sociala nätverk:

RSS:

Vatikanradion

Påvens och Kyrkans röst i dialog med världen

Språk:

Påven Franciskus \ Angelus \ Audienser

Hela påvens katekes - Det kristna hoppet16. Att hoppas, trots all

Påven under audiensen - AP

10/04/2017 09:52

Påven Franciskus fortsätter sin trosundervisning om det kristna hoppet under onsdagarnas allmänna audienser. Onsdagen den 29 mars talade påven om att hoppas trots allt. Här följer hela påvens katekes översatt av Olof Brandt.

Det kristna hoppet - 16. Att hoppas, trots allt (jfr Rom 4:16-25)

Romarbrevets fjärde kapitel ger oss en stor gåva. Vi är vana vid att se på Abraham som vår fader i tron. Aposteln Paulus visar oss att Abraham är vår fader i hoppet, inte bara i tron. För i hans liv han vi redan urskilja en förkunnelse av uppståndelsen, av det nya livet som besegrar det onda och själva döden.

Romarbrevet säger att Abraham trodde på Gud “som ger de döda liv och talar om det som ännu inte finns som om det redan fanns” (Rom 4:17) och förklarar sedan: “Han sviktade inte i tron då han tänkte på att hans egen kropp var utan livskraft – han var omkring hundra år gammal – och att Saras moderssköte var dött” (Rom 4:19). Detta är en erfarenhet som också vi är kallade att genomleva. Den Gud som uppenbarar sig för Abraham är den Gud som räddar, den Gud som leder ut ur förtvivlan och död, den Gud som kallar till livet. I Abrahams liv blir allt en hymn till Gud som befriar och ger nytt liv. Allt blir profetia. Det blir det får oss, vi som nu erkänner och firar att allt detta fullbordats i påskens mysterium. För Gud har uppväckt vår herre Jesus från de döda (jfr Rom 4:24), för att också vi skall kunna gå från döden till livet i honom. Därför kan man verkligen säga att Abraham är en ”fader för många folk”, för han strålar som en förkunnelse av en ny mänsklighet – vi! - , som återlösts av Kristus från synden och en gång för alla letts in i Guds kärleks omfamning.

Här hjälper Paulus oss att förstå bättre det nära bandet mellan tro och hopp. Han säger nämligen att “där allt hopp var ute höll Abraham fast vid hoppet och trodde” (Rom 4:18). Vårt hopp vilar inte på mänskliga resonemang, förutsägelser och försäkringar. Det uppträder där allt hopp är ute, där det inte längre finns något att hoppas på, så som hände med Abraham, när han stod inför döden och hustrun Sara var ofruktbar. Slutet närmade sig för dem, de kunde inte få några barn, och det läger trodde Abraham och hoppades där allt hopp var ute. Detta stora hopp har sina rötter i tron, och just därför förmår det överskida allt annat hopp. Ja, för det bygger inte på vårt ord utan på Guds ord. Också i denna bemärkelse är vi alltså kallade att följa Abrahams förebild, som trots att allt tycktes vara dödsdömt litade på Gud, ”förvissad om att det Gud har lovat kan han också infria” (Rom 4:21). Men är vi övertygade om detta? Är vi övertygade om att Gud älskar oss och att han vill fullborda vad han har lovat? Men vilket pris måste vi betala för detta? Det enda priset är att “öppna vårt hjärta”. Öppna era hjärtan, och denna Guds kraft skall bära er framåt, göra underverk och lära er vad hoppet är. Detta är det enda priset: att öppna hjärtat för tron. Han skall göra resten.

Detta är vårt hopps paradox och samtidigt dess starkaste beståndsdel. Det är ett hopp som mänskligt sett tycks osäkert och oförutsägbart, men som inte sviker ens inför döden, när den som lovar är uppståndelsens och livets Gud. Det är inte vem som helst som lovar. Den som lovar är uppståndelsens och livets Gud.

Kära bröder och systrar, låt oss idag be Herren om nåden att inte vila på vår egen säkerhet och förmåga utan på det hopp som springer fram ur Guds löfte, som verkliga barn till Abraham. När Gud lovar något, fullbordar han vad han har lovat. Han sviker aldrig sitt löfte. Och så skall vårt liv fyllas av ett nytt ljus i medvetandet om att han som har återuppväckt sin son också skall återuppväcka oss och göra oss till ett med honom, tillsammans med alla våra syskon i tron. Vi tror alla. Här är vi alla på Petersplatsen, vi prisar Herren, sjunger Fader vår, och sedan tar vi emot välsignelsen… Men allt detta förgår. Men detta är också ett löfte om hopp. Om vi idag har ett öppet hjärta försäkrar jag er att vi skall mötas på himlens torg som aldrig förgår. Detta är Guds löfte, och detta är vårt hopp, om vi öppnar vårt hjärta. 

10/04/2017 09:52