2017-05-16 12:47:00

Hela påvens katekes - Det kristna hoppet 19. Den uppståndne Kristus är vårt hopp


Påven Franciskus fortsätter sin trosundervisning om det kristna hoppet under onsdagarnas allmänna audienser. Onsdagen den 19 april talade påven om vårt hopp i den uppståndne Kristus. Här följer hela påvens katekes översatt av Olof Brandt.

170419 Det kristna hoppet – 19. Den uppståndne Kristus är vårt hopp (jfr 1 Kor 15)

Idag tänkte jag tala om den uppståndne Kristus, vårt hopp, så som han presenteras av aposteln Paulus i det första korintierbrevet (jfr kapitel 15).

Paulus vill reda ut en fråga som säkert stod i centrum av diskussionerna i gemenskapen i Korint. Uppståndelsen är det sista ämnet som tas upp i brevet, men troligen är det det viktigaste. Allt vilar nämligen på denna förutsättning.

När Paulus talar till sina kristna utgår han från ett odiskutabelt faktum, som inte är resultatet av någon vis mans funderingar utan ett faktum, ett enkelt faktum som har inträffat i några personers liv. Där uppstår kristendomen. Den är ingen ideologi eller filosofiskt system. Den är en trosvandring som utgår från en händelse, som bevittnats av Jesu första lärjungar. Paulus sammanfattar det så här: Jesus har dött för våra synder, begravts, och på den tredje dagen har han uppstått och visat sig för Petrus och de tolv (jfr 1 Kor 15:3-5). Detta är det faktum vi talade om: han har dött, begravts, uppstått och visat sig. Jesus lever alltså! Detta är kärnan i det kristna budskapet.

När Paulus förkunnar denna händelse, som är trons kärna, betonar Paulus särskilt den sista delen av påskens mysterium, det faktum att Jesus har uppstått. Om allt hade tagit slut med döden skulle vi i honom haft en förebild för total självutgivelse, man detta skulle inte kunna ge oss tro. ”Han var en hjälte”. Nej! Han dog, men han återuppstod. Tron föds ur uppståndelsen. Att acceptera att Kristus har korsfästs och dött är ingen trosakt, det är ett historiskt faktum. Men att tro att han har uppstått är en trosakt. Vår tro föds på påskdagens morgon. Paulus räknar upp de människor som den uppståndne Jesus visat sig för (jfr vers 5-7). Här har vi en kort sammanfattning av alla påskberättelser och av alla de människor som mött den uppståndne. Först på listan står Kefas, Petrus, och de tolv, sedan ”femhundra bröder”, varav många kunde ännu bära fram sitt vittnesbörd, och sedan nämns Jakob. Sist på listan – som den mest ovärdige av dem alla – är han själv. Paulus säger om sig själv: “ett ofullgånget foster” (jfr vers 8).

Paulus använder detta uttryck för hans personliga historia är dramatisk. Han var ingen oskyldig ministrant, han förföljde kyrkan och var stolt över vad han trodde på. Han kände sig som en förverkligad människa med en tydlig idé om vad livet med sina plikter var för något. Men i denna perfekta tavla – allt var perfekt i Paulus, han visste allt – i denna perfekta livstavla hände en dag något som var helt oförutsägbart: mötet med den uppståndne Jesus på vägen till Damaskus. Där var det inte bara en människa som föll till marken. Det var en människa som greps av en händelse som skulle vända upp och ner på livets mening. Förföljaren blev apostel. Varför? För jag har sett den levande Jesus! Jag har sett den uppståndne Jesus Kristus! Detta är grundvalen för Paulus tro, liksom för apostlarnas tro, kyrkans tro, vår tro.

Det är bra att komma ihåg att kristendomen i grund och botten är detta. Den är inte bara vårt sökande efter Gud – ett sökande som är ganska vacklande – utan Guds sökande efter oss. Jesus har tagit tag i oss, gripit tag i oss, erövrat oss för att aldrig mer överge oss. Kristendomen är nåd, den är överraskning, och därför förutsätter den ett hjärta som förmår häpnas. Ett stängt hjärta, ett rationalistiskt hjärta förmår inte häpna och kan inte förstå vad kristendomen är. För kristendomen är nåd, och nåd är något som man bara kan ta emot, och som man möter i mötets häpnad.

Även om vi alla är syndare – och det är vi -, även om våra goda föresatser blivit kvar på pappret, eller om vi ser på vårt liv och märker att vi samlat på oss mängder av misslyckanden... På påskdagens morgon kan vi göra som de människor som evangeliet talar om: gå till Kristi grav, se att den stora stenen välts undan och tänka att Gud håller på att förverkliga en oväntad framtid för mig, för oss alla. Gå till vår grav: vi har alla litet av den i oss. Gå till den, och se hur Gud förmår återuppstå därifrån. Här är lycka, glädje, liv, där alla bara trodde att det fanns sorg, nederlag och mörker. Gud låter sina vackraste blommor växa mitt bland de torraste stenarna.

Att vara kristen är att inte utgå från döden utan från Guds kärlek till oss, som har besegrat vår ärkefiende. Gud är större än intet, och det räcker att tända ett ljus för att övervinna den mörkaste av alla nätter. Paulus ropar, med ord från profeterna: ”Död, var är din seger? Död, var är din udd?” (ver 55). Låt oss bära detta rop i vårt hjärta. Och om någon undrar varför vi ler och tålmodigt delar med oss, kan vi svara att Jesus fortfarande är här, att han fortsätter vara levande mitt ibland oss, att Jesus är här, på torget, med oss, han lever och har uppstått. 








All the contents on this site are copyrighted ©.