Påven Franciskus inledde vakan inför 100-årsminnet i Fatima

På fredagkvällen ägde vakan rum inför 100-årsminnet av Jungfru Marias uppenbarelse i Fatima. Påven Franciskus anlände vid niotiden för att välsigna ljusen som de 100 tusentals pilgrimerna höll i sina händer under vakan. Den öppna platsen framför Uppenbarelsernas kapell rymmer omkring 600 000 personer, och ett hav av människor tog emot påven när han anlände i sin påvemobil.

Påven inledde vakan med en tyst bön, för att sedan välsigna ljusen och tända sitt ljus i påskljusets låga. Efter det talade han till pilgrimerna som har nått Fatima från väldens alla hörn.

Kära pilgrimer till Maria och med Maria!

Tack för ert mottagande på denna hoppets och fredens pilgrimsfärd. Jag försäkrar er alla som är förenade med mig, här eller någon annanstans, om att ni har en speciell plats i mitt hjärta. Jag känner att Jesus har anförtrott er till mig (jfr  Joh21: 15-17), och jag omfamnar er alla och anförtror er till Jesus, "särskilt de mest behövande" - som Vår Fru lärde oss att be (uppenbarelsen, 13 juli 1917).

Må hon, de behövandes kärleksfulla och tillmötesgående Moder, be Herren välsigna dem! Att välsigna var och en av de vilsna och de sorgsna som berövats nuet, välsigna de uteslutna  och övergivna som förnekas en framtid, välsigna de föräldralösa och orättvisas offer som förnekas ett förflutet. Må de ta emot Guds välsignelse, inkarnerad i Jesus Kristus. "Herren välsignar dig och beskyddar dig. Herren låter sitt ansikte lysa mot dig och visar dig nåd. Herren vänder sitt ansikte till dig och ger dig sin fred." (Num 6: 24-26).

Denna välsignelse uppfyllde sig i Jungfru Maria. Ingen annan skapelse har någonsin sett Guds ansikte lysa mot sig som Maria; Hon gav i sin tur ett mänskligt ansikte till den evige Faderns Son. Ett ansikte som vi nu kan begrunda i rosenkransens mysterier, de glädjerika, ljusa, lidandets och härlighetens mysterier över hennes liv, medan vi ber rosenkransen.

Med Kristus och Maria lever vi i Gud. Faktumet är att "om vi vill vara kristna måste vi vara marianska; vi måste erkänna den esentiella, levande och relationen full av Försyn som förenar Jungfru Maria med Jesus, ett förhållande som öppnar den väg som leder oss till Honom" (Paulus VI, tal till Vår Fru av Bonaria, i Cagliari, 24 April 1970). Varje gång vi ber rosenkransen, på denna heliga plats eller någon annanstans, intar Evangeliet sin plats i livet för individer, familjer, folk och hela världen.

Pilgrimer med Maria ... Men vilken Maria? En lärare i det andliga livet, den första som följer Jesus på korsets "smala väg" och så är en förebild, eller en ouppnåelig kvinna i helighet, omöjligt att imitera? En kvinna "välsignad för att hon trodde" alltid och överallt på Guds ord (jfr Luk 1: 42.45), eller en ”staty” som vi tigger vid, efter förmåner till billigt pris? Evangeliets Jungfru Maria, ärad av den bedjande kyrkan, eller en egen subjektiv Maria: som stoppar Guds hand beredd att hämnas; en Maria som är bättre än Jesus, den hänsynslöse domaren; mer barmhärtig än Guds Lamm, som dog för våra synder?

Det är en stor orättvisa mot Guds barmhärtighet att säga att synder straffas av hans dom, utan att först säga - som evangeliet tydligt gör - att de är förlåtna av hans barmhärtighet! Barmhärtigheten måste ställas före domen och under alla omständigheter kommer Guds dom alltid att göras i ljuset av hans barmhärtighet. Naturligtvis förnekar Guds barmhärtighet inte rättvisan, för Jesus tog på sig följderna av vår synd, tillsammans med det rättmätiga straffet. Han förnekade inte synden, men löste in den på korset. Därför är vi befriade från våra synder i den tro som förenar oss till Kristi kors. Vi lägger undan all rädsla och fruktan, för den som är älskad behöver inte vara rädd (jfr 1 Joh 4:18).

"När vi ser på Maria, stärks vår tro åter igen på kärlekens och ömhetens revolutionära karaktär. I henne ser vi att ödmjukhet och ömhet inte är de svagas dygder utan de starkas, de som inte behöver behandla andra dåligt för att kunna känna sig viktiga själva ... Detta samspel mellan rättvisa och ömhet, mellan kontemplation och lyhördhet för andras behov, är det som gör Maria till en förebild för kyrkans evangelisering "(Evangelii Gaudium, 288). Må vi alla med Maria bli ett tecken på Guds barmhärtighet, bli dess sakrament, som alltid förlåter och som förlåter allt.

Hand i hand med Jungfrun Maria, och under hennes vaksamma blick kan vi med glädje lovsjunga Herrens barmhärtighet och ropa: "Min själ sjunger till dig, Herre!" Den barmhärtighet du har visat alla dina helgon och hela ditt trofasta folk, har nått även mig. Med mitt hjärtas högmod gick jag vilse på jakt efter mina egna ambitioner och intressen, utan att nå någon upphöjd tron! Mitt enda hopp om härlighet, Herre, är det här: att din Mor tar mig i sin famn, skyddar mig under sin mantel och sätter mig nära ditt Hjärta. Amen.