Påven under krisma mässan "Förkunna det glada budskapet, konkret och milt"

Vid halv tio på Skärtorsdagens morgon inledde påven Franciskus de tre heliga dagarnas liturgi, påskens Triduum, med att fira Oljevigningsmässan i Peterskyrkan kl 9.30 – en liturgi som även firar instiftandet av prästämbetet. Denna mässa är särskilt viktig för den katolska prästen, då han under mässan förnyar sina prästlöften. Påven koncelebrerade mässan med Roms kardinaler, biskopar och präster. Under mässan välsignar även påven den olja som används liturgiskt i den katolska kyrkans sakrament, vid katekumenernas upptagning i kyrkan, under konfirmationen och de sjukas smörjelse.

Under året är detta ett av tillfällena då påven först och främst talar som Roms biskop direkt till stiftets präster, och så även denna morgon när han riktade sina ord till de hundratals prästerna, biskoparna, kardinalerna och ordensfolket, som hade samlats runt sin biskop denna morgon.

"Herrens ande är över mig, ty han har smort mig till att frambära ett glädjebud till de fattiga. Han har sänt mig att förkunna befrielse för de fångna och syn för de blinda, att ge de förtryckta frihet "(Luk 4:18).

Herren, smord av Anden, ger det glada budskapet till de fattiga. Allt som Jesus förkunnar, och även vi, präster, är ett glatt budskap. Glatt av evangelisk glädje av en som har blivit smord i sina synder med förlåtelsens olja och smord in sin karisma med missionens olja, för att smörja andra. Och, som Jesus gör prästen det glada budskapet med hela sin person. När han predikar sin predikan – så kort som möjligt – gör han det med en glädje som berör hjärtana på sitt folk med de ord som Herren har berört honom med i hans bön. Liksom alla missionerande lärjungar ger prästen det glada budskapet med hela sitt väsen. Å andra sidan är det just de minsta detaljerna - vi har alla upplevt det - som är de som bäst innehåller och kommunicerar glädjen: de som gör ett litet extra steg som innebär ett överflödande av barmhärtighet i ingenmansland; den som bestämmer sig för att vara konkret och avsätta en dag och en tid för mötet; det där särskilda som de som med mild tillgänglighet, låter andra använda deras tid.

Det glada budskapet är helt enkelt ett annat sätt att säga evangelium på, eller den goda nyheten. Den innehåller dock något som sammanfattar allt det andra i sig: evangeliets glädje. Det sammanfattar allt eftersom det är glädjande i sig. Det glada budskapet är evangeliets pärla. Det vet den som upplever glädjen, den som upplever "den förtjusande och milda och tröstrika evangeliserande glädjen." ( Evangelii gaudium, 10).

Det glada budskapet föddes i smörjelsen. Den första, Jesu "stora prästerliga smörjelsen", är den som den Helige Ande gjorde i Marias livmoder. På den tiden, fick det glada budskapet Jungfru Maria att sjunga sin lovsång Magnificat, det fyllde Josefs tysta hjärta med helig tystnad, och det fick Johannes att hoppa till av glädje i sin mor Elisabeths livmoder.

Idag återvänder Jesus till Nasaret, och den Helige Andens glädje förnyar smörjelsen i stadens lilla synagoga: den Helige Anden ”har smort dig med glädjens olja”. (Ps 45,8).

Det glada budskapet. Ett ord – Evangelium  - som när det förkunnas blir till glad och barmhärtig sanning. Låt ingen försöka att separera dessa tre evangeliets nåder: sanningen - inte förhandlingsbar – barmhärtigheten - villkorslöst med alla syndare - och glädjen - intim och inkluderande.  Sanningen, Barmhärtigheten och Glädjen: alla tre tillsammans.

Sanningen om det  glad budskapet kan aldrig vara en abstrakt sanning, utan att helt förkroppsligas i människors liv, och så förblir bekväm i tryckta brev och böcker.

Barmhärtigheten i det glada budskapet kan aldrig vara att falskt tycka synd om, vilket  lämnar syndaren i sin misär eftersom den inte räcker ut  handen för att hjälpa till att resa syndaren upp och vägleda honom steg för steg framåt.

Det glada budskapet kan aldrig vara sorgligt, eller en neutral förkunnelse, eftersom det är ett uttryck för en helt personlig glädje "en fars glädje som inte vill förlora någon av sina små" (Evangelii gaudium, 237.): Jesu glädjen i att se de fattiga evangeliseras och de små bege sig för att evangelisera (jfr ibid., 5).

Evangeliets glädje  - och nu använder jag plural, eftersom de är många och varierande, beroende på hur den Helige Ande vill kommunicera dem vid alla tillfällen, till varje person i varje kultur - de särskilda glädjeämnena. De bör placeras i nya vinsäckar, som Herren talar om för att uttrycka det nya i hans budskap.

Jag vill med er kära präster dela tre ikoner för nya vinsäckar i vilka det glada budskapet bevaras väl – för man måste bevara det – så att det inte blir vinäger eller hälls bort.

En ikon för det glada budskapet är stenkärlen i bröllopet i Kana (jfr Joh 2,6). De återspeglar särskilt väl vår Fru, Jungfru Maria. Evangeliet säger att "de fyllde dem till brädden" (Joh 2,7). Jag kan tänka att några av tjänarna såg på Maria frågande för att se om det var tillräckligt och hur hon med en gest visade att hälla i mer. Maria är den nya fulla vinkrälet. Utan Maria kan vi inte fortskrida i vårt prästämbete! Hon är "Faderns lilla tjänare Fadern som jublar i lovsång" (Evangelii gaudium, 286), Vår Fru av beredskapen, hon som just när hon bebådats med livet Ord i sitt obefläckade sköte, brådskar för att besöka och hjälpa sin kusin Elisabet. Hennes fullhet smittar av sig och ger oss möjligheten att övervinna frestelsen att av rädsla inte ha modet att fyllas till brädden och ännu mer, den där fegheten att smitta av sig på andra med glädjen. Inget av detta, eftersom "evangeliet glädje fyller hjärtat och hela livet för dem som möter Jesus" .

Den andra glada budskapets ikon är viljan att dela med sig av innehållet i kärlet, som den samriska kvinnan gjorde i middagssolen (jfr Joh 4,5-30). Denna passage uttrycker väl en viktig fråga: det konkreta. Herren, som är det levande vattnets källa, hade ingenting att hämta upp vattnet med och dricka några klunkar. Den samariska kvinnan tog vattnet från sin kruka med en träslev och släckte Herrens törst. Ännu mer släckte hon hans törst med sin bekännelse av sina konkreta synder. Genom att skaka om själens flaska på den samariska kvinnan, utgöts den Helige Andes barmhärtighet på alla invånare i den lilla staden, som bjöd Herren att stanna hos dem.

En ny vinsäck, en konkret, som den Herren har gett den samariska kvinnan ser vi i Moder Teresa av Calcutta. Han kallade henne och sa: "Jag är törstig". Han bad henne ta honom till de minsta, de fattigaste. Och hon, började konkret, med hans leende och hans sätt att med händerna röra vid såren, och så ge alla det glada budskapet. Sättet att konkret röra vid såren, så måste prästerna smeka de sjuka, de desperata. Prästen är ömhetens man. Den konkreta ömhetens man!

Den tredje ikonen är det enorma kärl som Herrens genomborrade hjärta är: mild integritet mild, ödmjukt och fattigt, som drar alla till sig. Av honom måste vi lära oss att förkunna glädjen till de som är mycket fattiga, och det kan man bara göra med respekt och ödmjukhet, beredd att förödmjukas. Det kan inte vara en förmäten och stel evangelisation, eftersom sanningen har blivit kött, den har blivit ömhet, ett barn, människa, synd på korset (jfr 2 Kor 5:21). Konkret, mild och ödmjuk, så blir förkunnandet fyllt av glädje.

Den Helige Ande förkunnar och undervisar "hela sanningen" (Joh 16:13), och är inte rädd för att låta den drickas i klunkar. Den Helige Anden talar om för oss hela tiden vad vi ska säga till våra motståndare (jfr Matt 10,19) och belyser de små steg framåt som vi kan göra vid den tidpunkten. Denna milda integritet ger glädje till de fattiga, återupplivar syndare, ger luft till de som är förtryckta av djävulen.

Kära präster, drick från dessa tre nya vinsäckar, må det glada budskapet göra att vi smittar av oss som Vår Fru gör med hela sitt väsen, och gör oss konkreta som den samariska kvinnan, med den Helige Andes milda integritet, som ständig i överflöd utgjuts av vår Herre Jesus genomborrade Hjärta.