sociala nätverk:

RSS:

Vatikanradion

Påvens och Kyrkans röst i dialog med världen

Språk:

Fokus \ Katolsk tanke

Vad sa Benedictus XVI om rättfärdiggörelsen? Del 1 av 2 - från gärningar till tron

Påven Benedictus XVI - ANSA

12/04/2017 13:03

Under det år som påven Benedictus XVI tillägnade aposteln Paulus höll han två trosundervisningar med särskild fokus på rättfärdiggörelsen. Med anledning av reformationsminnet publicerar vi åter de två katekeserna, översatta av Olof Brandt, i vilka påven Benedictus XVI tar upp frågan "Hur blir människan rättfärdig i Guds ögon?". 

Rättfärdiggörelsen: från gärningar till tron - audiensen den 19 november 2008

Längs den vandring där aposteln Paulus leder oss stannar vi nu upp inför en frågeställning som var central under reformationens stridigheter: frågan om rättfärdiggörelsen. Hur blir människan rättfärdig i Guds ögon? När Paulus mötte den uppståndne på vägen till Damaskus var en en förverkligad man. Han var oklanderlig vad gäller rättfärdighet utifrån Lagen (jfr Fil 3:6), han överträffade många av sina samtida när det gällde att följa den mosaiska lagens föreskrifter, och han höll ivrigt fast vid fädernas traditioner (jfr Gal 1:14). Mötet på vägen till Damaskus förändrade hans tillvaro radikalt. Han började betrakta alla de förtjänster han samlat under en oklanderlig religiös karriär som ”sopor” jämfört med den sublima kunskapen om Jesus Kristus (jfr Fil 3:8). Filipperbrevet ger oss ett gripande vittnesbörd om hur Paulus gick från en rättfärdighet som byggde på Lagen och som förvärvades genom att man utförde de gärningar som föreskrevs, till en rättfärdighet som bygger på tron på Kristus. Han insåg att allt vad han dessförinnan hade sett som en vinst var i själva verket en förlust inför Gud, och beslöt att satsa hela sin tillvaro på Jesus Kristus (jfr Fil 3:7). Den skatt som gömts i åkern och den dyrbara pärlan som det var värt att investera allt annat för att köpa var inte längre Lagens gärningar, utan Jesus Kristus, hans herre.

Relationen mellan Paulus och den uppståndne blev så djup att han hävdade att Kristus för honom inte längre bara var liv utan också ”att leva”, så att för att kunna nå fram till honom blev det rentav en vinst att dö (jfr Fil 1:21). Han föraktade inte livet, men han hade förstått att för honom hade livet inget annat syfte och därför hyste han ingen annan önskan än att nå fram till Kristus, som i en löpningstävling, för att vara hos honom för alltid. Den uppståndne hade blivit början och slutet på hans tillvaro, orsaken och målet för hans lopp. Enbart omsorgen om trons mognad hos dem han evangeliserat och om alla de kyrkor han grundat (jfr 2 Kor 11:28) gjorde att han bromsade sitt lopp mot sin ende Herre, för att vänta in sina lärjungar för att de skulle kunna löpa med honom mot målet. När han tidigare följde Lagen hade inget att förebrå sig ur moralisk synpunkt, men sedan han uppnåtts av Kristus föredrog han att inte uttala omdömen om sig själv (jfr 1 Kor 4:3-4) utan begränsade sig att till att vilja löpa för att erövra Den som erövrat honom (jfr Fil 3:12).

Det är just på grund av denna sin personliga erfarenhet av relationen till Jesus Kristus som Paulus sätter i centrum för sitt evangelium en oförenlig motsättning mellan två alternativa vägar till rättfärdighet: en som bygger på Lagens gärningar, och en som bygger på nåden i tron på Kristus. Alternativet mellan rättfärdighet genom Laggärningar och rättfärdighet genom tron på Kristus blir så ett av de dominerande motiven i hans brev: “Vi är visserligen judar till födseln, inte hedningar och syndare. Men vi vet att människan inte blir rättfärdig genom laggärningar utan genom tron på Jesus Kristus. Därför har vi också satt vår tro till Kristus Jesus för att bli rättfärdiga genom tron på Kristus och inte genom laggärningar, ty av laggärningar blir ingen människa rättfärdig” (Gal 2:15-16). Och till de kristna i Rom skriver han att “Alla har syndat och gått miste om härligheten från Gud, och utan att ha förtjänat det blir de rättfärdiga av hans nåd, eftersom han har friköpt dem genom Kristus Jesus” (Rom 3:23-24). Och han tillägger: “Ty vi menar att människan blir rättfärdig på grund av tro, oberoende av laggärningar” (ibid. 28). Här översatte Luther: ”rättfärdig genom tro allena”. Vi skall återkomma till det om en stund. Först måste vi reda ut vad denna ”Lag” är som vi har befriats från, och vad dessa ”laggärningar” är som inte rättfärdiggör. Redan i gemenskapen i Korint fanns en uppfattning som sedan skulle återkomma gång på gång i historien: att det var fråga om den moraliska lagen, och att den kristna lagen alltså bestod i befrielsen från etiken. Så sade man i Korint “πάντα μοι έξεστιν” (allt är tillåtet för mig). Det är uppenbart att denna tolkning är fel. Den kristna friheten är inte libertinism, den befrielse som Paulus talar om är inte en befrielse från att göra det goda.

Men vad betyder då den Lag som vi har befriats från och som inte räddar? För Paulus och för alla hans samtida syftar ordet Lag på Torah i dess helhet, alltså de fem Moseböckerna. Enligt den fariseiska tolkningen, som var den som Paulus studerat och tagit till sig, innebar Torah en samling beteenden som gick från den etiska kärnan till rituella och kultiska regler som avgjorde den rättfärdiga människans identitet. Det gällde särskilt omskärelsen och reglerna om ren mat och rituell renhet i allmänhet, reglerna om att iaktta sabbaten osv. Dessa beteenden nämns också ofta i debatterna mellan Jesus och hans samtida. Alla dessa regler som uttrycker en social, kulturell och religiös identitet hade blivit särskilt viktiga på den hellenistiska kulturens tid, med början på 20-talet f Kr. Denna kultur hade blivit den tidens världskultur och var till synes en rationell kultur, en polyteistisk och till synes tolerant kultur, som strävade efter att skapa en enhetlig kultur och så hotade Israels identitet, som politiskt var tvungen att träda in i denna den hellenistiska kulturens gemensamma identitet och att så förlora sin egen identitet och också fädernas dyrbara trosarv, tron på en enda Gud och på Guds löften.

Mot denna kulturella påtryckning som inte bara hotade den israelitiska identiteten utan också tron på en ende Gud och på hans löften, var det nödvändigt att skapa en skiljemur, en sköld för att försvara och bevara trons dyrbara arv. Denna mur bestod just i de judiska reglerna och föreskrifterna. Paulus hade lärt sig dessa regler just som ett försvar av Guds gåva, av arvet av tron på en enda Gud, och såg de kristnas frihet som ett hot mot denna identitet. Därför förföljde han dem. När han mötte den uppståndne förstod han att med Kristi uppståndelse hade situationen förändrats radikalt. Israels Gud, den ende sanne Guden, blev med Kristus Gud för alla folk. I Efesierbrevet skriver han att muren mellan Israel och hedningarna inte längre behövdes. Det är Kristus som skyddar oss mot polyteismen och alla dess avarter. Det är Kristus som förenar oss med och i den ende Guden. Det är Kristus som garanterar vår sanna identitet i en kulturell mångfald. Muren behövs inte längre, vår gemensamma identitet i kulturernas mångfald är Kristus, och det är han som gör oss rättfärdiga. Att vara rättfärdig betyder helt enkelt att vara med Kristus och i Kristus. Och det räcker. Det behövs inte längre några andra regler. Därför är Luthers ord “sola fide” (enbart genom tro) sanna, om den inte sätter tron i motsättning till nästankärleken, till kärleken. Tro är att betrakta Kristus, att anförtro sig åt Kristus, att hålla fast vid Kristus, att efterlikna Kristus och hans liv. Och Kristi form och liv är kärlek. Att tro är därför att efterlikna Kristus och träda in i hans kärlek. Därför talar Paulus i Galaterbrevet, där han på ett särskilt sätt har utvecklat sin lära om rättfärdiggörandet, om tron som verkar genom kärleken (jfr Gal 5:14).

Paulus vet att i den dubbla kärleken till Gud och nästan är hela Lagen närvarande och uppfylld. Så förverkligas hela Lagen i gemenskapen med Kristus och i tron som skapar nästankärlek. Vi blir rättfärdiga genom att träda in i gemenskap med Kristus som är kärleken. Vi ser samma sak i evangeliet på Kristus konungens söndag. Det evangeliet handlar om en domare vars enda kriterium är kärleken. Det enda han frågar är: har du besökt mig när jag var sjuk? När jag var fängslad? Har du gett mig att äta när jag var hungring, har du klätt mig när jag var naken? Och så avgörs rättfärdigheten i kärleken. I slutet av detta evangelium kan vi nästan säga: bara kärlek, bara nästankärlek. Men det finns ingen motsättning mellan evangeliet och Paulus. Det är samma synsätt, att gemenskapen med Kristus, tron på Kristus, föder kärlek. Och kärleken är förverkligandet av gemenskapen med Kristus. Genom att vara förenade med honom blir vi rättfärdiga, och på inget annat sätt.

Till sist kan vi bara be Herren hjälpa oss att tro. Att tro på riktigt; tron blir så liv, förenat med Kristus, och förvandlar vårt liv. Så kan vi verkligen bli rättfärdiga i Guds ögon genom att förvandlas av hans kärlek, av kärleken till Gud och nästan. 

12/04/2017 13:03