Påven till Europa "Efter 60 år är det dags för självrannsakan"

Klockan 18 på fredagskvällen tog påven Franciskus emot stats- och regeringschefer i Vatikanen i samband med 60-årminnet av Romfördragen, om upprättandet av den Europeiska ekonomiska gemenskapen som undertecknades den 25 mars, 1957 mellan Belgien, Nederländerna, Luxemburg, Frankrike, Italien och Västtyskland.

Syftet med fördragen var att uppnå en ökad integration av de nationella ekonomierna i den gemensamma marknaden. Sedan fördragens ikraftträdande har antalet stater som är förbundna vid dess bestämmelser utökats genom antagandet av nya anslutningsfördrag, som fastställer villkoren för de anslutande staternas medlemskap.

När påven Franciskus nu tog emot de samlade stats- och regeringscheferna för att tala till dem använde han sig av många av de första EU-grundarnas ord för att som han sa ”att återvända till Rom efter 60 år, är inte bara för att fira ett minne, men ett uttryck för önskan att uppskatta dess betydelse för vår tid och framtiden. Om vi fördjupar oss i den tidens utmaningar, kan vi möta dagens och morgondagens. Påvens tal var en uppmaning till att bevara minnet och återuppliva den solidaritet som ratificerades den 25 mars 1957.

Det var en dag ”full av förväntan, entusiasm och oro, för dess unika betydelse och historiska konsekvenser. Minnet är kopplat till dagens förhoppningar och förväntningar hos Europas folk, så att resan kan fortsätta med förnyad entusiasm och självförtroende.”

Genom att underteckna de två fördragen gav man liv åt den politiska, ekonomiska, kulturella och framför allt mänskliga verkligheten som vi idag kallar Europeiska Unionen. Påven påminde om grundarnas tillit och mod att agera efter det Andra Världskrigets mörka år, och hur Belgiens utrikesminister Spaak sa vid undertecknandet att det var en fråga ”om materiellt välstånd, utbyggnad av våra ekonomier, sociala framsteg och nya industriella och kommersiella möjligheter, men framför allt ...  om livet som mänskligt, broderligt och rättvist”.

”Grundarna påminner oss om att Europa inte är en serie regler att lyda, eller ett protokoll att följa… utan ett sätt att leva, och förstå människan baserat på hennes transcendenta och oförytterliga värdighet, som är något mer än bara summan av rättigheter att försvara eller kräva”, sa påven Franciskus. 

”Redan från början stod det klart att hjärtat av det europeiska politiska projektet är människan själv, och för att fördragen inte skulle vara döda ord, beror Europas liv därför på solidaritet.” Påven citerade Luxemburgs premiärminister Bech som sa att den ”Europeiska ekonomiska gemenskapen kommer att visa sig varaktig och kommer bara att lyckas om den förblir trogen den anda av solidaritet som skapade den”. ”Denna anda är mer än någonsin nödvändig”, underströk påven och markerade stark mot hur Europa verkar ha förlorat minnet av muren som delade kontinenten i två delar fram till nyligen och den otroliga ansträngning som krävdes för att riva muren:

”Idag har minnet av dessa ansträngningar gått förlorat. Bortglömd är även tragedin med splittrade familjer, fattigdom och nöd som denna separation innebar. På samma platser där man längtade efter ett slut på denna påtvingade fientlighet, diskuterar man i dessa dagar hur man ska hålla ”faran” borta: långa köer av barn, kvinnor och män, som flyr krig och fattigdom.”

"I minnesförlusten ingår även glömskan att Europa har sett den längsta perioden av fred under de senare århundradena", sa påven: ”För många människor i dag verkar fred vara som en välsignelse att ta för givet, som om den vore överflödig”.

”Det enade Europa föddes som ett tydligt, väldefinierat och noggrant övervägt projekt. Varje värdigt projekt ser till framtiden, och framtiden är de unga, som är kallade att förverkliga sina förhoppningar och löften. Grundarna visste att ansträngningarna inte bara gällde de nationella gränserna utan även att binda samman generationerna, i byggandet av det gemensamma hemmet.”

Efter denna genomgång av grundarnas tanke med Europa förflyttade påven Franciskus sina tankar till idag, och sa att:

”I vår mångkulturella värld, kommer samma kristna och mänskliga värden att fortsätta att ha sin rättmätiga plats, förutsatt att de upprätthåller en viktig koppling till sina djupaste rötter. Det är möjligt att bygga ett autentiskt samhälle, fritt från ideologiska konflikter med samma utrymme för infödda och invandrare, för troende och icke troende.”

Påven sa att vår tid domineras av begreppet kris: ekonomisk kris, familjekris, institutionell kris, flyktingkris: ”Så många kriser ger upphov till rädsla och förvirring och vår samtid letar efter ett nytt sätt att föreställa sig framtiden.”

Men påven påpekade att termen ”kris” inte nödvändigtvis är negativt. Kris indikerar inte bara en smärtsam stund. Ordet ”kris” har sitt ursprung i det grekiska verbet kríno, som betyder att urskilja, att bedöma, och påven sa att därför är vår tid en tid för urskiljning, en tid som uppmanar oss att avgöra vad som är viktigt och att bygga vidare på det. Det är en tid av utmaningar och möjligheter. Vi måste bara förstå vilken som är tolkningsnyckeln för vår tids svårigheter. Europa har ett mål, varje kropp förlorar meningen med sin vandring om den inte har ett mål och håller blicken fäst framåt.”

Påven sa att svaret finns just i pelarna som den europeiska unionen byggdes på, och då särskilt på människans centrala plats:

”Europa finner nytt hopp när människan är i centrum och i hjärtat av hennes institutioner… och att bekräfta människans centrala plats innebär också att ge familjen dess centrala roll i samhället”, sa påven och påminde om att ”Europas föddes som en enhet av olikheter och en enhet i skillnader”.

”Olikheterna bör inte vara en anledning till rädsla och inte heller tron att man bevarar enheten genom likformighet. Europeiska unionen måste återställa känslan av att vara en gemenskap för personer och folk…. Europa kommer att finna nytt hopp i solidaritet, som även är det mest effektiva botemedlet mot moderna former av populism. Solidaritet innebär att vara medveten om att vara en del av en och samma kropp, varje medlems förmåga att ”sympatisera” med andra och med helheten. När man lider, lider alla (jfr 1 Kor 00:26). Vi sörjer därför idag med Storbritannien, med offren i attacken som ägde rum i London för två dagar sedan. Solidaritet är inte bara ett ideal; solidaritet visar sig i konkreta handlingar. Motsatsen är den populism som föds ur egoism, som sluter sig och kväver människor och hindrar dem från att ”se bortom” sin egen snäva vision. Faran för Europa är en trist likformighet eller en triumf av egenheter, och den övervinner man med solidaritet och subsidiaritet - att de som går fortare håller ut handen och fånga upp de som kommer efter.”

”Europa finner nytt hopp när hon vägrar att ge efter för rädsla eller stänga sig i falska former av säkerhet. Den europeiska kulturen har alltid varit dynamisk och mångkulturell”, sa påven Franciskus och menade att öppenhet mot världen innebär en kapacitet att föra dialog och främja möte på alla nivåer: ”Det räcker inte att hantera den allvarliga invandringskrisen som om den vore ett rent numeriskt eller ekonomiskt problem eller en fråga om säkerhet. Invandringsfrågan ställer en djupare fråga. Vilken typ av kultur råder i Europa idag? Den uppenbara rädsla som råder har sina rötter i förlusten av identitet och ideal. Utan dessa domineras vi av rädslan att andra ska beröva oss på våra vanor, våra bekvämligheter, och ifrågasätta vår livsstil, och hota vårt materiella välstånd.”

”Men Europas rikedom har alltid varit hennes andliga öppenhet och förmåga att besvara de grundläggande frågorna om meningen med livet. Dagens välstånd verkar ha klippt av kontinentens vingar och sänkt blicken. Europa har ett arv av ideal och andliga värden som är unikt i världen, och som förtjänar att lyftas fram med passion och förnyad kraft, för de är det bästa motgiftet mot vår tids vakuum på värden, vilket ger en fruktbar terräng för varje form av extremism.”

”Europa finner nytt hopp när hon investerar i utveckling och fred. Utvecklingen är inte resultatet av en kombination av olika produktionssystem. Det har att göra med hela människan: värdighet i arbetslivet, anständiga levnadsvillkor, tillgång till utbildning och nödvändig sjukvård. ”Utvecklingen är det nya namnet på fred”, sa påven Paulus VI, för det finns ingen verklig fred när människor sorteras bort eller tvingas leva i djup fattigdom. Det finns ingen fred utan sysselsättning och möjligheten att tjäna en värdig lön. Det finns ingen fred i periferin i våra städer, med sina skenande drogmissbruk och våld. Europa finner nytt hopp när hon är öppen för framtiden. När hon är öppen för ungdomar, och kan erbjuda dem konkreta framtidsutsikter, när Europa investerar i familjen, som är den första och grundläggande cellen i samhället. När Europa respekterar medborgarnas samveten och ideal. När Europa gör det möjligt att få barn utan rädslan att inte kunna försörja dem, och när Europa försvarar livet i hela dess helighet.”

Avslutningsvis sa påven Franciskus att 60 år är en mogen ålder, i mänskligt liv, och att Europa är kallad till att göra en självrannsakan. Europa måste låta sig utmanas, vårda de krämpor som oundvikligen kommer med åldern, hitta nya sätt att styra sin kurs. Men till skillnad från människan, har Europeiska unionen möjligheten till en ny ungdomlighet, och den beror på viljan att satsa på framtiden. Som ledare är ni kallade att ge ny eld till en ny europeisk humanism som  består av ideal och konkreta åtgärder, och inte vara rädd för modiga och effektiva beslut.

Påven Franciskus avslutade med att försäkra om den Heliga Stolens och kyrkans bidrag till Europas framsteg, och han åberopade Guds välsignelse över de samlade.

”Jag gör mina Joseph Bech's ord på Roms Capitolium: Ceterum censeo Europam esse aedificandam - Jag anser att Europa förtjänar att byggas. Tack.”