Påven till barnen "Bit er i tungan hellre än att tala illa om andra!"

På kvällen dagen före sin 4-årsdag som påve, besökte påven Franciskus en församling i Roms förort, vigd till Sankta Maria Magdalena av Canossa, där han tog del av församlingens liv och mötte barn, unga, gifta, äldre och sjuka.

Hans besök började med ett samtal med barn och ungdomar utanför kyrkan, ett långt samtal under vilket barnen ställde frågor till påven, men även påven till barnen och de unga, och förhörde sig om att de hade förstått de viktigaste punkterna i livet, att Jesus väntar på oss och kommer oss till mötes, att Han är tålmodig och förlåter, när vi säger att vi är ledsna över vad vi har gjort, att han finns i våra hjärtan, att han tröstar oss. Sedan frågade påven barnen om de förstod vad en påve är och han försäkrade sig om att de förstod att vissa uppgifter inte är viktigare än andra utan att värdet står i att göra Guds vilja.

Han talade om vikten av att bli sams när man är osams och uppmanade barnen att säga till sina föräldrar att de måste bli vänner och förlåta varandra innan dagen är slut. Han sa att svordomar är fula men att det fulaste av allt är hädelser och att det får man aldrig säga. Aldrig, aldrig. Påven talade även om rädsla då en flicka hade sagt till honom att hon är rädd för häxor. ”Häxor har ingen kraft, de ljuger.” Det som skämmer påven det är när människor är elaka och onda. ”En elak människa kan göra så mycket skada!” Sen sa han att skvaller och baktal är något som skrämmer honom för även det gör stor skada. ”Bit er i tungan hellre än att tala illa om andra. Ja, det gör ont, men det gör mer ont om ni talar illa.  Gör man det är man som en häxa.”

Barnen undrade om påven tyckte om att vara på tv, men han svarade att nej, han tyckte inte om att se sig i tv. Jag blir så ful på bild, sa han, tv’n förvränger ansiktet. Alla skrattade och påven förklarade att han föredrar verkligheten, direkta möten i verkligheten, att träffa vänner och som barn att vara med sin familj.

Sist talade påven direkt till de unga och sa att idag finns det kommunikationsmöjligheter överallt, via sin telefon alltid till hands, men att det saknas förmågan att  föra en dialog och att lyssna. Detta är något som vi måste lösa: ”Det verkar som om vi har blockerat öronen. Öronen måste avblockeras. Jag kan inte gå och besöka en sjuk och bara säga oroa dig inte bla bla gud välsigne dig. Den sjuke är i behov av att man lyssnar, även om det innebär att mötet förblir i tystnad. Klappa dem, ge dem en puss, se på dem men prata inte.”

Sen tackade han katekeslärarna för deras ovärderliga arbete, och han sa att det är en mycket fin kallelse, men att det inte är lätt, för det är mer än teori, man ska undervisa i värden, i beteende, i hur man lever.