanden som var och en av oss bär i sitt hjärta, att det finns en Gud som är oss nära, kallar oss vid namn och säger: ”Res dig, sluta gråta, för jag har kommit för att befria dig!” Detta är viktigt.

Jesus är inte en som anpassar sig efter världen och tolererar död, sorg, hat och moralisk förstörelse av människor… Vår Gud är inte overksam, men vår Gud är en drömmare, om jag får säga so. Han drömmer om att förändra världen och har gjort det i uppståndelsens mysterium.

Maria skulle vilja omfamna sin Herre, men han är redan på väg till sin himmelske fader, medan hon uppmanas föra budet till bröderna. Denna kvinna, som var besatt av sju demoner innan hon träffade Jesus (jfr Luk 8:2) blir nu apostel för det nya och större hoppet. Hennes förbön hjälper också oss att leva av detta hopp: i gråtens och övergivenhetens stynd hör vi den uppståndne Jesus som kallar alìa del maligno oss vid namn, och att med hjärtat fullt av glädje gå iväg för att förkunna: ”Jag har sett Herren!” (vers 18). Jag har bytt liv för jag har sett Herren! Nu är jag inte längre som förut, jag är en annan människa. Jag har förändrats för jag har sett Herren. Detta är vår styrka och detta är vårt hopp.