Påven till unga präster "Be alltid, sluta aldrig vandra och dela med hjärtat"

Påven Franciskus tog på torsdagsmorgonen emot Prästkongregationens medlemmar som är samlade i Vatikanen för sitt årsmöte.

I sitt tal till dem reflekterade påven över prästkallelsen och de krav som den ställer: ”Jag tänkte i synnerhet unga präster, som upplever både glädjen och samtidigt tyngden av ministeriet.” Och påven ställde sig frågan vad den unga prästen har i hjärtat.

”Vi måste medge att vi ofta dömer ungdomar som flytande, att de sakanr passioner och ideal. Visst finns det bräckliga, förvirrade och splittrade ungdomar som är smittade av en kultur präglad av konsumism och individualism. Men detta bör inte hindra oss från att erkänna att unga människor har förmågan att slå vad och satsa hela livet och att engagera sig med generositet; att vända blicken mot framtiden och så vara ett motgift mot förlusten på hopp som präglar vårt samhälle; att vara kreativa och fantasifulla, modig i förändringar, storsint när det gäller att offra sig för andra eller för ideal som solidaritet, rättvisa och fred. Med alla sina begränsningar, är de alltid en tillgång.”

…”Det jag skulle vilja säga till unga präster är: Du är utvald, Herren håller dig kär! Gud ser på dig med faderns ömhet, och efter att ha fyllt era hjärtan med förälskelse, kommer Han inte överge dig och låta dina steg vackla. I hans ögon är du viktig och han har förtroende för att du kommer att klara uppgiften som han har kallat dig. Och slutligen, be alltid, utan uppehåll, utan att tröttna.”

”Be utan uppehåll. För vi kan inte vara människofiskare om vi inte först erkänner att vi har fångats av Faderns ömhet. Vår kallelse började när övergav vår individualism och våra egna projekt, och började på "den heliga resan", som ger oss den kärlek som vi sökte i mörkret, och rösten som fick vårt hjärta att darra. Kom ihåg, be alltid!”

”Varje dag behöver vi stanna upp och lyssna uppmärksamt på Guds Ord och be framför det Heliga Sakramentet i tabernaklet. Var noga med att lyssna med kroppen, som är god läkare, och varnar oss när tröttheten har överskridit gränserna. Bönen, relationen med Gud, att lägga värde på det andliga livet ger ämbetet sin själ, det, så att säga, förkroppsligar det andliga livet: eftersom prästen helgar sig själv och andra genom att utöva ämbetet, särskilt genom att predika och administrera sakramenten.

Förutom att alltid be uppmanade påven unga präster till vandring, att bege sig ut: ”En präst är aldrig framme”, sa han. ”Han är alltid en lärjunge, en pilgrim, en missionär på evangeliets och livets vägar, med blicken riktad på Guds mysterium och helgelsen av de som anförtrotts honom. En präst bör aldrig känna sig nöjd, eller släcka den friska rastlösheten som gör att han sträcker sig mot Herren för att formas och fyllas, öppen för Guds överraskningar!

Slutligen talade påven Franciskus om att göra allt med hjärtat: ”Det prästerliga livet är inte ett byråkratisk kontor med religiös eller liturgiska praxis att sköta. Att vara präst är att ge våra liv till Herren och våra bröder, och bära deras glädje pch ångest som vår, att lyssna på andra och läka deras sår, och ge alla Faderns ömhet.

I förhållande till ungdomar sa påven att prästerna utgå ifrån minnet av när de själva var ungdomar: ”Ungdomar behöver inte experter på helighet, eller en hjälte, som svarar på deras frågor uppifrån eller utifrån; de lockas av dem som verkligen engagerar sig i deras liv, stödjer dem med respekt och lyssnar med kärlek. Detta är att ha ett hjärta fyllt med passion och medkänsla.”

Kort sagt: be alltid, sluta aldrig gå, och dela med dig av ditt hjärta är påven Franciskus råd för att leva det prästerliga livet.