sociala nätverk:

RSS:

Vatikanradion

Påvens och Kyrkans röst i dialog med världen

Språk:

Påven Franciskus \ Angelus \ Audienser

Hela påvens katekes - Det kristna hoppet 14. Gläd er i hoppet

Påven möter pilgrimer från Kina - ANSA

17/03/2017 07:55

Påven Franciskus fortsätter sin trosundervisning om det kristna hoppet under onsdagarnas allmänna audienser. Onsdagen den 15 mars talade påven om hoppets glädje inför mötet med Kärleken. Här följer hela påvens katekes översatt av Olof Brandt:

170315 Det kristna hoppet - 14. Gläd er i hoppet (jfr Rom 12:9-13)

Vi är väl medvetna om att det stora bud som Herren Jesus gett oss är budet att älska: älska Gud med hela vårt hjärta, hela vår själ och hela vår tanke och vår nästa som oss själva (jfr Matt 22:37-39). VI är alltså kallade till kärlek och till nästankärlek. Och detta är vårt högsta kall. Men till detta kall hör också glädjen i det kristna hoppet. Den som älskar har hoppets glädje att få komma fram till och möta den stora kärlek som Herren är.

I Romarbrevets tolfte kapitel varnar Paulus oss: det finns en risk att vår kärlek, vår nästankärlek, blir hyckleri. När sker detta? Och hur kan vi vara säkra på att vår kärlek är uppriktig och att vår nästankärlek är autentisk? Att vi inte bara låtsas älska och att vår kärlek inte bara är en tv-såpa utan en uppriktig och stark kärlek.

Hyckleriet kan smyga sig in var som helst, också i vårt sätt att älska. Det händer när vår kärlek drivs av själviskhet och personliga intressen. Så är det om vi engagerar oss i hjälpverksamhet som syftar till att visa upp oss själva eller för att vi skall känna oss tillfredsställda: ”Så duktig jag är!” Nej, detta är hyckleri! Så är det också när vi siktar in oss på sådant som syns, för att visa upp vår intelligens och vår förmåga. Bakom allt detta finns en falsk och förrädisk tanke, nämligen att om vi älskar är det för att vi är goda. Som om kärleken skapas av människan som en produkt av vårt hjärta. Men kärleken är först och främst en nåd, en gåva. Att förmå älska är en gåva från Gud, och vi måste be om den. Och han ger den gärna, om vi ber om den. Kärleken är en nåd. Den består inte i att visa vad vi är, utan vad Herren ger och som vi tar emot. Den kan inte uttryckas i mötet med andra om den inte först uppstått ur mötet med Jesu milda och barmhärtiga ansikte.

Paulus uppmanar oss att erkänna att vi är syndare, och att också vårt sätt att älska präglas av synden. Men på samma gång förkunnar han något nytt och förkunnar ett nytt hopp: Herren öppnar för oss en befrielsens och frälsningens väg. Den består i att också vi kan leva kärlekens stora bud och bli redskap för Guds kärlek. Det sker när vi låter den uppståndne Kristus bota och förnya vårt hjärta. Den uppståndne Herren som lever mitt ibland oss, som lever med oss, förmår bota vårt hjärta. Han gör det om vi ber honom göra det. Det är han som mitt i vår litenhet och fattigdom låter oss erfara Faderns medlidande och fira hans kärleks under. Och då förstår vi att allt vad vi kan göra för andra bara är svaret på vad Gud har gjort och fortsätter göra för oss. Ja det är Gud själv som tar sin boning i vårt hjärta och i vårt liv och fortsätter att vara nära och tjäna alla dem som vi möter varje dag på vår vandring, med början hos de fattigaste och mest behövande där han känner igen sig mest av allt.

Därför vill Paulus inte främst förebrå oss utan snarare uppmuntra oss och ge nytt liv åt hoppet i oss. Det kan hända oss alla att vi upplever att vi inte lever kärleksbudet till fullo eller så som vi borde. Men också detta är en nåd, för det låter oss förstå att vi inte själva förmår älska på riktigt. Vi behöver Herren som ständigt förnyar denna gåva i vårt hjärta genom erfarenheten av hans bränslösa barmhärtighet. Därför är det dags att vi på nytt uppskattar alla små ting, enkla och vardagliga ting; då skall vi förmå älska andra så som Gud älskar dem, vilja deras bästa, vilket är att de blir heliga, Guds vänner. Vi skall vara glada över att få vara nära den som är fattig och ödmjuk, så som Jesus gör med var och en av oss när vi är långt borta från honom, över att böja oss över våra syskons fötter, så som han, den gode samariern, gör med var och en av oss, med sitt medlidande och sin förlåtelse.

Kära bröder och systrar, vad aposteln Paulus talar om är, för att använda hans egna ord, hur man man kan glädja sig i hoppet (Rom 12:12). Ja, hoppets glädje, för vi vet att i alla omständigheter, också de allra svåraste, och också i våra misslyckanden, sviker Guds kärlek oss aldrig. Därför skall vi låta hans nåd och trohet besöka och ta sin boning i vårt hjärta och leva i det glädjefulla hoppet att återgälda våra syskon så gott vi kan för allt det som vi får av honom varje dag.

17/03/2017 07:55