2017-06-01 10:45:00

Påven Franciskus pontifikat går i försoningens tecken


Kongregationen för prästerskapet håller sin plenarförsamling i Vatikanen 30 maj till 1 juni och i samband med denna rapporterar ärkebiskop av Florens metropoliten kardinal Giuseppe Betori på temat Den enande herden enligt påven Franciskus. I rapporten talar han om att påven Franciskus visar ett nytt sätt att se på verkligheten i evangeliets anda. Påven vill inte uppfinna en ny doktrin, men inbjuder hela Guds folk till en personlig och kyrklig och omvändelse. Nyckelordet för detta pontifikat är barmhärtighet och påven ser försoningen som en barmhärtighetsgärning. Han har sagt i morgonmässan i Sankta Marta-kapellet att Barmhärtigheten är som himlen. Vi ser upp på den med sina många stjärnor, men när solen tittar fram på morgonen med starkt ljus ser man inte stjärnorna. Så är det med Guds barmhärtighet – ett stort ljus av kärlek och ömhet. Gud förlåter, inte genom ett dekret utan med en smekning över våra sår från synder, för att Han är en del i förlåtelsen och vår frälsning. Guds och Jesu barmhärtighet är stor – att förlåta och smeka varandra.

I tal till prästerskapet har påven talat om en dynamisk barmhärtighet där det gudomliga och det mänskliga möts. En präst som försonar måste alltid se att det inte är människan som försonar utan Gud utan det är Gud försonar människan.

Försoningens sakrament är ett sätt på vilket man viger sitt liv till Gud. De sjukas smörjelse kan leda till tillfrisknande. Påven säger att detta sakrament kommer ur Påskens mysterium, att försoningens sakrament är kulmen av Kristi mission.

Försoning bland människor handlar om att varje person ser en möjlighet att helt och fullt vara sig själv genom Treenigheten.

Försoning kommer ur en inre mognad men påven säger att man inte får tappa bort den kyrkliga dimensionen. Kyrkans gemenskap gör oss till bröder och systrar i Kristus. Påven talar om hur prästen representerar Gud och även hela församlingen. Förlåtelsen innebär ett direkt möte, men det kan vara svårt för syndaren att ha en medlare mellan sig och Gud. Johannes Paulus II sa att även om detta kan vara obekvämt är det en mycket mänsklig metod eftersom den blir mindre abstrakt. Genom kyrkans medling mellan människa och Gud kommer Gud oss närmare och blir mer konkret.

Herden som försonar imiterar inte Kristus utan blir delaktig i kyrkans liv och gör kyrkan till en mötesplats där människa och Gud möts. Kyrkan är helt sig själv om blicken är riktad mot Kristus.

Påven talar även om gå ut bland folket, som Jesus och stå det nära och välkomna det. Han var öm mot människor och särskilt de uteslutna, syndare och sjuka. Påven skriver i Evangelii gaudium att skillnaderna mellan personer och gemenskap kan vara obekväm men att den Helige Anden försonar i olikheten.

Påven talar om vikten av Treenigheten i en dymanisk gemenskap. Liturgin är kulmen i försoningen där gemenskapen har en avgörande roll. Försoning är det ord som bäst uttrycker den verkliga relationen mellan Gud och varje människa och mellan människor.








All the contents on this site are copyrighted ©.